Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Diakonissa - Dialektisk teologi - *Dialogus creaturarum moralizatus - *Diarbekir (Diyarbekir) - Diaspor - Diastas - Diatomacéanalys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
991
Dialektisk teologi—Diatomacéanalys
992
vigdes de första d. Filadelfia utbildar systrar
närmast för koloniens eget behov.
Nyare litt.: O. Centerwall, »En
diakoniss-anstalt» (1925) och »— för att tjäna» (1932);
J. B. Melander, »Tro och kärlek» (1926); E.
Wirén, »Lina Snellmann» (1927); Elisabet
Hageman, »Diakonissen» (1928). Cwl.
Dialektisk teologi, benämning på en
teologisk riktning, som efter världskriget
framträtt huvudsaki. i Schweiz och Tyskland.
Grundaren är K. Barth (se d. o., suppl.).
Bland de mera betydande representanterna
märkas E. Brunner, F. Gogarten, E.
Thurney-sen och R. Bultman. D., som främst anknyter
till reformatorerna och Kierkegaard, vill ej
vara en teologisk ståndpunkt jämte andra
utan en utsiktspunkt, från vilken allt
teologiskt tänkande skall betraktas och bedömas.
Huvudteserna kunna sammanfattas så:
Teologien är en lära om Gud, sådan han
uppenbarat sig själv i sitt ord. Såsom uppenbarelse
är emellertid Guds ord något radikalt annat
än människoord. Varje »teologisk» utsaga
om Gud blir därför till sin natur motsägande
(paradoxal), men motsatsen blir meningsfylld,
då den uttrycker trons inre spänning. D:s
organ var 1923—34 den av G. Merz utg.
tidskr. Zwischen den Zeiten. — Jfr T. Bohlin,
»Tro och uppenbarelse» (1926). J. Cbg.
*Dialogus creaturarum moralizatus. Se I.
Collijn, »Sveriges bibliografi intill 1600», bd
1, h. 1 (1934).
♦Diarbekir, numera off. Diyarbekir,
hade vid 1927 års folkräkning 30,709 inv.;
vilajetet omfattar 14,875 km2 med 194,316
inv. Järnväg är under byggnad till Malatya,
varigenom D. får förbindelse med landets
järnvägsnät.
Diaspo’r, bot., spridningsenhet (termen
införd av Sernander 1927). En d. består av en
eller flera utvecklingsbara växtdelar jämte
de andra växtdelar, levande eller döda, som
samtidigt lösgjorts från moderväxten och
hänga med, så att det hela bildar en enhet
vid spridningen av vind, ström, djur m. m.
Ex. på d. äro groddceller (sporer m. m.), frön,
fröhaltiga fruktdelar, frukter, fruktsamlingar
o. fruktställningar, groddknoppar. L.-G. R-ll.
Diastäs, teol., se E 1 e r t, W., suppl.
Diatomacéanalys. På grund av sin
känslighet för miljöförhållandena äro
diatomacé-erna utomordentligt väl ägnade att ge
upplysningar om nutida vattens (se S j ö t y p e r,
suppl.) och därför även geologiska
avlagringars (gyttjor, leror m. fl.) bildningsvillkor.
En gynnsam förutsättning härför är
diato-macéskalens stora motståndskraft. För
bedömandet av bildningssättet är emellertid även
kännedom om avlagringsplatsens
naturförhållanden samt lagarna för sedimentbildning
nödvändig: in- och bortsvämning av de
lättrörliga diatomacéskalen genom vågor,
rinnande vatten etc. kan helt eller delvis
förändra sedimentens innehåll av diatomacéer,
jämfört med de arter, som en gång levat på
platsen, och alltså föranleda oriktiga
slutsatser om bildningsvillkoren. Ur denna
synpunkt kunde diatomacéerna förmodas ge mer
otillförlitliga upplysningar än t. ex. de
kalk-skalförsedda musslor, snäckor etc., som
förekomma i skalbankarna. Jämföras de renare
avlagringarna av fossila diatomacéskal med
snäckbankar o. dyl., visar sig emellertid
förhållandet vara det rakt motsatta, vilket
sammanhänger med att de förstnämnda vanl. ha
karaktär av lugnvattenssediment, medan de
typiska skalbankarna utgöra
hopsvämnings-produkter.
De prov, som tagas till undersökning, böra
kemiskt renas från organiska beståndsdelar
— diatomacédiagnostiken bygger framför allt
på skalformer och skalstrukturer. Mekanisk
anrikning bör däremot undvikas, då den visat
sig påverka analysresultatet. Efter
renings-proceduren inneslutes materialet i styrax
(bättre än kanadabalsam) eller i vissa fall i
annat inbäddningsmedium av högre
ljusbrytning. Själva analysen sker genom att man
under mikroskopet räknar och registrerar ett
större antal skal. Stark förstoring (helst
oljeimmersion) är nödvändig.
Analysresultatet bearbetas för
geologisk-stratigrafiska ändamål med iakttagande av
erfarenheterna om de recenta formernas
livsvillkor. Lämplig är en fördelning på
bottenformer, epifyter (påväxtformer) och plankton,
medan den längre gående klassifikationeu tar
hänsyn till övriga ekologiska förhållanden
(sötvattens-, brack- och saltvattensformer,
eutrofa, oligotrofa och dystrofa former,
grund-och djupvattensformer, »klarsjöformer» etc.).
Redan en ganska hastig mönstring av ett
diatomacépreparat är vanl. nog för att
avgöra om arterna härröra från sött, salt eller
bräckt vatten. För många ändamål kan
därför huvudindelningen göras just från den
sistnämnda synpunkten. De säkraste
vittnesbörden om sedimentens bildningsvillkor lämna
bottenformerna, medan man för såväl
plankton som epifyter — de senare förekomma
framför allt på högre, trådformiga alger samt
»sjögräs» — måste räkna med större
möjligheter för sekundärt uppträdande i
sedimenten. Diatomacéanalysen bör därför helst
utföras som »bottenformsanalys».
Sin säkerligen största betydelse för
Fenno-skandias kvartära stratigrafi har d. vunnit i
fråga om de slamsediment, som underlagra
fornsjöarna (se d. o., suppl.) under »högsta
kustlinjen» (högsta »marina» gränsen). Bl. a.
söker man med tillhjälp av d. utröna de
forntida vattenståndsvariationer, som
inträffat under bildningen av ifrågavarande skikt.
Tidsställningen avgöres medelst pollenanalys.
Genom kombinerad d. och pollenanalys har
man sålunda i till synes homogena
leravlag-ringar funnit betydelsefulla nivåförändringar
registrerade.
Inom det av Östersjön och dess föregångare
berörda området återfinnas och igenkännas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
