Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Elektricitetstariff - *Elektricitetsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Elektricitetsverk
1138
tare (se Elektricitetsmätare, ovan),
varvid abonnemanget motsvarar den på
mätaren inställda effektgränsen. Abonnemanget
motsvarar då förbrukningens »botteneffekt»
eller »bottenbelastning».
6) Energiavgift vid effektgränstariff
(se nedan), utgående per uppmätt kWh på
subtraktionsmätarens räkneverk för energi
under, resp, över effektgränsen
(»bottenenergi», resp, »toppenergi»).
7) Avgift för reaktiv effekt (vid
växelström), vanl. utgående per maximalt
uttagen kilovar (kVAr) enl.
kvartstimmesmaxi-malmätare för reaktiv energi. I vissa fall
debiteras direkt den uttagna reaktiva
energien, uppmätt i kilovartimmar (kVArh).
Av nämnda element kan en mångfald olika
tariffer uppbyggas. Vissa typer anges i det
följ, som ex.:
a) Ren energitariff (ofta kallad
»be-lysningstariff»), t. ex. 25 öre/kWh.
Kombineras stundom med en fast abonnentavgift,
som har karaktären av »mätarhyra».
b) Energi tariff med fast
grundavgift, t. ex. 50 kr. per år J- 12 öre/kWh.
Den fasta avgiften beräknas ofta på
grundval av antalet t. e.
c) Energitariff med olika
energiavgift inom olika »block» av den uttagna
energien. Tariffen betecknas ofta med orden
ra-battariff, blocktariff, polygontariff. De olika
blockens storlek göres merendels
proportionell mot antalet t. e. Vidare tillkommer
stundom en fast avgift, som också kan
beräknas per t. e. Som ex. kan anges följ,
tariff:
5 kr. per t. e. och år;
+ 30 öre per kWh för de första 25 kWh
per t. e. och år;
+ 8 öre per kWh för de nästa 120 kWh
per t. e. och år;
+ 5 öre per kWh för överskjutande energi.
d) Effektgränstariff med eller utan
fast avgift, som i sin tur kan vara beroende
eller oberoende av antalet t. e. Ex.:
12 öre per kWh
30 kr./år + jqq per öre/kWh’
varvid avgiften över strecket hänför sig till
energi, uttagen över den abonnerade
effektgränsen, medan avgiften under strecket
ut-göres av effektavgiften per abonnerad kW
(effektgränsen) samt energiavgiften för
under denna gräns uttagen energi.
e) Kombinerad effekt- och
energitariff. Ex.:
50 kr./kW-år+8 kr./kVAr-år + 2 öre/kWh,
varvid de första termerna hänföras till effekt
enl. maximalmätare.
f) Tidspärrtariff, som i sin tur kan
innebära antingen, att energien, vilken
då vanl. debiteras per kWh, endast får
uttagas under viss tid av dygnet eller året
(nattkrafttariff, sommarkrafttariff), eller
att olika energiavgift debiteras under olika
tider. Härvid användas tidspärrtariffmätare
med ett urverk, som kontrollerar
omkopplingen mellan olika räkneverk. En tariff av
detta slag med två olika energiavgifter
kallas ofta dubbeltariff. Dylika tariffer
komma alltmer ur bruk.
Många andra kombinationer av angivna och
likartade element finnas. F. D-n.
*Elektricitetsverk. Den moderna
utvecklingen inom e. (numera vanl. benämnda e
1-verken) kännetecknas av bl. a. övergång
till växelströmsdistribution samt
likriktar-drift inom delar av det kvarvarande
likströmssystemet.
Det viktigaste motivet för den tidigare
övervägande användningen av likström i
större slutna samhällen var den stora
driftsäkerhet, som kunde erhållas medelst
ackumulatorbatterierna. Numera är de elektriska
kraft-och fördelningsanläggningarnas driftsäkerhet
i regel så god, att växelströmsdistributionens
tekniska och ekonomiska fördelar kunna
utnyttjas. Detta äger också rum i stor
utsträckning inom elverken, dels genom
omläggning av likströmsfördelning till växelström,
dels genom utförande av nyanläggningar för
växelström. Växelströmsdistributionens
ekonomiska överlägsenhet beror dels därpå, att
de dyrbara omformarstationerna med
roterande maskiner och batterier ersättas med
enkla och billiga transformatorstationer, dels
på möjligheten att framföra energien till
själva förbrukningsområdena med en relativt hög
spänning, vilket innebär ett billigt
ledningsnät med smidig anpassning vid behov av
utvidgning och ökad belastning.
Växelströmsdistribution i slutna samhällen var därför i
första hand motiverad i dessa samhällens
glesare bebyggda ytterområden och i snabbt
tillväxande förorter och villaförstäder.
Den allmänna planläggningen av ett
växel-strömsverk är i stort sett följ.: Från en
ång-eller dieselcentral eller från en
transformatorstation för inkommande högspänd
vattenkraftsenergi utgå kablar för trefas
växelström med en spänning av vanl. 3—6 kV. I
större samhällen kan detta primära kabelnät
ha ända upp till 30 kV spänning, i vilket fall
transformering sker till 3—6 kV i ett antal
mindre transformatorstationer. Kabelnätet
för 3—6 kV utgrenas till flera små
transformatorstationer eller transformatorkiosker
inom själva förbrukningsområdena, där
spänningen nedtransformeras till
förbruknings-spänningen, oftast 3 • 220 V.
Transformatoreffekten inom varje sådan station brukar
vara av storleksordningen 50—250 k VA. Den
lågspända energien fördelas medelst
matar-kablar, ej sällan utförda som fyrledare med
inlagd nolledning, till ett fördelningsnät, ofta
i form av ett rutformigt masknät, från vilket
serviserna till de enskilda abonnenterna
avgrenas. Näten och transformatorstationerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
