Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Elektriska fält - Elektriska förluster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1143
Elektriska förluster
1144
tiska fält (se M a g n e t i s m), som variera
i tiden eller förflyttas i rummet. Med fria
laddningar menas dels alla fritt rörliga
laddningar, som förefinnas i ytorna av elektriska
ledare och i form av rymdladdningar mellan
ledarna, dels de bundna laddningar, som
tillhöra det normalt neutrala materialet i ledare
och isolatorer och som under inverkan av ett
elektriskt fält utsatts för en elastisk
förskjutning (polarisation) och därför uppträda
som icke-neutraliserade i alla gränsytor
mellan material av olika egenskaper.
Det elektriska fältet i varje punkt kan
alltså uppfattas som resultanten av de från
samtliga ovannämnda källor härrörande
fältvektorerna i nämnda punkt. Själva
fältvektorn kan anses sammanhänga med en
elastisk förskjutning (polarisation) i själva
etern, analog med den ovannämnda
polarisationen i materialet men utan förmåga att
själv utgöra källa till elektriskt fält. I varje
punkt, där elektriskt fält råder, finnas alltså
en viss eterpolarisation och, beroende av
materialets egenskaper, oftast även en viss
ma-teriepolarisation. Kvoten mellan å ena sidan
summan av dessa polarisationer och å den
andra eterpolarisationen enbart benämnes
dielektricitetskonstant (jfr
Elektricitet, sp. 562) och är en för materialet
karakteristisk storhet. Ehuru enbart
materie-polarisationen samverkar med de sanna
laddningarna vid uppväckande av elektriskt fält
i omgivningen, är det den sammanlagda
polarisationen, som vid tidsvariation hos fältet
uppträder som elektrisk ström och tills, m.
verklig ledningsström (= transport av
sanna laddningar) alstrar magnetiska fält (se
Elektromagnetism, suppl.) i
omgivningen.
De fältkomposanter, som härröra från fria
laddningar, bilda ett potentialfält (se
Potentialteori). Varje punkt i ett
sådant fält äger alltså en viss potential,
vilken kan uttryckas som arbetet vid transport
av en enhetsladdning från punkten i fråga
till oändligheten (eller till jord). Vid
förflyttning mellan två punkter inom fältet
erhålles samma arbete oberoende av vägen.
De fältkomposanter däremot, som härröra
från variabla eller rörliga magnetfält, bilda
ett v i r v e 1 f ä 11, vilket saknar entydig
potential i varje punkt. Vid förflyttning av
en laddning från en godtycklig punkt runtom
en magnetisk strömbana tillbaka till samma
punkt erhålles ett visst arbete, varav följer,
att vid förflyttning från en punkt till en
annan arbetet ej är oberoende av vägen.
Vid sådan förflyttning i ett elektriskt fält,
att man alltid rör sig i fältvektorns riktning,
säges man följa en elektros tat is k
kraftlinje. I potentialfältet börja och
sluta alla kraftlinjer i fria laddningar, i
virvelfältet bilda de slutna banor runt
magnetiska strömmar. Integralen längs en sådan
linje är en elektromotorisk kraft.
Resultanten av eter- och
materiepolarisa-tion benämnes elektros t atisk indu
k-tion och motsv. linjer e 1 e kt r o s t
a-tiska induktionslinjer. I
potentialfältet börja och sluta alla induktionslinjer i
sanna laddningar.
I övergångsytan mellan material med olika
egenskaper är den elektrostatiska
fältstyrkans komposant parallellt med ytan lika på
båda sidor om denna, medan
normalkompo-santen av induktionen är lika på båda sidor.
Det elektrostatiska fältet innehåller
elekt-r o s t a t i sk energi. Per volymenhet är
energien proportionell mot produkten av
fältstyrka och induktion.
Inom en ledare är i rent vilotillstånd
fältstyrkan noll. På ledarens yta äro sanna
laddningar (och även till det omgivande
isolerande mediet hörande
polarisationsladd-ningar) så fördelade, att det från alla dessa
laddningar utgående fältet tills, m. utifrån
härrörande fält ger resultanten noll i varje
punkt inom ledaren. Om ström framflyter i
ledaren, gruppera sig laddningarna så, att
ett för strömmens framdrivande mot
ledar-motståndet erforderligt fält uppstår inom
denna. F. D-n.
Elektriska förluster, den effekt eller energi,
som i elektriska maskiner, transformatorer
och ledningar omsättes i värme och sålunda
utgör skillnaden mellan tillförd och avgiven
effekt, resp, energi.
I de elektriska maskinerna och
transformatorerna skiljer man mellan tomgång
s-förluster och
belastningsförlus-t e r. Tomgångsförlusterna bestå till större
delen av magnetiserin g sförluster,
vanl. kallade järnförluster. Dessa, som
uppstå i samband med järnkärnornas
periodiska ommagnetisering, uppdelas i sin tur i
hysteresis- och
virvelströmsför-1 u s t e r. Hysteresisförlusterna bero på
hys-teresisfenomenet i järnet (se
Elektromagnetism, suppl.) och motverkas genom
speciell legering av plåten.
Virvelströmsför-lusterna utgöras av rena motståndsförluster
vid de i järnet inducerade virvelströmmarna
(se d. o.) samt motverkas genom val av järn
med högt ledningsmotstånd och framför allt
genom uppdelning av kärnan i isolerade
plåtar (1 a m i n e r i n g). Förutom
järnförlusterna uppträda i tomgång vissa
tillsatsförluster, huvudsaki. genom
virvelströmmar på grund av magnetiska läckfält i
lind-ningar och konstruktionsdelar. Vidare finnas
vid roterande maskiner en del
friktions-förluster av skilda slag, ss. borst-,
ventilations- och lagerförluster, vilka dock ej
äro av rent elektrisk natur.
Belastningsför-lusterna utgöras huvudsaki. av rena
motståndsförluster i ledarna, vanl. kallade
kopparförluster. Dessa bestå dels av de
motståndsförluster i ledarna, som kunna
uträknas ur strömstyrkan och det med hjälp
av likström uppmätta motståndet, dels av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
