Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Finland (Historia)
98
tation. Det kommunistiska partiet hade
genom domstolsutslag förklarats upplöst (1925),
men kommunisterna verkade dock i riksdag,
kommunalförvaltning och press. En reaktion
häremot uppstod i slutet av 1929,
utmynnande i den s. k. Lapporörelsen (se d. o., suppl.).
Då denna i kamp mot kommunisterna allt
oftare tillgrep våldsmedel, tillspetsades
situationen så, att riksdagen måste sammankallas
(juni 1930) för att stifta lagar mot
kommunisterna. I känslan av sin otillräckliga
auktoritet avgick Kallios regering (juli 1930) och
efterträddes av en borgerlig
samlingsregering under P. E. Svinhufvud. Nödig
kvalificerad majoritet för kommunistlagarnas
omedelbara antagande kunde icke ernås i
riksdagen, varför den upplöstes och nyval
utskre-vos. Vid dessa (okt.), i vilka kommunisterna
icke tillätos deltaga, erhöllo de borgerliga
partierna kvalificerad majoritet (134 av 200
platser). Nu antogos lagar mot
kommunisterna, vilkas offentliga verksamhet förbjöds.
Lapporörelsen var likväl ej nöjd med de
uppnådda resultaten. Våldsdåden mot olika
tänkande fortforo, och detta medförde en
reaktion. De tidigare rätt vidsträckta
sympatierna för Lapporörelsen minskades.
Strömkantringen visade sig vid elektorsvalen för
presidentvalet. Dock utsågs febr. 1931
statsministern Svinhufvud till president med 151
röster av 300 (motkandidat förre presidenten
Ståhlberg).
Vid regeringsskifte efter presidentvalet
tillkom en borgerlig samlingsregering under J.
E. Sunila med frih. E. v. Born som
inrikesminister. Regeringen hade att bekämpa
alltmer framträdande kupplaner från Lappohåll,
som i mars 1932 togo sig uttryck i ett med
lätthet avstyrt kuppförsök
(Mäntsäläuppro-ret), men oron fortfor. Den ekonomiska
världskrisen försvårade även ställningen. I
okt. 1931 hade man nödgats frångå
guldmyntfoten. Lantbruket led svårt, och en
kristidsrörelse uppstod, som på sina håll icke
saknade förbindelser med Lappomännen. Bl. a.
yrkade man på inställande av
tvångsauktio-nerna på lantegendomar, på ökad
sedelutgivning och på en begränsning av räntefoten.
Då agrarerna i regeringen ville framlägga ett
förslag i sistnämnda riktning, vägrade
presidenten bifalla en proposition härom, varpå
hela regeringen avgick. Den efterträddes av
en ministär T. M. Kivimäki (dec. 1932).
Dennas ställning stärktes genom nyvalen
juli 1933, som medförde tillbakagång för
agrarpartiet (från 59 till 53) och för det nu
i två grupper uppdelade Finska
samlingspartiet (från 42 till 32), vars högeraktivistiska
del bildade en särskild partigrupp, den s. k.
Fosterländska folkrörelsens, som tog 14 av de
32 mandaten. Socialdemokraterna gingo
framåt (från 66 till 78); dessutom uppstodo på
agrarpartiets vänstra flygel två snart
sammanslagna grupper, Finska småbrukarpartiets
och Finska folkpartiets (5 mot tidigare 1).
Svenska folkpartiet erhöll 21 platser. Trots
sitt svaga parlamentariska underlag — det
egentliga regeringspartiet, Finska
framstegspartiet, fick blott 11 representanter i
riksdagen — har regeringen kunnat föra en fast
politik, i det att den funnit stöd både hos de
i regeringen företrädda svenskarna och hos
de där icke företrädda socialdemokraterna. —
Genom sparsamhet och nedskärningar bragtes
budgeten i jämvikt och bemästrades de
finansiella svårigheterna; lantbrukskrisen möttes
med en vidsträckt stödpolitik (premiering av
lantbruksprodukter och underlättande av
långivningen till nödställda lantbrukare), den
stegrade arbetslösheten (tidtals uppe i mer
än 80,000) bekämpades med nödhjälpsarbeten;
under anslutning till det engelska
sterling-blocket återställdes förtroendet inom
penning-och kreditväsen, och då de allmänna
konjunkturerna för exporten förbättrades, övervanns
krisen. — Den av Lapporörelsen orsakade
oron minskades även. Rörelsen hade genom
domstolsutslag förklarats upplöst men
återuppstod under namn av Fosterländska
folkrörelsen (I. K. L.) och framträdde i riksdagen
med ett omformat, i mycket rabulistiskt
program (se Lapporörelsen, suppl.).
Universitetsspråkfrågan har på senare år
åter aktualiserats. 1923 hade saken ordnats
genom tillsättande av ett antal rörliga
parallellprofessurer. Till en del härigenom hade
förfinskningen av univ:s lärarkår snabbt
fortskridit. Antalet föreläsningar på finska
hade fullt uppnått proportionen mellan
antalet finsk- och svenskspråkiga studenter.
Detta tillfredsställde dock icke den
äktfin-ska opinionen, särskilt bland studenterna,
vilka vid olika tillfällen demonstrerade för
univ:s fullständiga förfinskning. Den
svenska opinionen tog sig uttryck i yrkanden på
att de svenska studenternas rättigheter vid
en reform i varje fall borde tillgodoses. Då
undervisningsministeriet uppgjort ett förslag
(hösten 1933) att lösa universitetsfrågan
genom att vid sidan av ett fullständigt
för-finskat univ. inrätta ett svenskt annex (med
26 prof.), möttes det av en sådan
opinions-storm, att regeringen uppgav planen och
utarbetade en prop., varigenom den svenska
undervisningen skulle inpassas inom univ:s
ram. Ur svensk synpunkt tedde sig detta
förslag mindre tillfredsställande. En svensk
massadress, omfattad av 154,187
medborgare, gav uttryck åt denna uppfattning.
Akademiska adresser från Sverige, Danmark
och Norge uttryckte bekymmer över
situationen. Under utskottsbehandlingen i riksdagen
gjordes en del förbättringar i prop. En efter
utskottsändringarna modifierad prop.
framlades vid en urtima riksdag i jan. 1935, men
genom obstruktion lyckades de radikala
finsk-hetsivrarna förhindra lagförslagets
slutbehandling. — Vid sidan om de centrala
politiska frågorna ha under de senaste åren även
andra viktiga ärenden avgjorts. Efter en kon-
XXII. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
