Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Finland - Sport och idrott - Författning och förvaltning - Språk- och nationalitetslagstiftning - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Finland (Författning och förvaltning—Historia)
96
nen. Sedan gammalt har s k y 11 e t
omfattats med stort intresse. Det internationella
genombrottet skedde vid olympiaden i
Antwer-pen 1920; f. n. äro F:s skyttar bland världens
främsta. De stora namnen äro E. Oksa, K.
Leskinen och S. Lindgren.
Skridskosporten kom tidigt från Ryssland, men
först på 1890-talet fick F. i A. G. Estlander
(se d. o.) sin förste mera framträdande
representant. Han följdes av världsmästarna i
has-tighetsåkning F. Wathén, V. Vikander, G.
Strömsten, A. Viklund och A. Tuomainen samt
C. Thunberg. Numera har intresset för denna
sport något minskats, i konkurrens med den
från Ryssland införda bandyn, där F. jämte
Sverige intar den ledande ställningen. Mot
Sverige ha 17 landsmatcher i bandy spelats,
av vilka 6 vunnits, 4 blivit oavgjorda och 7
förlorats. Boxningen, introducerad 1920
av mag. V. Smeds, har på kort tid slagit
igenom och i G. Bärlund fått sitt första
världsnamn. Cykelsporten har haft
svårt att arbeta sig fram; dess enda
internationellt kända namn är R. Hellberg.
Tennissporten har i A. Grahn haft sin ende
storspelare.
Seglingen, som i F:s seglarförbund har
sin huvudorganisation, är en av F:s stora
sportgrenar. Ej minst vid regattorna i
Sandhamn har F. gjort sig gällande. Äldsta och
förnämsta föreningen är Nyländska
jaktklubben, gr. 1861. Trots saknaden av en inhemsk
industri har även motorsporten blivit
storsport. , Det stora evenemanget är F:s
Grand prix, »Djurgårdsloppet» (Helsingfors),
där europeiska stjärnor bruka delta. De
främsta förarna ha varit K. Ebb och R. Lampinen.
Idrotten uppmuntras livligt av
statsmakterna; en fullt modern idrottshögskola har
(1935) fullbordats i Vierumäki. I Helsingfors
bygges f. n. ett modernt storstadion med
50,000 åskådarplatser.
Den frivilliga idrottens centralorganisation
är Suomen voimistelu ja urheiluliitto (SVUL;
F:s gymnastik- och idrottsförbund), som
under sig har 10 specialförbund, av vilka de
största äro friidrottsförbundet med omkr.
60,000 medl. (1935), skidförbundet och
gymnastikförbundet med vartdera 35,000 samt
bobollförbundet med 30,000 medl. A-ö.
Författning och förvaltning. R. O. 13 jan.
1928 har ersatt lantdagsordningen 20 juli
1906. Den har i några detaljer ändrat
förutsättningarna för den i princip allmänna
valrätten samt valbarheten. I allt
huvudsakligt äro R. O:s bestämmelser
överensstämmande med de föreskrifter lantdagsordningen
innehöll.
Språk- och nationalitetslagstiftning.
Språklagen av 1 juni 1922 har i vissa delar ändrats
genom lag 5 april 1935. Den Helsingfors,
Åbo och Vasa tilldelade undantagsställningen
har upphävts. Tvåspråkigheten inom
ämbets-distrikt, som omfatta flera kommuner med
olika språk, har inskränkts sålunda, att —
i likhet med vad tidigare gällt om länen —
distriktets språk i frågor, som röra en viss
kommun, blir det, som talas i denna.
Kom-mittébetänkanden, som utgivas i tryck,
avfattas även på sv. blott om de enl.
statsrådets prövning äro av vikt för den
svenskspråkiga befolkningen. Lagberedningens
publikationer äro alltjämt tvåspråkiga. Se även
nedan, Historia. B. C. C.
Förhistoria. Medan man förut ansett de
äldsta stenåldersfynden i F. härstamma från
tiden för Litorinahavets maximum, ha nya
iakttagelser givit skäl för antagandet, att
redan under ett tidigt stadium av
Ancylus-tiden en fåtalig nomadiserande befolkning
funnits i södra F.; huruvida enstaka fynd
från Petsamo, vilka visa beröringspunkter
med primitiv nordnorsk stenålder, böra
hänföras till den postglaciala tidens början är
t. v. oavgjort. C. A. N-n.
Historia. Den relativa stabilisering i det
politiska läget, som syntes ha inträtt, då
Tan-ners socialdemokratiska minoritetsregering
övertog makten, visade sig snart vara ett
sken. Tanners regering, som var beroende av
stöd från de borgerliga partierna, särskilt
svenskarna, måste driva en moderat politik,
vilken i längden icke tillfredsställde
partivännerna på den vänstra flygeln. Den
avgick i dec. 1927 på en mindre väsentlig
tullfråga och efterträddes av J. E. Sunilas
agrarregering. I sin utnämningspolitik åsidosatte
denna på ett uppseendeväckande sätt de
svenska elementen, härvid skattande åt äktfinska
stämningar. Då socialdemokraterna
föranstaltade en interpellation om skyddskåren,
fann sig svenska riksdagsgruppen föranledd
att påtala utnämningarna. Utan att ansluta
sig till interpellanterna vägrade gruppen
regeringen sitt stöd och föranledde så dess
avgång (dec. 1928). Vid denna tid hade oro
uppstått bland tjänstemännen, som krävde
lönereglering och hotade med
tjänstemannastrejk. O. Man teres regering, som nu
övertog makten, ville verka för en förbättring av
tjänstemannalönerna. Vid riksdagsvalen
juli 1929 decimerades de egentliga
regeringspartierna (Finska framstegspartiet och
Finska samlingspartiet; resp, från 10 till 7 och
från 34 till 28), medan det
tjänstemannafientliga agrarförbundet ökades (från 52 till
60) liksom även kommunistpartiet. Nu
bildade K. Kallio en ren agrarregering (aug. 1929),
som bl. a. gjorde sig känd för sin mot
svenskarna riktade nålstingspolitik (förfinskning
av stationsnamn i svenska trakter m. m.).
Det parlamentariska spelet, som årl. lett
till regeringsskiften, stördes under Kallios
ministär genom nyuppkomna strömningar.
Den försoningspolitik, som under K. J.
Ståhl-bergs presidenttid fört med sig amnesti för
deltagarna i det röda upproret, hade
efter-trätts av en allt häftigare kommunistisk
agi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
