Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornander, Axel Magnus Erland Fabian - Fornander, Sven Gustaf Edvin - Fornebu - *Fornkristen konst - *Fornkunskap - *Fornminnesföreningar - Fornminnesinventering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Fornander, S. G. E.—Fornminnesinventering
198
verkst. dir. för Fagersta bruks a.-b. F., som
är styrelseled. i ett stort antal bolag inom
gruv- och järnindustrien, har sedan 1927
varit extra fullmäktig i Järnkontoret. E. Hlr.
Fornander, Sven Gustaf Edvin,
ingenjör (f. 1883 8/j), bror till A. M. E. F. F. Blev
bergsingenjör 1907, tjänstgjorde vid
Järnkontoret 1908—11 och 1917—18, var 1911—
16 anställd vid Uddeholms a.-b., 1918—29
chefsmetallurg vid Sandvikens järnverk,
1929—34 överingenjör vid Hagfors järnverk
och är sedan 1934 teknisk chef för
Uddeholms a.-b:s samtliga järnverk. F. har skrivit
om bl. a. röstning av järnmalmer och den sura
martinprocessens metallurgi. E. Hlr.
Fornebu, flyghamn vid Oslo (se d. o., suppl.).
*Fornkristen konst. Nyare litt.: M.
Hugg-ler, »Mythologie der altchristlichen Kunst»
(»Zur Kunstgeschichte des Auslandes», h.
129, 1929); J. Roosval, »Fornkristen konst
samt bysantinsk och karolingisk» (1933).
*Fornkunskap. 1. Klassisk och
orientalisk f. Senare svenska grävningar
äro utförda på Cypern (se d. o., suppl.) av E.
Gjerstad (se d. o., suppl.) samt i Messenien
av N. Valmin (se d. o., suppl.). — Nyare litt.:
M. P:n Nilsson, »De arkeologiska
upptäckterna i den klassiska Södern och den forna
Orienten» (1933); A. W.’Persson, »Med hacka
och med spade» (1934). M. Pn N-n.
2. Förhistorisk f. Den första kända
svenska arkeologiska grävningen utfördes
1663 av O. Verelius (se d. o.). Den äldre
svenska f. inspirerades även av göticismen (se
d. o., suppl.). Det arkeologiska
treperiods-systemet har ytterligare klarlagts genom olika
undersökningar (se
Treperiodssyste-met, suppl.). Naturvetenskapliga
synpunkter ha tillämpats på specialfrågor inom f.
ganska tidigt även i Sverige. Den
första av Sven Nilssons på detta område
banbrytande studier var »Utkast till jagtens och
fiskets historia på Skandinavien» (i hans
»Skandinavisk fauna», bd II: 1, 1835). Om
nyare arkeologiska forskningsmetoder jfr
S. Lindqvist, »Gamla och nya uppgifter för
svensk fornforskning» (i Fornvännen 1928),
och art. Fosfatundersökning, suppl.
Den paleolitiska arkeologiens grundläggare
var J. Boucher de Perthes; om denna
forskningsgrens utveckling se t. ex. G. Ekholm i
»Bonniers illustrerade världshistoria», d. II
(1929). Om f:s historia se även K. H.
Jacob-Friesen, »Grundfragen der
Urgeschichtsfor-schung» (1928), samt, på grund av f:s nära
samband med museiutvecklingen, D. Murray,
»Museums, their history and their use» (3 bd,
1904), och för Tysklands del P. H.
Stemmer-mann, »Die Anfänge der deutschen
Vorge-schichtsforschung» (1934). Om
antikvitetsför-falskningar se A. Vayson de Pradenne, »Les
fraudes en archéologie préhistorique» (1932).
Om den nordiska f:s historia se bl. a. V.
Gödel, »Riksantikvarieämbetet» (Vitt.-akad:s
Handl., 41: 1, 1930), H. Schück, »Kgl.
Vitter
hets Historie och Antikvitets Akademien, dess
förhistoria och historia» (hittills 4 bd, 1932—
35), S. Lindqvist, »Olof Rudbeck d. ä. som
fältarkeolog» (i »Rudbecksstudier», 1930) och
»Uppsala högar och Ottarshögen» (1936), samt
uppsatser i Fornvännen 1931 (av H. Schück,
O. Almgren och T. J. Arne) och 1934 (av B.
Hildebrand, T. J. Arne och B. Thordeman), Rig
1931 och 1932 (av A. Oldeberg) samt B.
Hildebrand, »Anteckningar till svensk numismatisk
och arkeologisk-historiografisk bibliografi» (i
Fornvännen 1935) och där anf. litt. (även
rörande Finland, Danmark och Norge). Nyare
svenska handböcker i f. äro S. Lindqvist,
»Svenskarna i heden tid» (1935), och G.
Ekholm, »Forntid och fornforskning i
Skandinavien» (s. å.). Av O. Almgren,
»Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden»,
utkom 3:e uppl. (omarb. med biträde av K. G.
Gustawsson) 1934. Av samlingsverk och
handböcker i f. kunna ytterligare nämnas bl. a.:
G. Childe, »The dawn of european
civilisation» (1925); »De förhistoriska tiderna i
Europa», 1—2 (1926—27), redig, av K. Friis
Johansen; J. Déchelette och A. Grenier,
»Manuel d’archéologie préhistorique» (ny uppl.,
1—6: 2, 1924—34); M. C. Burkitt,
»Prehis-tory» (1921; ny uppl. 1925); O. Menghin,
»Weltgeschichte der Steinzeit» (1931). Sedan
1930 utges den interskandinaviska tidskr.
Acta Archaeologica, redig, av J.
Brönd-sted. B. H-d;H. An.
*Fornminnesföreningar. I Sverige finnas
f. n. omkr. 400 fornminnes- och
hembygdsföreningar. Förteckning över dessa finns i
S. Svensson, »Hembygdens arv» (1929).
Fornminnesinventering, beskrivning och
kartläggning av fasta fornlämningar (se
Fornminnen). De äldsta mera
systematiskt gjorda beskrivningarna av fornlämningar
äro de angående runstenar, som Johan Bure
påbörjade på 1590-talet. Sedan
riksantikvarieämbetet inrättats 1630, kom
upptecknings-verksamheten att få relativt stor omfattning.
Om f. under 1600—1800-talen se
Antikvitetskollegium, Fornkunskap,
Riksantikvarie och
Vitterhetsakademien. E+t av de viktigaste
inven-teringsarbeten, som gjorts under slutet av
1800-talet och början av 1900-talet, utfördes
i Bohuslän och Göteborgstrakten 1879—1929
på bekostnad av hushållningssällskap, länets
fornminnesförening och Göteborgs stad. Bland
medarb. må nämnas Emil Ekhoff, Oscar
Almgren, G. Sarauw och Johan Alin.
Fornlämningar ha medtagits på de geologiska
kartbladen, som började utges på 1860-talet, och
under senare år även på de av Rikets
allmänna kartverk utg. ekonomiska kartbladen.
Sedan 1925 pågår genom
riksantikvarieämbetet upprättandet av ett enhetligt
generalregister över Sveriges fasta fornlämningar, i
vilket även äldre uppgifter och förteckningar
inarbetas. De noggranna beskrivningar, som
härvid göras, kompletteras av ett rikt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
