Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Handelspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
581
Handelspolitik
582
De i ett mycket stort antal länder
genomförda valutarestriktionerna, vilkas egentliga
syftemål varit att ransonera inköpen av
utländsk valuta, ha ofta verkat såsom och i
många fall även utformats till verkliga
importregler ingår. Importörer av utländska
varor ha förbjudits att utan särskilt tillstånd
till utlandet överföra varulikviderna.
Licens-givningen har därvid i allm. reglerats förutom
av hänsyn till valutatillgången även under
beaktande av protektionistiska eller andra
handelspolitiska synpunkter. I länder, vilka
såsom Tyskland utformat
valutarestriktionerna till omfattande och utomordentligt
invecklade system, fastställas valutakontingenter
för varje slags varugrupp, och dessa
kontingenter uppdelas därefter mellan olika
ifrå-gakommande importländer.
Om det primära syftemålet med dessa
importrestriktioner av olika slag varit att
skydda hemmamarknaden, resp, den egna valutan,
ha de å andra sidan under utvecklingens gång
även kommit att utnyttjas som
handelspolitiskt vapen till befrämjande av exportens
intressen. Jfr Handelsfördrag, ovan.
Principen har därvid varit att medge
lättnader i de egna importrestriktionerna endast
under förutsättning av motsv. lättnader för
den egna exporten. I Frankrike har sålunda
uttryckligen föreskrivits, att endast en
fjärdedel av de »normala» kontingenterna skall
beviljas utan kompensation; för återstående
tre fjärdedelar skall vederbörande land
lämna handelspolitiskt vederlag i form av
lättnader för den franska exporten. Denna
reci-procitetsprincip, enl. vilken importen från
visst land ställes i direkt beroende av
exporten till samma land, har i själva verket
kommit att med undanskjutande av
mestgynnad-nationsprincipen dominera modern h. I sin
allmännaste form framträder
reciprocitets-principen, när vid avslutande av handelsavtal
särskild hänsyn tages till handelsbalansen
mellan de två ifrågakommande staterna; en
mera precis och detaljerad utformning får
samma princip, när t. ex. i ett
kontingentavtal vissa kontingenter beviljas endast mot
kompensation i form av likvärdiga
handelspolitiska medgivanden från det andra landets
sida. Tydligast kommer
reciprocitetsprinci-pen till uttryck i de avtal, vilka direkt
fastställa vissa relationstal mellan import och
export eller vilka, såsom de talrika
clearing-avtalen, automatiskt verka i riktning mot
upprätthållandet av visst förhållande mellan
in- och utförsel.
De restriktionssystem, som sålunda
uppbyggts under trycket av den ekonomiska
världskrisen, ha säkerligen varit en starkt
bidragande orsak till den minskning av
världshandelns värde, som kunnat
konstateras under perioden 1930—35. En viss
reaktion mot den moderna
»nymerkantilis-tiska» h:s principer har också framträtt på
skilda håll. De försök till monetär
stabili
sering och handelspolitisk nedrustning, som
gjordes vid den ekonomiska
världskonferensen i London sommaren 1933, ledde emellertid
icke till några praktiska resultat. Å andra
sidan ha Förenta staterna — tidigare det
ledande protektionistiska landet — sedan 1934
med viss framgång kunnat föra en aktiv, på
mestgynnadnationsprincipen baserad
traktatpolitik i uttryckligt syfte att bidra till en
allmän utjämning av de bestående
handelsrestriktion er n a.
Svensk h. har i stort sett bevarat sin
fri-handelsvänliga karaktär. Det svenska
tullskyddet torde kunna karakteriseras såsom
mycket moderat, särskilt om det jämföres
med de restriktionssystem, som under de
senaste åren genomförts i de flesta länder.
Däremot har i Sverige införts en rad
restriktioner för införseln av lantbruksprodukter såsom
ett led i den sedan 1931 förda
jordbrukspolitiken. Vidare må i detta sammanhang
omnämnas den skärpning av de redan tidigare
täml. restriktiva bestämmelserna om
utlännings rätt att förvärva fast egendom, som
införts genom den s. k. bulvanlagen (se B u
1-vanf örhållande, suppl.) av 1934.
Även inom traktatpolitiken har Sverige
sökt bevara sin principiellt frihandelsvänliga
inställning. Genom den s. k.
Oslokonventio-nen 22 dec. 1930 ha Sverige, Belgien,
Danmark, Finland, Nederländerna och Norge
förbundit sig att i förväg lämna varandra
underrättelse om tillämnade tullförhöjningar i
syfte att därigenom bereda tillfälle till
konsultation under hänsynstagande till
ömsesidiga intressen. De nya och för svensk
export hinderliga restriktionssystem, som
under de senaste åren införts i de flesta av
Sveriges viktigaste avsättningsländer, ha
emellertid ställt svensk h. inför uppgifter,
vilka icke kunnat lösas uteslutande i
enlighet med den traditionella traktatpolitikens
principer. Sverige har sålunda avslutit
kontingentavtal, clearingöverenskommelser och
kompensationsavtal (se Handelsfördrag,
ovan). K. m:t har fått befogenhet att inom
vissa gränser besluta om tullförhöjningar,
resp, införande av nya tullar, då riksdagen
icke är samlad. Den K. m:t tillkommande
rätten att på administrativ väg vidta
import-reglerande åtgärder har gjorts till föremål
för upprepade utredningar, och förslag till
särskilda författningsbestämmelser i ämnet
förelädes 1934 års riksdag för yttrande.
Beredningen av de handelspolitiska
ärendena i Sverige faller under Utrikes- och
Han-delsdep., varjämte, i den mån ärendenas
natur så kräver, medverkan lämnas av
Finans-och Jordbruksdep. liksom även av Sveriges
riksbank. För utredning av olika
handelspolitiska spörsmål ha de s. k. 1932 års
han-delskommitterade tillkallats. Ett rådgivande
organ i hithörande frågor är vidare den s. k.
traktatberedningen, som är underställd
Han-delsdep. G. H-f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
