Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Indien - Historia, författning, förvaltning - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
763 Indien (Litteraturanvisningar) 764
konungen lord Irwin tillkännagav, att den
brittiska regeringens politik syftade till att
ge I. dominionställning. Det visade sig
emellertid, att betydande svårigheter förefunnos
för en omedelbar lösning av det
konstitutionella problemet på denna linje. Den
parlamentariska kommitté, som tillsatts nov. 1927
och som under sir John Simons ledning
studerat förhållandena vid två besök i I. (febr.
-—mars 1928 och okt. 1928—april 1929),
framlade maj 1930 ett förslag, som gick ut på
att med frånskiljande av Burma reorganisera
Brittiska I. på federativ grund. Förslaget
avvisades av den nationalistiska oppositionen i
I., som fortsatte sin tidigare påbörjade
agitation. Lord Irwin lyckades emellertid på
överenskommelsens väg bringa Gandhis (se d. o.,
även i suppl.) delvis i samverkan med den
indiska nationalkongressen organiserade,
förnyade kampanjer för passivt motstånd till ett
slut (»Delhipakten» mars 1931). Ny
antibrit-tisk agitation föranledde dock hans
efterträdare lord Willingdon, vicekonung 1931—36,
att tillgripa strängare
undertryckningsmeto-der. Då nödig samverkan icke uppnåddes
mellan de hinduiska och de muhammedanska
grupperna och den indiska taktiken till
väsentlig del därigenom icke ledde till åsyftat
undergrävande av den brittiska styrelsens
auktoritet, banades vägen för
författnings-reformens genomförande på en mindre radikal
linje, än den indiska nationalismen urspr.
tänkt. I nov. 1930 hade en s. k.
rundabords-konferens tagit sin början i London, med både
brittiska och indiska delegater. Bland dessa
märktes särskilt ombud även för de
självstyrande indiska furstestaterna. Deras
omedelbart betygade önskan att inträda i en
all-indisk federation hade en stark verkan på
den engelska opinionen, som här såg en viss
garanti för att den indiska
kongressnationalismen skulle få en motvikt. Efter tre
sessioner av »rundabordskonferensen» framlades
ett första förslag till en konstitutionell
reform i en vit bok i mars 1933, varefter en
engelsk parlamentskommitté fick frågan
under behandling och framlade en rapport i okt.
1934. Den nya författningen blev lagfäst 2
aug. 1935.
Enl. dess bestämmelser skall var och en av
I:s provinser (jfr ovan) ha en »legislatur»,
ett parlament med omväxlande en el. två
kamrar och med en provinsregering, som är
beroende av legislaturens stöd, över
pro-vinslegislaturerna skall finnas ett federativt
parlament i Delhi, bestående av engelske
konungen, representerad av generalguvernören,
samt två kamrar: statsrådet med 260 medl.,
utsedda för 9 år genom direkta val av de var
för sig i valkretsar indelade
religionssamfunden, samt församlingen med 375 medl.,
valda för 5 år av provinslegislaturernas medl.
i proportion till religionssamfunden. I båda
kamrarna ingå även ombud för furstestaterna.
Om kamrarna icke kunna enas, hålles
gemen
samt sammanträde, varvid röstmajoriteten
blir avgörande.
Sammansättningen av legislaturerna
vållade under författningens utarbetande
betydande svårigheter. Muhammedanerna
lyckades utverka nästan lika många platser i den
federativa legislaturen som hinduerna trots
betydande kvantitativ underlägsenhet.
Furstarna förbehöllo sig rätt att själva få
bestämma om de ville inträda eller ej i
federationen och genomdrevo att få en större
representation i den federativa legislaturen
än den, som folkmängden i deras stater
skulle ge anledning till. Ehuru denna
uppgår till endast 23 % av I:s hela
befolkning, skola de infödda staterna besätta 40 %
av mandaten i statsrådet och 33 % av
platserna i församlingen. »Garantier» ha också
intagits för tryggande av vissa brittiska
intressen. Försvarsfrågor och utrikespolitik ha
undantagits från legislaturens
befogenhets-sfär och reserverats för generalguvernören.
Denne har också myndighet att åsidosätta
legislaturen för att avvärja farliga hot mot
I:s lugn el. finansiella stabilitet. Han kan
likaså ingripa med egen maktfullkomlighet,
om det konstitutionella maskineriet icke skul
le fungera
Dessa försiktighetsmått, framdrivna till
stor del genom en stark konservativ
opposition mot hela författningsexperimentet, ha
från engelskt håll ansetts nödvändiga med
hänsyn till ovissheten om I. ännu är moget
för en demokratisk självstyrelse. De
engelska »garantierna» ha å andra sidan fyllt de
nationalistiska indiska kretsarna med starkt
missnöje. Oppositionen har icke
försvunnit, om den också icke hittills tagit sig
starkare uttryck, bl. a. på grund av
förvirringen inom kongresspartiet i samband
med Gandhis utträde ur det politiska livet
och övergång till social verksamhet till de
förtryckta klassernas fromma. En viss
avspänning har dock gjort sig gällande i
avvaktan på hur den nya ordningen kommer att
fungera. Uppgiften att bringa den nya
författningen i verkställighet tillkommer främst
lord Willingdons efterträdare som vicekonung,
lord Linlithgow, som tillträtt sin post våren
1936 och i olika kretsar fått ett gynnsamt
mottagande på grund av sin första, mera
humanitärt än politiskt inriktade
programförklaring. L-ts.
Litteraturanvisningar. B. T. Ranadive,
»Po-pulation problems of India» (1930);
Nalinak-sha Sanyal, »Development of indian railways»
(s. å.); C. N. Vakil m. fl., »Growth of trade
and industry in modern India» (1931); H. H.
Dodwell, »The indian empire 1858—1918»
(1932; i »The Cambridge history of India»,
VI); J. Cumming, »Political India: 1832—
1932» (s. å.); Th. Witt, »Industrien in
Vorder-indien» (s. å.); H. K. Trevaskis, »The Punjab
of to-day» (1932 ff.); H. C. E. Zacharias,
»Renascent India. From Ram Mohan Roy to
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
