Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Kina - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
979
Kina (Historia)
980
utredning rörande K:s yngre förhistoria
åvä-gabragtes 1921—24 av J. G. Andersson.
Samtidigt gjordes i Ordosöknen grundläggande
paleolitiska fynd av de franska forskarna
je-suitpatern E. Licent och paleontologen P.
Teilhard de Chardin.
Ett av de äldsta fynden av en hominid,
Sin-anthropus pekinensis, gjordes 1921—27 vid
Chou-kou-tien nära Peking i en
grottavlag-ring, som påvisats av Andersson och hans
medarbetare O. Zdansky. Sinanthropus,
mästerligt beskriven av D. Black (se d. o., suppl.),
är en av de mest primitiva hominidformerna
och närstående den på Java funna
Pithecan-thropus (se d. o.). Sinaniåropus-materialet är
av speciell betydelse, då det är mycket rikt,
åtföljt av en artrik och väl bevarad
dägg-djursfauna samt av ytterst primitiva
stenredskap och askbäddar från hominidens
lägereldar.—1923 upptäckte Licent tills, m. Teilhard
de Chardin i Ordosöknen rika rester av en
paleolitisk kultur med anknytningar till
europeiska paleolitiska kulturperioder alltifrån
Moustier- till Aurignactid. Fynden bestå av
stenverktyg, förekommande tills, m. en rik
däggdjursfauna, omfattande bl. a. Elephas cf.
namadicus samt den ullhåriga noshörningen.
Den första stora fyndplatsen från den yngre
stenålderns slutskede hittades av J. G.
Andersson 1921 vid Yang-shao-tsun i prov.
Honan. Denna upptäckt väckte från början stort
uppseende tack vare förekomsten av en
kvalitativt mycket högtstående målad keramik
med mönster, i hög grad erinrande om
liknande fynd i Främre Orienten och
särskilt i s. Ryssland (Tripolje). 1923-—24
utsträckte Andersson sina undersökningar till
prov. Kan-su och upptäckte där en rad av
sju successiva kulturperioder, täckande stora
delar av tidsskedet 3000—500 f. Kr. J. G. A-n.
Historia. Sedan det sydkinesiska
nationalistpartiet under Chiang Kai-shek erövrat
Nordkina och någorlunda genomfört rikets
enande 1928, visade sig konsolideringen
erbjuda utomordentliga svårigheter. Den långa
perioden av ständiga inbördeskrig under
tävlande fribytargeneraler med legotrupper gick
icke att omedelbart likvidera:
Nankingrege-ringen fick gång på gång bekämpa mer eller
mindre allvarliga uppror. Under 1929 var det
dels en mäktig kondottiär, Chang
Tsung-chang, i nordöstra K., som vållade ett
förödande krig, dels en grupp sydkinesiska
generaler, som trängde ända upp till Hu-pei i
hjärtat av K. Efter nedslåendet av dessa var
Chiang Kai-shek dominerande i Centralkina,
Yen Si-shan (general och diktator i provinsen
Shan-si alltsedan 1911) och den »kristne
generalen» Feng Yü-siang i nordvästra K. och
Chang Hüe-liang (son till Chang Tso-lin) i
Manchuriet. 1930 kom så
Nankingregering-ens och Chiangs svåraste prövning: Feng och
Yen förklarade Chiang krig, med hänvisning
till hans »diktatoriska» tendenser. De hade
snart hela landet n. om Huang-ho i sitt våld
och trängde ned längs järnvägen ett gott
stycke s. därom, ända till Sü-chou. Samtidigt
gjorde den sydkinesiske generalen Chang
Fat-kwai ett stort härnadståg mot Nanking,
inträngde i Hu-nan och besatte Chang-sha.
Feng och Yen uppsatte egen regering i Peking
och försökte få Chang Hüe-liang i Manchuriet
på sin sida, men denne vägrade. När äntligen
Chiang Kai-shek i sept. lyckades slå deras
trupper vid Kai-feng, besatte Chang norrifrån
Peking och Tientsin åt Nankingregeringen,
och rebellerna fingo ge upp. Under de följ,
åren har en rad smärre uppror av dylika
»generaler» vållat regeringen bekymmer, men av
ständigt mindre dimensioner, och regeringens
ställning har blivit allt fastare. Den har haft
tre huvudsvårigheter att kämpa med. För det
första har spänningen med sydvästra K.
varit kronisk, och över provinserna Kuang-tung
och Kuang-si har Nankingregeringen aldrig
haft någon verklig kontroll. Där dominera
alltsedan 1931 de radikala element, som vilja
tillförsäkra kuo-min-tangpartiets ledande
organ en mera korporativ makt gentemot
Chiang Kai-sheks alltmer diktatoriska
styrelsesätt, och genom en egen »politisk byrå», ett
slags halvt autonom styrelse med kontroll
över ämbetsmännen och trupperna i dessa
provinser, ha dessa kantonesiska ledare varit en
påle i köttet på Nankingregeringen. De
främsta männen i denna grupp ha varit Hu
Hanmin och Sun Fo (son till Sun Yat-sen) samt
ledaren för kuo-min-tangs vänsterflygel, Wang
Tsing-wei, vilken senare dock långa tider
ingått i Nankingregeringen. Kantongruppen
har särskilt utmärkt sig för stor
Japanfientlighet, medan Chiang Kai-shek och hans krets
strävat efter en utjämning med Japan. För
det andra har en utomordentlig svårighet
varit kommunistiska, väpnade
separatistbild-ningar. Dessa, som ofta med orätt kallats
rena rövarföretag men som i själva verket
varit ganska väl organiserade, på en
kommunistisk ideologi och lokala reformer
(slopande av böndernas äganderätt till jorden
m. m.) byggda politiska företag, ha vållat
oerhörda skador. Från 1931 var hela
provinsen Kiang-si i de rödas våld och tidtals även
angränsande provinser, särskilt Fu-kien, samt
sporadiskt betydande områden i Hu-pei,
Hu-nan och An-hui, alltså Centralkinas rikaste
provinser. Chiang Kai-shek förde åren
igenom stora och kostsamma fälttåg mot dem,
men först 1935 lyckades han driva de röda
horderna från Centralkina till Västkina
(Si-chuan, Shen-si), där de fortfarande utgöra en
verklig landsplåga. För det tredje började
hösten 1931 den nära nog kroniska konflikten
med Japan, vilket i sept. s. å. begynte sitt
erövringståg i Manchuriet och sedan
utvidgat sitt välde till en stor del av Mongoliet
och försökt vidga sitt protektorat till att
omfatta även de nordligaste provinserna av
egentliga K. Om dessa konflikter se J an an,
historia, suppl. B. Kgn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
