Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ostertag, Robert - *Ostkustbanan - Ostrakodermer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
Ostertag—Ostrakodermer
394
Ostertag [å’stortäk], Robert,
tysk veterinär (f. 1864), blev 1892
prof, vid veterinärhögskolan i
Berlin, var 1921—33
ministerialdirektor i Württembergs
inrikesministerium. O. har lagt grunden till
den moderna, vetenskapliga
köttkontrollen och utarbetat den
numera även i Sverige allmänt
använda Ostertag ska
metoden för bekämpande av
nötkrea-turstuberkulos (se T u b e r k
u-1 o s 2). Bland hans talrika
arbeten må nämnas
»Hand-buch der Fleischbeschau» (7 :e—
8:e uppl. 1922—23) och
»Lehr-buch der Schlachtvieh- und
Fleischbeschau» (1932). N. L.
♦Ostkustbanan inköptes 1933
av staten.
Ostrakode’rmer, utdöda,
primitiva, käklösa ryggradsdjur,
som levde under silur- och
de-vonperioderna. O.
sammanfördes förr felaktigt med
pansarhajarna (se d. o., suppl.) i
en grupp, de s. k.
pansarfiskarna.. Senare undersökningar av
Kiær och Stensiö visa
emellertid, att o. voro närmast släkt
med de nu levande
rundmunnarna och hörde till den stora
huvudgruppen Agnathi,
käklösa ryggradsdjur, medan
däremot pansarhajarna
(plakoder-merna) voro gnathostoma,
käk-försedda ryggradsdjur, och av
nutida former närmast släkt
med de hajartade. Stensiös
undersökningar visa också, att
olika grupper av o. äro
besläktade med olika nu levande
rundmunnar, så att o. och
rundmunnarna alltså icke
bilda två naturliga grupper utan
måste sammanslås till en
grupp, Agnathi, vilken sedan
måste delas i två stora
huvudstammar, vardera omfattande
såväl utdöda former (o.) som
nu levande. Dessa båda
huvudstammar, Cephalaspidomor-phi och Pteraspidomorphi, äro
skarpt skilda så långt tillbaka
man känner deras utveckling.
Till Cephalaspidomorphi höra
de utdöda cephalaspiderna,
tre-mataspiderna och anaspiderna
samt de nu levande
nejonögo-nen. Bäst kända av alla o. äro
cephalaspiderna (bild 1—6),
framför allt genom Stensiös
undersökningar av sådana från
Spetsbergen och
Storbritannien. Cephalaspiderna hade
Bild 2. Vaxmodell av håligheten för hjärnan och luktorganet samt
hypofysgången hos cephalaspiden Kiaeraspis från Spetsbergen. Omkr.
12 V2 ggr nat. storl.
Bild 3. Huvudskölden av cephalaspiden Kiaeraspis. A översidan, B
undersidan rekonstruerad. Vs nat. storl. -—- Bild 4. Cephalaspis
agassizi (England), huvudsköld. Omkr. Vs nat. storl.
Bild 5. Hemicyclaspis murchisoni (England), omkr. 2/s nat. storl. —
Bild 6. Didymaspis grindrodi (England), huvudsköld, omkr. nat. storl.
dsf oparigt elektriskt fält, ps pektoralsinus. -—- Bild 7. Drepanaspü.
gemuendenensis (Tyskland), översidan, omkr. V« nat. storl. -—- Bild 8
Tremataspis schmidti (Ösel), huvudsköld. A översidan, B undersidan,
omkr. 2/3 nat. storl. — Bild 9. Anaspiden Rhyncholepis (Norge),
Va nat. storl. — Bild 10. Cyathaspiden Anglaspis (Spetsbergen), omkr.
Vs nat. storl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
