Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ostrakodermer - *Ostwald, Wilhelm - O’Sullivan, Maureen - *Osvald, K. H. - Osäkerhetsrelation - *Oterdahl, J. - *Othem - Otsu - Ottawakonferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
Ostwald—Ottawakonferensen
396
kraniet, större delen av visceralskelettet och
skuldergördelpartiet förbenade i ett stycke,
den s. k. huvudskölden (se bild 3, 4 och 6),
som bestod av både täckben och
ersättnings-ben och inneslöt hjärnan och de flesta av
huvudets och skuldergördelns nerver och
blodkärl. Genom frampreparering eller
snittrekonstruktion (Sollas’ slipmetod, se
Mikroskopisk teknik och Sollas, W. J.,
båda i suppl.) av stenfyllningen i de
hålig-heter i huvudskölden, som en gång innehöllo
dessa vid fossilbildningen icke bevarade
mjukdelar (se bild 1 och 2), har man lyckats
rekonstruera viktiga delar av nerv- och
kärlsystemet och funnit, att dessa visa påfallande
likheter med nerv- och kärlsystem hos nu
levande nejonögon. — På huvudsköldens
översida hos en cephalaspid (se bild 1, 3 A, 4 och 6)
märkas pariga öppningar för de tätt intill
varandra belägna ögonen samt två opariga
öppningar, en bakre för pinealorganet och en
främre för luktorganet och hypofysgången,
vidare ett oparigt och två pariga s. k.
elektriska fält av något växlande form. Dessa
fält innerverades av kraftiga speciella
nerver och voro trol. elektriska organ eller möjl.
ett speciellt slags sinnesorgan. På
huvudsköldens undersida låg oralo-brankialkammaren,
som i livstiden var sluten, med en mjuk del
som botten, på utsidan klädd av fjäll eller
små benplattor (se bild 3 B). Denna mjuka
del var genombruten av munöppningen och
ett tiotal yttre gälöppningar på var sida,
och oralo-brankialkammarens förbenade tak
(huvudsköldens undersida) visar i regel 10 par
gropar för gälsäckarna. Den skuldergördeln
motsv. delen av huvudskölden var ofta
utdragen i en taggliknande bildning, cornu, på var
sida (bild 4). I en bukt, pektoralsinus (ps,
bild 6), bakom cornu, var bröstfenan fäst till
huvudskölden. Bakom huvudskölden var
bålen täckt av fjäll, ordnade i längsrader.
Bålens sidor täcktes av mycket höga och korta
fjäll. Stjärtfenan var heterocerk.
Cephalaspider förekomma särskilt rikligt i
downtoniska (se Old réd sandston e,
suppl.) och underdevoniska avlagringar i
Storbritannien, Podolien och på Spetsbergen. Bland
släktena märkas Cephalaspis (bild 4;
huvudsaki. i underdevon i de nyss nämnda
områdena), Hemicyclaspis (bild 5), Thyestes (även
på ösel) och Didymaspis (bild 6), de tre
sistnämnda släktena karakteristiska för
Englands downtoniska avlagringar. Släktet
Didymaspis med sitt långa skuldergördelparti och
mycket grunda pektoralsinus (ps, bild 6) har
en viss likhet med tremataspiderna (sl.
Tre-mataspis, bild 8), som stå nära
cephalaspi-derna i många avseenden men avvika från
dem bl. a. genom avsaknad av pektoralsinus
och bröstfenor och genom uppdelning av de
pariga elektriska fälten i två på var sida.
Anaspiderna (bild 9), kända särskilt genom
Kiærs undersökning av former från
Oslo-området, äro vid första påseende mycket
olika cephalaspiderna. De ha huvudet täckt
av små fjäll och kroppen beklädd med höga
korta fjäll i bestämda rader samt en
egendomlig (hypocerk) stjärtfena. Deras inre
organisation måste emellertid till sin grundplan
ha liknat den hos cephalaspider,
tremataspi-der och nejonögon; bl. a. hade de en oparig
näsöppning på huvudets översida liksom
dessa former.
Mera avvikande äro de till huvudstammen
Pteraspidomorphi hörande o.: cyathaspider,
pteraspider, coelolepider och drepanaspider.
Dessa former äro långt mindre kända än
Ce-phalaspidomorphi, beroende på att av dem
endast täckbensskelettet, bestående av ytligt
belägna fjäll eller pansarplattor, varit
förbenat och bevarats som fossil. Vad som nu
finnes kvar är emellertid tillräckligt för att visa
en från Cephalaspidomorphi i väsentliga
grunddrag avvikande organisation, bl. a. utan
yttre näsöppningar (trol. öppnade sig
luktorganet i munhålan) och med en enda
gemensam yttre gälöppning på var sida, liksom hos
de nutida pirålarna. På grund av dessa o. a.
drag hänför man till gruppen
Pteraspidomorphi utom de nämnda fossila formerna även
nu levande pirålar och besläktade former.
— Pteraspider (sl. Pteraspis) och
cyathaspider (sl. Cyathaspis, Anglaspis, bild 10,
Poras-pis, Tolypaspis m. fl.) hade huvudet och främre
delen av bålen täckta av stora pansarplattor,
coelolepiderna däremot voro helt täckta av
små fjäll, medan drepanaspiderna (bild 7) hade
såväl större plattor som en mosaik av små
fjälliknande plattor på främre delen och små
fjäll på bakkroppen. G. S.-Sgh.
♦Ostwald, Wilhelm, dog 1932.
O’Sullivan [SusaTivon], M a u r e e n,
nordamerikansk filmskådespelerska (f. 1911 på
Irland). Uppfostrades i London och Paris och
kom till filmen och Hollywood genom
regissör Frank Borzage. O. har medverkat i bl. a.
»David Copperfield» och »Anna Karenina»,
och hon har även blivit omtalad för sin
framställning av den vita kvinnan i
Tarzanfil-merna med Johnny Weissmüller. R. A-g.
♦Osvald, K. H., är sedan 1933 prof, i
växt-odlingslära vid Lantbrukshögskolan. Han har
utgivit bl. a. »Myrar och myrodling» (1937).
Osäkerhetsrelation, se Vågmekanik,
sp. 817, och Kvantummekanik, suppl.,
sp. 1108.
♦Oterdahl, J., har vidare gett ut bl. a.
»Helga Vilhelmina» (1933), »Möten på vägen»
(1934) och »Världen växer» (1936).
♦Othem blev 1 jan. 1936 köping, benämnd
S 1 i t e. Församlingen heter fortfarande O.
Ett raukområde på ö. sidan av ön Asunden
fridlystes 31 dec. 1930.
Otsu, stad på Hondo, Japan, 10 km ö. om
Kyoto, vid s. ändan av Biwasjön; 71,065 inv.
(1935). Huvudstad i Shiga-ken; betydande
textilindustri (hampa, linne).
Ottawakonferensen [å’tacoe-], se
Storbritannien, sp. 615.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
