Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Radioteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
539
Radioteknik
540
Schema för växelströmsansluten mottagare med fadingkompensation.
likgiltig. Ofta inbyggas automatiska
regle-ringsmotstånd (t. ex. järntråd i vätgas), som
inom vida gränser göra apparaten oberoende
av nätspänningen. För spänningsstabilisering
förekomma även glimlampor (se d. o., suppl.,
sp. 445).
Hos moderna distansmottagare uppnår
känsligheten ofta den absoluta gräns om
några mikrovolt, som betingas av ofrånkomliga
inre störningar, dels beroende av
elektricitetens atomistiska struktur (»hageleffekt»),
dels analoga med den Brownska rörelsen
(se Browns molekylarrörelse och
Galvanometer, suppl.). Dessa
mottagare förses med hjälpan ordningar för bekväm
skötsel och förbättrad ljudkvalitet. Hit hör
fadingkompensationen (se F a d i n g, suppl.),
vid vilken den likriktade
mottagningsström-men påverkar förspänningen till gallren hos
ett el. flera högfrekvensrör, vilka skola ha
med förspänningen starkt varierande
branthet hos karakteristikan. Härigenom regleras
förstärkningen automatiskt, så att
ljudstyrkan blott blir beroende av förhållandet
mellan sidobandens och bärvågens amplitud, ej
av amplitudernas absoluta storlek. (För
avsiktlig reglering av ljudstyrkan, även vid
grammofonspelning, finnes en anordning på
lågfrekvenssidan.) Denna fadingkompensation
skulle leda till att alla störningar förstärktes
kraftigt vid inställning mellan två stationer,
då bärvågsamplituden är liten el. noll;
särskilda kopplingar finnas, som avspärra
högtalaren vid sådan inställning. Då en liten
felinställning utan att märkbart nedsätta
ljudstyrkan kan försämra ljudkvaliteten, ha
automatiska el. manuellt betjänade
anordningar införts för att underlätta exakt
inställning, t. ex. en glimlampa, som skall bringas
att lysa fullt. Här liksom vid
lokalmottagare förekommer allmänt tonkontroll,
för att man genom reglering av relativa
styrkan av olika höga toner skall kunna påverka
klangfärgen och finna den för varje fall bästa
kompromissen mellan ljudkvalitet och
stör-ningsfrihet. För att uppnå bästa ljudkvalitet
nyttjar man ofta två högtalare, den ena
särskilt för återgivning av höga toner, den andra
för låga.
Bland nya hjälpmedel i övrigt inom r.
märkas ett antal material med i olika avseenden
förbättrade egenskaper (bl. a. små förluster),
olika kondensatortyper (se V r i d k o n d e
n-s a t o r och Kondensator, suppl.) samt
specialkablar, som med ringa dämpning
genomsläppa även mycket höga frekvenser. S. k.
järnpulverspolar ha en kärna av mycket små
järnpartiklar, sammanhållna av ett
bindemedel, som samtidigt isolerar dem från
varandra för att förhindra virvelströmmar. Man
kan därigenom förena små dimensioner med
små förluster. Om antenner se även d. o.,
suppl. Vissa antenntyper stråla huvudsaki.
vågrätt längs marken och ej snett uppåt;
härigenom vidgas den fadingfria zonen kring
sändaren, då fading på måttligt avstånd (50
—150 km) beror på interferens mellan
markvåg och från ionosfären reflekterad våg.
Om framsteg på den yttre r:s område se
Fading och lonosfär, båda i suppl. En
egendomlig upptäckt är den s. k.
Luxemburg-effekten, som består i att man vid
inställning av en mottagare på en viss sändare
stundom svagt kan höra en stark sändare på
helt annan våglängd. Fenomenet kan ej
förklaras som en vanlig störning på grund av
otillräcklig selektivitet m. m., då det
försvinner, när den första sändaren avstänges. Den
troliga orsaken är, att den störande
sändarens kraftiga vågor sätta elektronerna i
ionosfären i svängningar, nog starka att inverka
på fortplantningen av den störda sändarens
vågor i ionosfären; de senare vågorna bli
därigenom modulerade av den störande sändaren.
Effekten iakttogs först som en störning från
Luxemburgsändaren (150 kW effekt), därav
namnet. — Ny litt.: F. Vilbig, »Lehrbuch
der Hochfrequenztechnik» (1937). Sv. B-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
