Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjötyper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
803
Sjötyper
804
ytans nivå, talar man om en
kryptodepres-sion (ex. Vättern, som når omkr. 40 m u. h.).
Fysikaliska företeelser, efter vilka
sjöarna indelats, äro huvudsaki. temp. och
färgen. Sålunda talar man om:
1. Varma sjöar: vattnet alltid >4° C; det
varma vattnet alltid överst.
2. Tempererade sjöar: vattnet under
sommaren > 4° C, under vintern <4°; under
sistnämnda tid äro ytlagren kallast.
3. Kalla sjöar: vattnet alltid <4° C;
alltså alltid kallare överst.
Där stor temperaturskillnad råder mellan
ytlagren och den undre vattenmassan, sker
det stora omslaget inom ett relativt tunt
skikt, språngskiktet. I de syd- och
mellansvenska sjöarna ligger det på 8—10 m, i
större sjöar djupare.
I fråga om vattenfärgen urskiljas blå,
gröna, gula och bruna sjöar. De förstnämnda
äro fjällsjöar, de bruna humussjöar (se nedan).
Vissa kemiska egenskaper äro
huvudindelningsgrund till den biologiska
indelningen (jfr nedan). Grundläggande kemiska
karaktärer äro även syrehalt (gasanalytisk
indelning) och väteionkoncentration (pH). I
fråga om den förra urskiljas:
1. Syrehalt hög genom hela vattenmassan
sommartid = oligotrofa sjöar (jfr nedan).
2. Syrehalt sjunkande mot bottnen =
eu-trofa och dystrofa sjöar (jfr nedan). Värdet
sjunker särskilt under språngskiktet.
Indelningen av s. efter syrehalt är närmare
utarbetad av A. Thienemann och satt i
relation till sjöns vattenvolym och djup.
Väteionkoncentrationen (pH) hos vattnet
växlar vanl. mellan 3 och 10; den fördelar sig
sålunda på s.:
1. pH < 7 (vanl. 5—7 i Sverige) =
oligo-trofa och dystrofa sjöar.
2. pH > 7 (vanl. 7—8 i Sverige) = eutrofa
sjöar.
I vattnet lösta ämnen och deras
koncentra-tionsgrad sammanhänga med sjöns
geologiska läge, till- och avloppsförhållanden samt
klimattyp. Särskilt inom ökentrakter kunna
salterna helt sätta sin prägel på vattnet, om
sjöarna — som ofta är fallet — äro
avlopps-lösa. Man talar sålunda om boraxsjöar,
natronsjöar, salt- (eg. koksalt-)sjöar,
sulfatsjöar etc. Salterna kunna härstamma
antingen från lager i vattenområdets berggrund
eller från havet, varifrån de föras med vinden
(monsuner etc.).
De biologiska typernas
huvudindelningsgrund är vattnets halt av fosfor och
kväve samt närvaro eller frånvaro av bruna
humusämnen. Orsaken till att den biologiska
indelningen grundas på kemiska faktorer är,
att de biologiska processerna känsligt
reagera för dessa. Huvudtyperna äro enl.
Nau-mann-Thienemanns indelning:
1. Eutrofa sjöar: »näringsrika», rika på
fosfor och kväve, inga eller obetydlig mängd
humusämnen.
2. Oligotrofa sjöar: »näringsfattiga»,
fattiga på de nämnda ämnena.
3. Dystrofa sjöar: »humussjöar», fattiga
på fosfor och kväve, rika på bruna
humusämnen.
Eutrofa sjöar i Naumanns mening ha
vattnet grönfärgat av växtplankton större delen
av sommaren. Vegetationen, särskilt
vassbältena, är ofta kraftig. Dystrofa sjöar ha
mer eller mindre brunt vatten, klent
utbildade vassar; plankton fattigt, utmärkes
särskilt av djurformer.
Förorenas oligotrofa sjöar, kunna de
övergå till eutrofa (jfr Växjötraktens sjöar),
förorenas eutrofa sjöar, kunna deras ruttnande
planktonmassor förpesta stora områden.
Ur faunistisk synpunkt indelas
sjöarna efter fiskarter (t. ex. i Tyskland i
karp-sjöar och sutarsjöar) men i synnerhet efter
bottenfaunan. Dennas viktigaste
komponenter äro mygglarver (ChironomusAawer av
olika slag) och borstmaskar (oligochaeter).
För de svenska sjöarna har G. Alm utvecklat
Thienemanns indelningsförslag sålunda:
1. Eutrofa sjöar.
a. Plumosus-typ (efter en mygglarv).
b. Oligochaettyp.
2. Oligotrofa sjöar.
a. Tanypus-iyp\
b. Coretåra-typj 6^er mygglarver).
c. Amphipodtyp (efter märlor).
d. Otomesostomata-typ (efter en
virvelmask).
Ur floristisk synpunkt har G.
Samuelsson indelat de svenska sjöarna med särskild
hänsyn till Dalarnas sålunda:
1. Dysjöar: vatten brunt, lös dybotten,
täml. klen vegetation av vass, säv, nate,
näckrosor m. m.
2. Lobelia-sjöar: vatten brunt eller föga
färgat, fastare botten än föreg.; vegetationen
som föreg., dessutom bl. a. kransslinga och
braxengräs.
3. Lagunsjöar, belägna intill Dalälven, ha
sandbotten, särskilt bevuxen med braxengräs,
lånkesärv, krypöga, sylört m. m.
4. Potamogeton-sjöar: starkt
gyttjebildan-de, vatten brunt eller grönt, ofta
vegeta-tionsfärgat, växtlighet rik, särskilt av nate,
vattenpest, vattenaloe, andmat m. m.
Utvecklingshistoriskt registreras
förändringarna i sjöarnas samlade liv och
natur i sedimenten, s tr atigr af ien.
Bortsett från de leriga sedimenten, bilda de
övriga en serie, utmärkt genom nedifrån—uppåt
avtagande kalkhalt och ökande järnhalt.
Sålunda tillhöra kalkgyttja och bleke i princip
de äldsta och sjömalmer de yngsta
avlagringarna. Mellan dem komma alggyttjor, gyttjor
och dygyttjor. Denna sedimentens
karakterisering är närmast kemisk. Men jämsides med
de kemiska egenskapernas förändring sker en
biologisk. Man kan därför av mikrofossilen
(desmidiacéer, slemalger, diatomacéer m. m.)
på ett ungefär avläsa från vilket
utvecklings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
