Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridsgaser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
969
Stridsgaser
970
tärt användas på grund av sina irriterande
eller skadegörande verkningar på
organismen. Dessa ämnen utspridas i luften
antingen som ångor eller som finfördelade
stoftpartiklar och utöva sin verkan på dem, som
inandas den förgiftade luften. Några s., ss.
senapsgas, framkalla emellertid i såväl
vätskeform som ångform skador direkt på huden.
S. kunna indelas i två huvudtyper:
försvinnande eller flyktiga samt k v
ärlig g a n d e, vilka skilja sig med hänsyn till
den olika lätthet, varmed de avdunsta. En
försvinnande stridsgas kan liknas vid bensin.
Uthälld på marken, kvarligger den endast
kort tid. Den avger ångor, vilka blandas
med luften och bortföras. Kvarliggande
förmåga har däremot en tung olja, som endast
långsamt avger ångor och torkar in.
Av-dunstningsförmågan och därmed den
kvarliggande förmågan äro beroende av en mängd
faktorer, framför allt av luftens
temperatur. Ju högre denna är, desto snabbare
avdunsta s. Senapsgas t. ex. kvarligger
sommartid några dagar men vintertid flera mån.
De största riskerna för höga
koncentrationer i luften av kvarliggande s. föreligga i
värme, i vindstilla och framför allt i slutna
rum, där de bildade ångorna icke bortföras.
Flera s. ha så lågt ångtryck, att den mängd,
som avdunstar, är för liten att framkalla
någon verkan. De användas därför på så
sätt, att de sprängas ut i mycket finfördelat
tillstånd i form av s. k. aerosoler — små, för
ögat osynliga partiklar, vilka hålla sig
svävande i luften. Samtliga aerosoler ha
karaktären av försvinnande gaser, som driva bort
med vinden. Ur skyddssynpunkt är det en
väsentlig skillnad mellan de två
huvudtyperna försvinnande och kvarliggande s.
Försvinnande s. ge upphov till moln, som driva bort
med vinden och bli ofarliga, så snart de
ut-spätts med viss mängd luft från
omgivningen. Kvarliggande s. äro i allm. vätskor,
vilka förgifta alla föremål de komma i
beröring med och länge fortsätta att avge ångor.
Både vätska och ånga äro giftiga.
Alltefter s:s specifika verkningar på
organismen kunna olika huvudtyper
särskiljas. Tår retande s., tårgaser, inverka
i fältmässiga koncentrationer endast på
de känsligaste delarna av kroppen,
ögonen. Genom reflexverkan slutas instinktivt
ögonen, och tårarna börja rinna. Så snart
man kommer i frisk luft, försvinna obehagen.
Baddning av ögonen med ljumt vatten eller
med svaga lösningar av borsyra ger
omedelbart lindring. De viktigaste tårgaserna äro
bromaceton, en i rent tillstånd färglös
men med tiden brunfärgad vätska, och k 1 o
r-acetofenon, färglösa kristaller, som
förgasas vid upphettning. De mängder, som
erfordras för att framkalla retande verkningar,
ligga i storhetsordningen 1 mg/m3.
Nerv-retande s., arsiner, påverka och irritera
alla ytligt belägna slemhinnor de komma i
beröring med, d. v. s. i näsa, mun och svalg,
och ge upphov till nysning, hostning och
kräkning. Verkningarna inträda icke
ögonblickligen utan först efter några min. Vid
högre koncentration eller vid inverkan under
längre tid inträffa magplågor, tryck över
bröstet, domningskänslor samt en kraftig
själslig depression. I de flesta fall är några
timmars vila tillräcklig för att vederbörande
skall bli fullt återställd. Verkningarna äro
under den korta tid de pågå mera
obehagliga och pinsamma än direkt farliga. Men
arsiner predestinera lätt till en allmän
panikstämning, om icke åtgärder vidtagas att
minska den fruktan, som symtomen
framkalla. En person, som utsatts för arsiner,
känner sig mycket dålig och tror sig vara
mycket allvarligt skadad. Spolning av näsa
och svalg med femprocentig
bikarbonatlösning minskar irritationen. De vanligaste
arsinerna äro difenylklorarsin, d
i-fenylcyanarsin och di f e ny 1 a m
inkl or ar si n, den senare även kallad a d a
m-s i t, samtliga fasta substanser, som antingen
förgasas genom värme eller sprängas ut.
K ä v a n d e (lungskadande) s.
representeras av f os ge n, som i motsats till
föregående i låga koncentrationer
praktiskt taget icke ger några retverkningar.
Symtomen på fosgenförgiftning äro därför
vanl. obetydliga under de första timmarna.
Icke ens inandning av dödlig dos har en
omedelbart märkbar effekt. Vederbörande kan
känna sig frisk och vara fullt arbetsför i
flera timmar, men sedan utvecklar sig
sjukdomsbilden hastigt, kännetecknad av andnöd
och stark trötthetskänsla. Ansiktet blåfärgas,
lungorna fyllas med en skummande serös
vätska, lungödem, som i svårare fall tränger
ut genom näsa och mun. Andningen blir
ytterst ansträngd och forcerad, och en stark
kvävningskänsla inställer sig. I fall, som
leda till död, inträffar denna i regel mot
slutet av första dygnet, mera sällan under
andra och tredje. De, som överlevat denna
kritiska tid, repa sig i allm. Lungödemet går
då långsamt tillbaka och är försvunnet efter
8—9 dygn. Fosgenkoncentrationer under 4
mg/m3 medföra, även under längre tids
inverkan, inga skador. Koncentrationer upp till
10 mg/m3 kunna vara livsfarliga vid längre
tids inverkan, 50 mg/m3 kunna vara
livsfarliga vid inandning under en halvtimme, och
80 mg/m3 kunna redan efter 1—2 min. ge
upphov till svåra lungskador. Den viktigaste
behandlingen är värme, vila och absolut
stillhet. Vid fosgenförgiftning är varje
kroppsansträngning farlig, i vissa fall direkt
livsfarlig. Fosgen är vid rumstemp. en verklig
gas. Vid 8° C kondenseras den till vätska.
Fosgen luktar likt unket hö men mycket
svagt, varför den kan förekomma i dödande
koncentration utan att med säkerhet kunna
upptäckas med luktsinnet. Fosgen reagerar
momentant såväl med vattenånga som med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
