Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Adel
82
Adelsbrev, utfärdat av Fredrik I för adliga ätten
von Hermansson.
intogo den främsta platsen. Högfrälset
tillskansade sig en makt, som särsk. under unionstiden
kringskar konungens. Lågfrälset stod bönderna
nära, och exempel förekomma, att lägre
frälsemän återgingo till bondeståndet. Själva ordet
adel såsom namn på frälset inkom från tyskan
i svenskan först på Gustav Vasas tid. Gustav
Vasa gjorde åter frälset konungen underdånigt.
Då rusttjänsten förlorade i betydelse, började
adeln tagas i anspråk för annan tjänst och blev
slutligen ett tjänstemannastånd i modernare
mening. 1569 års privilegier lade grunden till en
personlig undantagsställning genom bestämmelsen,
att adelsman ej fick oförvunnen fängslas, ej
heller dömas av andra än sina likar. Genom Gustav
TI Adolfs privilegier av 1617 fick adeln stora
företrädesrättigheter, uteslutande rätt till högre
ämbeten, utsträckt frihet från skatter o.s.v. men
accepterade å sin sida definitivt uppgiften att
tjäna konungadömet i statens olika värv.
Dessutom ordnades (1626) dess verksamhet som
riksstånd vid riksdagar och möten. Introduktion på
riddarhuset blev obligatorisk, och ståndet delades
i tre klasser: 1) herreklassen (grevar och
friherrar), 2) riddarklassen (riksrådsättlingar, som ej
voro grevar el. friherrar), och 3) svenneklassen
(den övriga adeln).
Under Kristinas regering mer än tredubblades
antalet adliga ätter. Med denna ofantliga tillväxt
blevo privilegierna alltmer tryckande för de lägre
stånden, och en opposition uppstod bland dessa,
vilken underlättades genom motsättningen inom
adeln mellan hög- och lågadel. Denna
opposition fick stöd av konungamakten, och så
genomdrevs under Karl XI en reduktion, som
berövade adeln dess jordbesittningar, varefter
den blev ett rent byråkratiskt stånd. Under
frihetstiden återtog adeln delvis sin gamla ställning
som det politiskt ledande ståndet. Dock skedde
inom ståndet en överflyttning av makten till
lågadeln genom klassindelningens upphävande
(1719). Socialt tryggades ståndets ställning
genom nya adelsprivilegier (1723). Gustav III
gynnade adeln socialt men ville ej ge den någon
politisk makt. Då en politisk opposition
framträdde inom ståndet, förband sig konungen 1789
med de ofrälse stånden och krossade med deras
hjälp oppositionen. Rätten att besitta s.k. frälse
strögods utsträcktes till alla stånd, och o frälse
män fingo tillträde till den nyinrättade Högsta
domstolen. Vid 1809 års revolution blev
privile-gieutj ämningen nästan fullständig. Rätten till
ämbeten blev lika för alla stånd, likaså rätten
att besitta jord, och adeln åtog sig nya
ekonomiska bördor. Numera har adeln inga förmåner
av reell innebörd. Sin politiska ställning som
riksstånd miste adeln 1866 i samband med
representationsreformen. Sedan dess är den endast en
opolitisk korporation, representerad av a
delsmö t e t. Rätten att adla äger konungen ännu,
men adlandet har blivit alltmera sällsynt och har
efter 1865 endast förekommit i undantagsfall,
senast 1902 (Sven Hedin). I dec. 1949 utgjorde
antalet nuvarande på riddarhuset introducerade
ätter: grevliga 46, friherrliga 118 och adliga 425.
I Norge nådde adelsväldet sin högsta
utveckling under
lendermandsaristokra-t i e n s dagar. Lendermännens rättigheter voro
dock ej av politisk art, och skattefrihet hörde
ej till dem; däremot voro de sociala och
privaträttsliga företrädena betydande. Men denna adel
var fåtalig, och 1308 upphävdes
lendermandsvär-digheten. Sedan stod adeln i bestämt beroende
av konungen och var således svagare än i de
övriga nordiska länderna. 1821 upphävdes genom
stortingsbeslut a, i Norge.
I Danmark uppkom adeln på ungefär
samma sätt som i Sverige, d.v.s. konungens hird
— i Danmark kallad ”tinglid” el. ”vederlag”
— fick vissa rättigheter, främst skattefrihet,
som ersättning för krigstjänstskyldighet. Under
påverkan av utländska mönster utvecklades sedan
denna adel till en mycket mäktig institution. Den
fick fullständig ”hand- och halsrätt” över
bönderna, och adelskapet blev ärftligt. 1660 gjorde
dock den enväldiga konungamakten slut på adelns
välde men upprättade i stället 1671 en ny högre
länsadel (grevar och friherrar). 1849 upphävdes
adelsprivilegierna i Danmark.
Finlands adel utgjorde intill 1906 ett
särskilt stånd på finska lantdagen. Sedan 1919 äger
landets a. ej längre några särrättigheter.
I Frankrike utvecklade adeln sig tidigare
än i något annat land, och under de sista
karo-lingerna tillvunno sig de stora vasallerna full
suveränitet, medan konungamakten blev endast
skenbar. I samband med konungamaktens tillväxt
under 1200-talet och följande tid indrogs det ena
länet efter det andra och minskades högadelns
makt. Konungamaktens seger fullbordades av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
