Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adlerfelt, 2. Per - Adlergrund - Adler Salvius, Johan - Adlersparre, ätt - Adlersparre, 1. Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Adlergrund—Adlersparre
102
råd (1680—1743), deltog i Karl XH:s fälttåg,
tillfångatogs vid Poltava men lösgavs genast.
Efter konungens död användes A., som blev
friherre 1720, företrädesvis i diplomatiska värv och
blev 1739 vid hattarnas seger riksråd och
kansliråd. Vid dalupproret 1743 blev A., som jämte
riksrådet v. Rosen övertagit befälet över
trupperna, dödligt sårad.
Adlergrund, stort grundflak i Östersjön
mellan Bornholm och Rügen, utmärkt genom ett
fyrskepp med samma namn.
Adler Salvius, Johan, statsman (1590—
1652). Tidigt föräldralös sattes han i stånd att
studera genom stöd av olika beskyddare. Efter
en tids vistelse i Uppsala kunde han 1612
företaga en studieresa till tyska univ.,
varunder han blev fil. mag. i Helmstedt. Under en
förnyad utländsk resa till v. Tyskland,
Nederländerna, Frankrike
och Italien fortsatte
han sina medicinska
studier till nästan
fullständig läkarutbildning men övergick till
juridiken och blev
ju-ris dr i Valence 1619.
Återkommen 1620,
tillvann han sig snart
Gustav Adolfs
synnerliga förtroende, blev
1621 sänd till det
nyanlagda Göteborg för
att ordna inflyttningen
och tills vidare
före
stå stadsstyrelsen samt utnämndes s. å. till
assessor i Svea hovrätt. Statssekreterare 1624,
blev han mycket anlitad i diplomatisk verksamhet
samt adlades 1629. Han var konungen följaktig
på de polska fälttågen 1625—28 och blev
omedelbart efter krigsutbrottet 1630 försatt till
diplomatisk verksamhet i n.v. Tyskland (till 1634).
A. deltog vid Axel Oxenstiernas sida i
konventet i Halberstadt 1634, avslöt eller förberedde
ett betydande antal fördrag och handlade i stor
utsträckning finansiella och civilmilitära
förvaltningsärenden. 1634 återkallades han till Sverige
som hovkansler och ingrep betydelsefullt vid
centralregeringens organisation men utsågs 1636
att jämte Sten Bielke föra
fredsunderhandlingarna i Tyskland samt blev efter Bielkes död 1638
ensam Sveriges ombud eller legat. Han avslöt
fördragen med Frankrike 1638 och 1641 samt
preliminärerna till den allmänna
fredskongressen dec. 1641. Hans största seger blev den 1648
snabbt genomförda medlingen i återstående
tvistepunkter mellan Tyskland och Frankrike.
S.å. hade han ock vunnit den stora triumfen att
trots motståndet från de gamla rådsätterna bli
utnämnd till riksråd.
Återkommen till Sverige 1650 blev han
drottningens förtrogne rådgivare och upphöjdes i
friherrligt stånd 1651. S.å. blev han sänd till
en kongress i Lybeck för slutliga
fredsunderhandlingar med Polen men avled under ett besök
i hemlandet följ, år i en hetsig feber. Som
diplomat var han en av samtidens och vårt lands
yppersta. — Vid sin död lämnade A. inga
bröstarvingar efter sig men en stor förmögenhet. —
Litt.: Skrifter av C. T. Odhner, N. Ahnlund, B.
Boèthius, C. Weibull och S. Arnoldsson samt S.
Lundgren, ”J. A. Problem kring freden,
krigs-ekonomien och maktkampen” (1945).
Adlersparre, adlig ätt från Västergötland,
härstammar från kaptenen Chr.
Christof-f e r s o n, adlad 1757. En av hans söner, Georg
(se nedan), blev 1809 frih. och 1816 greve.
1) Georg A., greve, krigare, statsman,
författare (1760—1835). Han deltog som ryttmästare
i ryska kriget 1788—90, i vilket han blev fången.
Sedan han 1794 tagit avsked ur krigstjänsten,
övergick han till att huvudsaki. ägna sig åt
litterär verksamhet. Han utgav bl.a. 1795—96
”Läsning för landtmän”, sedan kallad ”Läsning
i blandade ämnen”, av hovet kallad
”Läsning i brännbara
ämnen”. — A:s namn är
framförallt knutet till
händelserna 1809. A.
hade erhållit
ledningen av västra arméns
högra flygel. Efter
flera uppmaningar av
majoren K. H.
Anc-karsvärd tog den länge
tveksamme A.
slutligen energiskt
ledningen av planerna i
Värmland på en
resning mot Gustav IV
Adolf. Den 7 mars
1809 övertog han befälet över värmländska
fördelningen, utfärdade sin ryktbara
revolu-tionsproklamation och bröt upp mot
Stockholm. I Örebro mottog han 14 mars
underrättelse om den dagen förut lyckligt genomförda
statskuppen, men, misstroende regeringen i
Stockholm, fortsatte A., trots andra direktiv från
her-tigen-regenten, marschen med hela sin styrka. 22
mars intågade A. i huvudstaden och blev genast
medl. av den provisoriska regeringen samt
utövade en nästan militärdiktatorisk makt. Statsråd och
frih. samt generaladjutant och överste i armén
blev han ett par månader senare.
A. upptog nu planen, att hertig Karl
omedelbart efter riksdagens öppnande skulle utropas till
konung, och anslöt sig i författningsfrågan till
det s.k. håkansonska förslaget. Båda planerna
gingo emellertid om intet. Däremot var det till
stor del A:s verk, att prinsen av Augustenborg,
trots gustavianska partiets motstånd, valdes till
tronföljare. Det blev ock A., som efter
fredsslutet på nyåret 1810 ledsagade Karl August
från Svinesund till Stockholm. Kort därefter
avgick han ur statsrådet och var sedan
landshövding i Skaraborgs län (1810—24), varefter
han levde som godsägare på Gustavsvik i
Värmland, där han ock dog. Han hade blivit
generalmajor 1812 och greve 1816.
A. var otvivelaktigt en högt begåvad man, men
hans karaktär var fylld av motsägelser. Han
lyckades aldrig framträda som en verklig statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
