Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adlerbeth, 1. Gudmund Jöran - Adlerbeth, 2. Jacob - Adlercreutz, ätt - Adlercreutz, 1. Carl Johan - Adlercreutz, 2. Axel - Adlerfelt, ätt - Adlerfelt, 1. Gustaf - Adlerfelt, 2. Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Adlercreutz—Adlerfelt
100
tare. Redan under sin Uppsalavistelse hade han
varit en flitig medlem av sällskapet ”Apollini
sacra”, och efter ankomsten till Stockholm blev
han snart en av de mest bemärkta förmågorna i
sällskapet ”Utile dulci”. Han framträdde nu med
flera dikter. Märkligare äro A:s dramatiska
arbeten. Han gav i dessa prov på den
efter-klassiska tragedistilen. Mera bekant blev hans
opera-libretto ”Cora och Alonzo”, vilken som
text till J. G. Naumanns musik uppfördes vid
det nya operahusets
invigning hösten 1782.
Dessutom tolkade A.
med stor lärdom och
säker stilkänsla både
Virgilius, Horatius
och Ovidius. Den
fornnordiska litteraturen
ägnade han stort
intresse och översatte
bl.a. Eyvind
Skalda-spillers sång över
Håkan Adalstensf ostre.
A. har dessutom
efterlämnat värdefulla
memoarer från Gustav
HI:s tid (”Historiska anteckningar”), där
framställningen dock är färgad av antigustavianska
adelssynpunkter.
2) Jacob A,, den föreg:s son, friherre,
forn-forskare (1785—1844), förste
expeditionssekreterare i ecklesiastikexpeditionen 1818. A. var
den egentlige stiftaren av Götiska
förbundet och förblev till sin död dess
sammanhållande kraft och ständige sekreterare. I
förbundets tidskrift, ”Iduna”, skrev han flera
uppsatser och översatte bl.a. efter Nyerups danska
upplaga ”Eddan” (1811) och efter Oehlenschläger
”Waulundurs saga”.
Adlercreutz [-kröjts], adlig ätt, som
härstammar från kungl. räntmästaren Tomas
Teuterström, adlad 1700. Hans sonsons
son C. J. A. (se nedan) blev 1808 frih. och erhöll
1814 grevlig värdighet.
1) Carl Johan A., härförare, statsman
(1757—1815). A., som var f. i Borgå socken
i Finland, inträdde tidigt i krigstjänst. Vid
utbrottet av 1808 års krig blev han chef för
andra brigaden av finska armén och inom kort
tjänstgörande generaladjutant och slutligen s.å.
generalmajor samt
förde befälet bl. a. vid
Siikaj oki, Revolaks,
Nykarleby, Lappo,
Alavo, Salmi och
Ora-vais. Särsk. vid
sistnämnda slag visade det
sig tydligt, att A.
saknade fältherrens
kallblodiga omdömesförmåga, och flera av de
vid föregående strider
vunna fördelarna hade
ej heller begagnats så,
som de kunnat, om han
gjort sig bättre underrättad om fiendens ställning
och snabbare och mera energiskt ingripit. A., som
länge önskat slut på kriget, begav sig i avsikt
att söka vända sinnena till fred i jan. 1809 till
Stockholm. Där indrogs han i planerna på Gustav
IV Adolfs avsättning, men han ställde sig länge
avvaktande. Först sedan Adlersparre höjt
upprorsfanan i Värmland och konungen beslutat resa
till s. armén, ingrep A. och arresterade konungen
13 mars. A. blev medl. av interimsregeringen,
där han kom i skarp motsats till Adlersparre,
som omintetgjorde den av A. omhuldade planen
att utropa Gustav Adolfs nioårige son till
konung.
A. blev statsråd 1810 och anslöt sig till 1812
års politik, vilken gick ut på närmande till
Ryssland. Under 1813 års fälttåg mot Napoleon
var han chef för norra tyska arméns
generalstab och deltog i slagen vid Grossbeeren,
Denne-witz och Leipzig. Han var även chef för
generalstaben under fälttåget i Norge 1814. — Litt.:
G. Rein, ”Karl Johan A.”, 1—2 (1925—27).
2) Axel Gustaf A., ämbetsman (1821—80),
brorson till C. J. A.; A. var justitieråd 1860—68
och 1868 president i Göta hovrätt men inkallades
s.å. som civilminister i
De Geers ministär och
blev 1870 dennes
efterträdare som
justi-tiestatsminister samt
landshövding i
Malmöhus län 1874. A:s
ministär gjorde 1871
försök att bringa
försvarsfrågan i hamn,
men dess
försvarspolitik strandade på
Andra kammarens
motstånd. Ministären
begärde då sitt avsked
men måste kvarstanna,
då det visade sig omöjligt att bilda en ny regering.
Då emellertid Första kammaren 1874 avslog
regeringens förslag om samma grundlagshelgd för
den blivande försvarsorganisationen, som
indelningsverket förut ägde, avgick A. s.å. Som
riksdagsman i Andra kammaren (1877—80) var han
en av huvudmännen för den mot lantmannapartiet
fientliga ”intelligensen”. A. var en varm
anhängare av Evangeliska fosterlandsstiftelsen och i
många år dess ordförande.
Adlerfelt, svensk adlig ätt, urspr. finsk,
härstammade från ho vkamrer ar en Carl
Johansson, adlad 1693. Hans son Per (se nedan) blev
frih. 1720. Hans ätt utdog 1769, den adliga 1808.
1) Gustaf A., karolin (1671—1709). Från
1701 till sin död i slaget vid Poltava var han
Karl XH:s trogne följeslagare och hovjunkare.
Den journal A. förde ända till två dagar före
sin död är en av de viktigaste källskrifterna till
Karl XII:s historia och utgavs på 1700-talet på
franska, tyska och engelska men på svenska först
1919 av S. E. Bring under titeln ”Karl XTI:s
krigsföretag 1700—1706”.
2) P e r A., den föreg:s bror, krigare,
riks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
