Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alpsalamander - Alptrupper - Alpujarras - Alpviol - Alpväxter - Alquier, Charles Jean Marie - Alrek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Alptrupper—Alrek
376
utan yttre gälar. Detta beror därpå, att av de
inånga äggen i moderdjurets äggledare blott två
utbildas till foster, medan alla de övriga äggen
sammanflyta till en massa, vilken tjänar de två
lyckligare lottade syskonen till näring. I
äggledaren äro fostren försedda med mycket stora
yttre gälar, vilka omgiva en stor del av fostret
och tjäna till att uppsuga näringen men som
nämnt försvinna före födelsen. A. lever i
Alperna från Savojen till Kärnten, huvudsaki. på
en höjd av 700—2,850 m, och anträffas där på
fuktiga ställen.
Alptrupper, se Bergstrupper.
Alpujarras [-poka’ras], Las, landskap i s. ö.
Spanien, prov. Granada, omfattar de natursköna
dalgångarna på Sierra Nevadas s. sluttningar.
Alpviol, se Cyclamen.
Alpväxter kallar man sådana växter, som ha
sitt hem i Alperna. De ha anpassat sig för ett
kallt klimat och en kort vegetationsperiod. De
äro lågväxta, oftast bildande låga, utbredda
mattor eller täta tuvor — ej sällan kompakta
dynor eller bollar med tätt sammanpackade skott.
Deras blommor äro i regel stora med djupa,
lysande färger och utvecklas dessutom ofta i
sådan ymnighet, att bladverket nästan döljes av
dem. Ehuru de flesta a. äro bundna vid de
högre regionerna, kan en och annan utpost
påträffas redan i den montana regionen. Högre
upp ökas antalet, men först i den subalpina.
regionens övre delar, där lärkträden bilda
trädgränsen, visar sig ej sällan någon av de båda
alprosorna Rhododendron ferrugineum och Rh.
hirsutum. I närmast högre region,
krummholz-regionen, med bergtallen, Pinus montana, som
karaktärsväxt, uppträda dessa båda arter
ymnigare och ofta samlade i större bestånd samt
giva färg och liv åt tavlan. I snårregionen sälla
sig till de föregående åtskilliga andra buskar.
Här lyser den eleganta alpnyponbusken, Rosa
pendulina, med sina mörkt rosenröda blommor,
vidare tillkomma alpbrakved, Rhamnus alpina,
och alptry, Lonicera alpigena, med glänsande
bladverk, de skönblommiga tibastarterna, Daphne
striafa och D. petraea, Ribes-arter, den
blåblommiga, klättrande sipprankan, Atragene
alpina, och av lägre buskar och ris den täcka, av
lysande röda blommor översållade fjälljungen,
Erica carnea, som även är vida spridd i såväl
högre som lägre regioner. Bland dessa lägre
buskar må ytterligare nämnas det lilla prydliga
nätvidet, Salix reticulata. Ovan denna region
upphör all trädväxt, och alpvidderna ligga fria
i all sin blomsterprakt. På de alpina ängarna
utbreda sig ofta Gentiana acaulis, övertäckt av
sina stora, intensivt blå klockor, i stora bestånd,
ofta i sällskap med de mera småblommiga men
lika färgstarka Gentiana verna, bavarica m. fl.,
blåviolett Oxytropis montana och Astragalus
al-pinus, purpurbrun Hedysarum obscurum, höggul
Potentilla, orangeröd Crepis aurea, den violblå,
storblommiga alpviolen, Viola calcarata, och
violetta Primula-arter, ss. Primula longiflora, Pr.
glutinosa m. fl.
På dylika lokaler utvecklas ofta en intressant
vårflora med den vit- eller violettblommiga
Crocus vernus, den vitblommiga Ranunculus
alpestris och framför allt Soldanella-^ritr,
Sol-danella montana, alpina och minima, som ofta
med sina blommande stänglar genombryta den
smältande snödrivan. Vidare må framhållas den
ofta i jättelika individer uppträdande
gulblommiga Gentiana lutea och den ståtliga, vitspirade
Veratrum album. Praktfull är den storväxta
Centaurea Rhaponticum med sina brokiga
jättekorgar. Till dessa rada sig den blåblommande
riddarsporren, Delphinium elatum, stormhattar,
alpakleja, Aquilegia alpina, den ståtliga,
vit-blommande Ranunculus aconitifolius och
gul-blommig R. montanus, Astrantia major, stålblå
Eryngium alpinum, en mängd Pedicularis-zxter,
blåklockor, vit- och blåspirande Phyteuma-arter
samt de för oss välbekanta Geranium silvaticum
och fjällostan, Mulgedium alpinum. Här
blomma av orkidéer ofta rikligt de vackra Orchis
globosa och Nigritella nigra. Dryas octopetala,
fjällsippan, täcker ofta här stora vidder med
sina låga, vitblommande mattor, krypljungens,
Loiseleuria procumbens, i rosenrött lysande
tuvor sluta sig ej sällan till denna. Båda tillhöra
egentligen fjällheden. I övrigt blomma här
flera stenbräckarter, ss. Saxifraga oppositifolia med
blåvioletta blommor, de vitblommiga Saxifraga
aizoon, Saxifraga cotyledon (fjällbruden), m. fl.,
den lilla vackra Androsace glacialis,
Primula-arter, såsom gulblommig Primula auricula,
åtskilliga korgblomstriga, såsom den vackra
Aro-nicum glaciale, Achillea-arter och den kanske
mest omtalade av alla alpväxter, edelweiss,
Gnaphalium leontopodium. Här synas ofta
stora tuvor av fjällglim, Silene acaulis. Som stora
gråfiltade tuvor uppträder en taklök,
Semper-vivum arachnoideum, med lysande röda
blommor. Hemma här är även den egendomliga
umbellaten Bupleurum ranunculoides jämte
Ar-temisia mutellina i grågröna tuvor. Besläktade
med dessa samhällen äro klippornas. En växt,
som särsk. är bunden vid dessa, är den lilla,
utomordentligt vackra Eritrichium nanum. De
märkligaste torde dock vara Androsace helvetica
och Alsine sedoides. Båda växa i form av täta,
hårda dynor eller bollar, den första ofta alldeles
övertäckt av sina vita blommor, den andra med
obetydliga, gröna, i bladmassan insänkta blommor.
Högst upp i fjällen gå isranunkeln,
Ranunculus glacialis, samt den vackra, blåblommande,
tuvade Gentiana brachyphylla.
Alquier [-kie’], Charles Jean Marie,
fransk diplomat (1752—1826). 1810 skickades
han som minister till Stockholm, där ett av
honom framlämnat skarpt ultimatum i nov. s. å.
framtvang svenska regeringens krigsförklaring
mot England. Han uppträdde sedermera på ett
t. o. m. förnärmande sätt, då kriget ej visade
sig vara allvar. Utan officiellt avskedstagande
lämnade han 1811 plötsligt Stockholm och
stannade som minister i Köpenhamn till Napoleons
fall 1814.
Alrek, konung av Ynglingaätten. Snorre
uppger, att han var son till Agne och att han till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
