Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armfelt, 2. Carl Gustaf - Armfelt, 3. Gustaf Mauritz - Armfelt, 4. Alexander - Armfelt, 5. Alexander Carl - Armfotingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795
Armfotingar
796
ära och gods. Domen mildrades aug. s. å. till
”lindrig och anständig” arrest för livstiden på
Malmö fästning. Här avled A.
3) Gustaf Mauritz A., den föreg:s
brorson, hovman, diplomat (1757—1814). A., som
var f. i Finland, utnämndes 1774 till fänrik
vid livgardet, men då
han ådragit sig
konungens misshag
genom en duell, fick han
1778 tillstånd att ingå
i utländsk krigstjänst.
Då Gustav III 1780
besökte Spaa,
uppvaktade A. honom, och
genom sitt angenäma
väsende intog han
konungen till den grad,
att dennes onåd
förbyt-tes till den mest
avgjorda gunst. 1781
utnämndes han till kavaljer
hos kronprins Gustav Adolf, 1783 till
överstekammar junkare, 1786 blev han vid Svenska
akademiens stiftande en av de aderton, s. å.
direktör-vid Kungl. teatern och 1787 överste för
Nylands infanteriregemente och generaladjutant.
Inom hov- och sällskapslivet ägde han rika tillfällen
att utveckla sina lysande talanger. Icke minst
i hovets teaternöjen tog han ivrigt del både som
arrangör, skådespelare och förf, av
tillfällighets-stycken. Under kriget mot Ryssland 1788—90
stod A. under Anjalaförbundets dagar troget vid
konungens sida, en tid 1788—89 förde han
befälet vid norska gränsen. Han belönades av
konungen med utnämningen till generalmajor 1790.
Han var Sveriges ombud vid avslutandet av
freden i Värälä (1790) samt blev 1791 kansler för
Abo univ. Dessa år voro A:s mest lysande tid.
Han var allt fortfarande konungens främste
gunstling och förtrogne rådgivare. På sin dödsbädd
utnämnde konungen honom till medlem av
förmyndarstyrelsen och överståthållare i Stockholm.
Men genom Gustav III:s bortgång förlorade
A. sitt förnämsta stöd; hans hätske fiende
Reu-terholm avlägsnade honom genom att låta
utnämna honom till svensk minister i Neapel
september 1792. Med sin vanliga oförsiktighet gav
han, särsk. i breven till älskarinnan, hovfröken
Magdalena Rudenschöld, och vännerna J. A.
Ehrenström och J. F. Aminoff, det mest
oförbehållsamma uttryck åt sin harm över
förmyndarregeringen och framkastade en mängd lösa
projekt till dess störtande. På grund av det
neapolitanska hovets beskydd misslyckades svenska
regeringens försök att arrestera A. i Neapel.
Han lyckades i febr. 1794 fly från Italien till
Ryssland, där han 1794—96 uppehöll sig i
staden Kaluga. A. dömdes 1794 av Svea hovrätt
förlustig liv, ära och gods och förklarades
fredlös.
Först 1799 befriades A. från allt straff och
återfick äran. Hösten 1802 återinträdde han i
svensk statstjänst ss. envoyé i Wien men
åter
kallades 1804 och utnämndes till
generalbefälhavare i Pommern. Tillbakaslagen 1807 vid
förföljandet av fransmännen, ådrog han sig
konungens onåd och nedlade befälet. I mars 1808
utnämnd till överbefälhavare över västra armén,
ledde han infallet i Norge men blev någon tid
efter svenska arméns återtåg entledigad.
Till de nya maktägande kom han snart i spänt
förhållande, och Karl Johans misstänksamhet
mot honom ledde 1811 till utvisning. Av
ekonomiska hänsyn (för att kunna behålla sina gods
i Finland) beslöt nu A. att flytta över till
Finland och bli finsk undersåte.
A. vann snart ryske kejsarens synnerliga
bevågenhet, blev ordf, i kommittén för finska
ärenden i Petersburg och hade som sådan tillfälle
att göra Finland betydande tjänster. Han
utverkade sålunda återföreningen av Viborgs län
med det övriga Finland. Som Alexanders förste
generaladjutant (18-12) var han under början av
fälttåget mot fransmännen kejsaren följaktig,
men hans skarpa ogillande av ryska återtåget
gjorde, att han sedan fick hålla sig hemma. Han
åtföljde även kejsaren 1812 vid mötet i Åbo med
Karl Johan, som där visade honom stor
utmärkelse. Efter mötet upphöjdes han i finländskt
grevligt stånd. — Biogr. av E. Tegnér (3 bd,
2:a uppl. 1893—94) och C. v. Bonsdorff (4 bd,
1930—34).
4) Alexander A., den föreg:s son,
finländsk ministerstatssekreterare (1794—1876). Han
var från 1814 militär i rysk tjänst men tog 1827
avsked och blev t. f. direktör i Finlands bank.
1842 blev han statssekr. för finska ärenden i
Petersburg. Här tillvann sig A. både Nikolaus
I:s och Alexander II :s förtroende. Han
sökte-alltid framställa förhållandena i Finland i så litet
oroväckande dager som möjligt och var som
politisk karaktär utmärkt av en långt driven
försiktighet. På A:s föredragning beslöt Alexander
II många betydelsefulla regeringsåtgärder, ss.
myntreformen och ständer representationens
återupplivande.
5) Alexander Carl A., den föreg:s
brorsons son, greve, finländsk ämbetsman (1850—
1925). Han blev 1895 chef för kejsarens kansli
för Finland, 1900 t. f.
ministerstatssekreterare-adjoint. 1901 lämnade han statstjänsten. Han
har skildrat sina politiska erfarenheter i ”Vid
finska statssekretariatet i Petersburg” (1920) och
”Politiska brev från ofärdstidens inbrott” (1923).
Armfotingar, Brachio’poda, en djurklass, som
förr räknades till blötdjuren men blott ytligt
liknar musslorna genom ett par av manteln
avsöndrade skal. Musslornas skal äro höger- och
vänsterskal men a:s ett främre (bukskal) och
ett bakre (ryggskal). Det främre skalet är
stundom utdraget i en ihålig näbb,
varigenom en stjälk, som fäster djuret, utväxer.
Hos andra utgår stjälken mellan båda skalen,,
och hos åter andra är underskalet fastvuxet.
A:s namn härleder sig från en fransad,
med flimmerhår beklädd, i vila spiralrullad:
arm på vardera sidan om munnen. Skalen öpp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
