Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arsenikätare - Arsenit, arsenolit, arsenikblomma - Arsenius, släkt - Arsenius, 1. John - Arsenius, 2. Carl Georg - Arsenius, 3. Sam - Arsenolit - Arsenopyrit - Arsiner - Arsinoe - Arsinoitherium - Arsis - Arsjin - Ars longa, vita brevis - d’Arsonval, Arsène - Ars poetica - Art
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Arsenit—Art
830
småningom vant sig vid att förtära allt större
doser arseniksyrlighet och genom denna
”arsenik-ätning” erhålla gott hull, blomstrande utseende
och ökade krafter.
Arsenit, arsenolit, arsenikblomma,
mineral av sammansättningen AS2O3,
arseniktri-oxid. Förekommer såsom överdrag å andra
arsenikmineral, ss, arsenikkis m. fl.
Arsénius, släkt, härstammande från
kyrkoherden i Husie Jens Jensen Aars (1606—92).
Ättling till denne i rätt nedstigande sjunde led var
J. G. A. (se nedan).
1) John Georg A., hästmålare (1818—1903),
överstelöjtnant vid Livregementets husarkår 1868
—78. Han var 1848—49 Wahlboms lärjunge och
arbetade i Paris 1852—53, bl. a. i Höckerts ateljé.
Han gjorde nästan uteslutande kavalleri- och den
finare rid- el. körhästen till föremål för sina
målningar, stundom i dramatiska situationer.
2) Carl Georg A., den föreg:s son,
djurmålare (1855—1908). Han är mest känd som
hästmålare men har även utfört hundporträtt,
stämningsbilder från franska landsbygden samt
talrika teckningar till franska sporttidningar.
Både som djurmålare och som sporttecknare var A.
högt ansedd i Frankrike, där han från 1886 var
bosatt till sin död. Han är representerad i
Nationalmuseum och Göteborgs museum,
3) Samuel (Sam) Ferdinand A., den föreg:s
bror, militär, målare och författare (1857—1912).
Han var liksom fadern och brodern hästmålare.
Han utgav de brokigt innehållsrika böckerna
”Mannens klädedräkt” (1902), ”Västkuststäder”
(1905) och ”Hvita hästar” (1909).
Arsenolit, ett mineralogiskt namn på
arsenik-trioxid. Se Arsenit.
Arsenopyrit, se Arsenikkis.
Arsiner benämnas organiska föreningar, vilka
härleda sig från arsenikväte. Ex. på a. äro
metylarsin, CH3ASH2 och dimetylarsin, (CHsh
AsH. I den senare ingår radikalen k a k o d y 1
(CHs)2As, vilken bildar en omfattande serie
föreningar. — Inom krigsvetenskapen är a.
benämning på arsenikhaltiga, nervretande stridsgaser.
Arsi’noe, dotter till Ptolemaios I av Egypten
och Berenike. Hon var först förmäld med en
trakisk konung, efter vars död 281 f. Kr. hon
ingick ett nytt
äktenskap med sin
styvbroder
Ptolemaios Keraunos
av Makedonien.
Denne lät döda
A:s två yngsta
söner, och A. flydde
till Egypten. Där
gifte hon sig med
brodern Ptolemaios
II och blev hans
medregent. Efter
sin död (omkr. 270
f. Kr.) blev hon
dyrkad som gudom.
Arsinoithèrium,
ett fossilt dägg-
Arsinoe och Ptolemaios II.
Kamé av sardonyx. Leningrad.
Arsinoitherium. Rekonstruktionsteckning av O. Abel.
djur, funnet i eocenavlagringar vid Fajum i
Egypten. Det hör till elefantdjuren men företer en
egendomlig utbildning av horn å skallen.
A’rsis, grek., ”höjning”. 1) Beteckning för
den starka el. betonade delen av en versfot, i
motsats mot thesis, ”sänkning”, vilken term
användes om den svaga el. obetonade. Denna
moderna användning av orden är den motsatta till
den, som förekommer i antik metrik. — 2) I
musiken: svag taktdel, upptakt.
Arsji’n (”aln”), ryskt längdmått, motsvarande
71,12 cm.
Ars lo’nga, vita bre’vis, lat., se Ars.
d’Arsonval [darsåva’l], Arsène, fransk
fysiolog (1851—1936), prof, i experimentell medicin
vid Collège de France i Paris. dÄ. har även
undersökt användbarheten av högspänd
växelström för medicinska ändamål
(d’Arsonvalisa-tion), en numera väsentligen övergiven metod.
Ars poetica, ”skaldekonsten”. ”De arte
poe-tica” (”Om skaldekonsten”), en ryktbar poetik i
bunden form av Horatius.
Art. Artbegreppet inom biologien har uppstått
ur behovet att bringa ordning i mångfalden av
organismer. Som tillhörande samma art räknar
man de individer, som visa överensstämmande
egenskaper i morfologiskt och fysiologiskt
avseende och som vid parning ge en fruktbar
avkomma. Avgränsningen av en art kan emellertid
i praktiken erbjuda stora svårigheter.
Ärftlighetsforskningen har visat, att
artskillnaderna dels betingas av olikheter i genbeståndet,
dels bero på grövre, stimdom mycket
genomgripande olikheter i kromosomernas byggnad. A.
har ett karakteristiskt antal kromosomer i sina
cellkärnor, och olika a. inom ett släkte skilja sig
ofta från varandra i detta avseende. Stundom ha
kromosomerna hos en a. en utpräglad morfologi.
A:s egenskaper bero i första hand på
kromosom-konstitutionen. Den diskontinuitet, som leder till
artdifferentiering, kan vara av flera olika slag.
Den kan sålunda bero på eliminering av vissa
anlagskombinationer, på kromosomfördubbling,
apomixis, d. v. s. att äggcellen utvecklar sig utan
att en befrukning el. sammansmältning med
andra celler kommer till stånd, m. m. De flesta a.
ha uppställts enbart på grundval av de yttre
karaktärerna och den geografiska utbredningen.
In
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
