Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arsenikföreningar - Arsenikförgiftning - Arsenikkis, arsenopyrit - Arsenikmjöl - Arseniknickel - Arsenikpentasulfid, arsenikpentoxid - Arsenikprov - Arsenikspegel - Arseniksyra, arseniksyrlighet, arseniktriklorid, arseniktrioxid, arseniktrisulfid, arsenikväte - Arsenikätare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
827 Arsenikförgiftning—Arsenikätare 828
Arsenikpentasulfid, AS2S5, bildas vid
hopsmältning av beståndsdelarna och är ett
ljus-gult, lätt smältbart pulver. Arseniktrisulfid och
-pentasulfid lösas ej av syror men däremot lätt
av alkalier och svavelalkalier, varvid bildas
sulfarsenit och sulfarseniat.
Arsenikväte, arsin, HsAs, uppstår, då
väte i bildningsögonblicket inverkar på
arsenikföreningar i lösning. Rent erhålles det genom
omsättning mellan zinkarsenik och saltsyra samt
natriumarsenik och vatten. Gasen är färglös, i
rent tillstånd luktlös och ytterst giftig. Vid
upphettning till 400—500° faller den sönder i sina
element, vilket man begagnar sig av vid
arsenikprovet.
Arsenikförgiftning har förut varit en av de
vanligast förekommande förgiftningarna. Vad
den kroniska a. beträffar, har den emellertid
hitintills förmodats föreligga betydligt oftare än
den gjort, emedan man vid sökande efter
sjukdomsorsak i många fall funnit arsenik i tapeter
o. dyl. Därför har arseniken fått bära skulden,
där andra sjukdomar förelegat, ej minst emedan
en stor del av symtomen vid en a. återfinnes vid
en mängd andra sjukdomar.
De tillfällen, då arsenik ger upphov till
förgiftningar, kunna uppdelas i tre grupper:
1) Yrkesförgiftning förekommer nu
för tiden mera sällan. Det sker då vanligen inom
färgämnes- el. mineralindustrien (t.ex. vid
behandling av arsenikhaltigt zinkblände o. dyl.).
2) Medicinskt bruk. Där kan
förgiftning framkallas både vid ut- och invärtes
användning, både vid överdosering (tillfällig för
stor dos el. alltför långvarigt bruk av liten dos)
el. vid en annars ofarlig dosering vid idiosynkrasi
(personlig överkänslighet).
3) Bland övriga förgiftningsfall märkas först
mord och självmord. Till det förra har arsenik
förut varit mycket tillgripet, emedan dagliga små
mängder, bibragta under lång tid, voro
tillräckliga att ha åsyftad verkan, samtidigt med att det
med dåtida analysmetoder var förenat med stor
svårighet att påvisa dödsorsaken.
A. kan antingen vara akut el. kronisk. Vid
utvärtes bruk kan den uppkomma från sårig el.
eksematös hud; från oskadad hud uppkommer
den aldrig akut, däremot från slemhinnor, t. ex.
nässlemhinnor, underliv, ändtarm. Vid invärtes
bruk äger resorption från magsäcken rum i
jämförelsevis ringa grad, mera från tarmkanalen.
Den kroniska a. uppkommer sällan på basen av
en akut, såsom vid vanliga sjukdomar, utan är
nästan alltid förorsakad av långvarig tillförsel’
av arsenik i små mängder. Man kan urskilja
fyra faser i a. 1) Obetydliga mag-tarmsymtom,
såsom aptitlöshet, kväljningar, oregelbunden
avföring. 2) Katarr i slemhinnor; uttorkning el.
vätskning (sekretion). 3) Från nervsystemet
huvudvärk, mattighet, olika känselförnimmelser,
slutligen förlamningar. 4) Slutstadiet. Med el.
utan degeneration av olika organ inträffar döden
efter andnöd och hj ärtsvaghet. Mycket ofta
finnes endast en av dessa faser och då vanl. den
från nervsystemet. I praktiken yttrar sig den
akuta a. så, att efter halsbränna, sväljningsbesvär
och törst uppträda häftiga magsmärtor, åtföljda
av diarréer och kräkningar, ibland blodiga. Det
fortsatta tillståndet är mycket betingat av
vätskeförlusten och yttrar sig i blåblek hudfärg,
ledsmärtor, krampryckningar, oregelbunden puls,
delirier. Huvudvärk, svindel och smärtsamma
konvulsioner föregå den slutliga medvetslösheten.
Samtliga dessa symtom, såväl vid den akuta som
kroniska a., kunna förklaras av förlamning av
blodkapillärernas kontraktila (sammandragande)
element. A. behandlas genom tömning av
magsäcken (skyndsam magpumpning) samt med
järn-oxidhydrat. Därjämte ges blodtransfusion och
vätskeinsprutning i ådrorna.
Arsenikkis, a r s en o py r i t, ett silvervitt
arsenikmineral (FeAsS). A., som är det
viktigaste utgångsmaterialet för framställning av
arsenik och dess föreningar, förekommer flerstädes
i svenska gruvor, främst i Skelleftefältet, där den
framför allt i Boliden är av betydelse på gr. av
sin höga guldhalt.
Arsenikmjöl, arseniktrioxid i pulverform,
erhållet vid arsenikhaltiga malmers röstning.
Arseniknickel, se Nickelin.
Arsenikpentasulfid, arsenikpentoxid,
se Arsenikföreningar,
Arsenikprov, sätt att genom kemisk analys
påvisa och bestämma de små mängder arsenik, som
kunna ingå i tapeter, färgöverdrag, färgstoft,
garn, tyger, vävnader, korkmattor o. dyl. samt
urin. Tidigare användes en av Fresenius angiven
kvalitativ metod, varvid analysmaterialet
behandlas med saltsyra och destilleras, då
arseniktriklo-rid övergår i destillatet. I detta fälles arsenik
med vätesvavla som arseniktrisulfid, och denna
blandas och upphettas med cyankalium i utdraget
glasrör, varvid metallisk arsenik frigöres, vilken
bildar en svart spegel, s. k. arsenikspegel, på
rörets insida. Den numera i Sverige i lag
föreskrivna metoden är följande: Eventuell organisk
substans förbrännes med koncentrerad svavelsyra
och röd rykande salpetersyra; i lösningen
kvarvarande nitros borttages med koncentrerad
am-moniumoxalatlösning; arseniken avdestilleras,
efter tillsats av Mohrs salt, bromkalium, vatten och
koncentrerad saltsyra, i form av triklorid och
uppsamlas i vatten, varefter arsenikmängden
bestämmes genom titrering med kaliumbromat med
etylorange som indikator.
Arsenikspegel, se Arsenikprov.
Arseniksyra, arseniksyrlighet,
ar-seniktriklorid, arseniktrioxid,
arseniktrisulfid, arsenikväte, se
Arsenikföreningar.
Arsenikätare. Man har iakttagit, att vissa
djur, såsom hästar och får, kunna utan skada
fördraga ganska stora doser av arseniksyrlighet
(arsenik). Hästar bli muntra och livliga, deras
hull och krafter ökas, deras hårrem blir glänsande
av en måttligt stor mängd arsenik. I vissa
alptrakter, t. ex. i Steiermark, finnas personer, vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
