Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astrofysik - Astrognosi - Astrograf - Astrolabium - Astrologi - Astrometer - Astronom - Astronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
935
Astrognosi—Astronomi
936
Italienskt astrolabium.
ronomien, såväl den praktiska som den teoretiska,
som har till uppgift att undersöka
himlakropparnas fysiska beskaffenhet.
Astrognosi, st järnkunskap, kunskapen om de
på himlen synliga stjärnornas namn och
grupperingar.
Astrogräf. Med a. förstås numera en med
ledtub och urverk försedd parallaktiskt uppställd
kamera för upptagande av fotografiska bilder av
himlakroppar.
Astrolabium, ett redan under forntiden
nyttjat instrument för bestämmande av
himlakropparnas lägen på den skenbara himmelssfären. Det
var baserat på en stereografisk projektion av
sfären, med vilken man grafiskt löste flera
astronomiska problem, ss. bestämning av
stjärnornas upp- och nedgång. Den bakre sidan av
den plana, cirkelrunda skivan försågs ibland med
en tillhörande visirlinjal för att mäta solens och
stjärnornas höjder, — Med. a. menades också
ett instrument, i huvudsak sammanfallande med
armillarsfären, avsett att mäta stjärnornas
eklip-tiska längd och bredd.
Astrologi (av grek, astèr, stjärna, och lo’gos,
tal), konsten att förutsäga framtiden ur
stjärnorna, härstammar från Babylonien men synes
icke där ha blivit systematiskt utbildad. I detta
skick föreligger den i den antika världen i
århundradena närmast f. Kr. och e. Kr. A. vilar
på antagandet, att himlakropparna, framför allt
planeterna, men också djurkretstecknen, öva
inflytande på jordiska ting. Arten av dessa
inflytelser beror ytterst på himlakropparnas
mytologiska namn (Merkurius, Venus o. s. v.). Det
inflytande varje planet utövar försvagas el.
för-stärkes av det djurkretstecken, i vilket den
befinner sig, och av dess ställning i förhållande
till de andra planeterna. En människas framtid
bestämmes av himlakropparnas ställning i hennes
födelsestund. Uträknandet av detta s. k.
horoskop är en matematisk-astronomisk operation.
A. vilar på ett mystiskt-vidskepligt underlag,
och från den sidan brukar den betraktas, men
man förstår ej dess makt över människors sinnen
både i antiken och i början av den nyare tiden,
om man ej också tar den andra, vetenskapliga,
matematisk-astronomiska sidan i betraktande. A.,
som lärde, att intet sker utan orsak, blev det
antika uttrycket för en deterministisk
livsåskådning, och ur det människorna medfödda behovet
av en dylik förklaras dess makt även över tidens
klaraste och skarpaste hjärnor. Den fortlevde
in i och under medeltiden. Renässansen upptog
den jämte den antika vetenskapen i övrigt med
begärlighet. Under 1500- och 1600-talen utövades
a. även av de ledande astronomerna, ss. Tyge
Brahe och Kepler. Först med den dynamiska
uppfattning av universum, som genomfördes av
Galilei och Newton, undanrycktes grunden för a.
Astrométer, ett äldre astronomiskt instrument,
avsett för uppmätning av himlakroppars
ljusstyrka.
Astronom (av grek, astèr, stjärna, och no’mos,
lag), kunnig i astronomi, ägnande sig åt
astronomiska studier.
Astronomi, vetenskapen om himlakropparna
(till dessa räknas då från vissa synpunkter även
jorden), d. v. s. om deras natur, fysiska och
kemiska egenskaper, form, storlek och massa,
fördelning i världsrymden och rörelser samt om de
olika himlakropparnas ömsesidiga inflytanden.
Den mest betydelsefulla upptäckt, vartill den
grekiska astronomien nådde, var, att jorden borde
betraktas som en i rymden fritt svävande
kropp. Läran om jordens klotform
förkunnades visserligen av pythagoréerna men uttalades
och bevisades först på ett klart och tydligt sätt
av Aristoteles.
Förutom de två förnämsta himmelsljusen,
solen och månen, kände de grekiska astronomerna
fem s. k. vandringsstjärnor el. planeter:
Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus, vilka
visade sig äga självständiga rörelser på
himmelssfären i förhållande till de på denna orubbligt
fästade fixstjärnorna. Den grekiska
astronomiens huvuduppgift synes redan tidigt ha varit att
ur observationer av planeternas skenbara rörelser
bland stjärnorna på himmelssfären söka härleda
deras verkliga rörelser i rymden. En av de
första lösningarna av detta problem utgöres av
det välbekanta pythagoreiska världssystemet, som
placerar solen, månen och de fem planeterna på
var sin kristallsfär. Emellertid visade det sig,
att himlakropparnas rörelser ej kunde tillräckligt
noggrant förklaras av Pythagoras’ enkla system.
Observationerna ådagalade en hel del
ojämnheter i himlakropparnas skenbara gång.
Småningom övergavs föreställningen om
sfärerna. I deras ställe antog man excentriska
cirk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
