Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befästningskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
551
Befästningskonst
552
rial. Utföres befästningen under fältkriget av
trupperna själva och således under kort tid samt
med de medel, som finnas att tillgå på platsen,
kallas den tillfällig el.
fältbefästning.
Befästningskonsten kan anses lika gammal som
kriget självt och har utvecklats i växelverkan
med krigskonsten. Den är icke okänd för
naturfolken. Såväl i Sydamerika som i det sydligare
Nordamerika förstodo där boende naturfolk att
bygga palissader, ofta flerdubbla och i vissa traU
ter bestående av levande planterade träd. De
gamla amerikanska kulturfolken anlade stora
fästningar, av vilka särsk. de av inkafolket
anlagda äro beundransvärda, ej minst i betraktande
av att de ej kände hjulet el. blocket.
Även i Afrika befästa infödingarna sina byar
med palissader, murar, törnhäckar el. andra
inhägnader. De till Indien omkr. 1000 f. Kr.
invandrande arierna anlade på höjderna borgartade
byar med tillhörande åkrar. I det inre Asiens
bergstrakter äro byarna ofta starkt befästa med
stenmurar el. palissader och vakttorn samt
anlagda högt uppe på branterna. I s. ö. Asien
användas jordvallar, levande häckar, trä och bambu
-palissader, fallgropar och fotanglar av bambu.
De i äldre tider oftast portativa och av
jordvallar, trädstammar el. hopade stenblock
bestående försvarsverken utvecklades till murar,
försedda med särskilda anordningar, ss. bröstmur
med tinnar, tvärmurar, torn etc. Befästningen
blev permanent. Vid de viktigare
ingångarna gjordes särskilda anordningar: fällgaller,
vindbryggor, inre avstängningar etc. För att
motstå anfallsmedlen: stormbockar el.
murbräckor, ballister och katapulter, förstärktes murarna
genom att göras dubbla med jordfyllning
emellan, varigenom även rymligare uppställningsplats
på murens krön erhölls. För att försvåra
an-fallsmedlens framförande lades framför muren
en grav. För att åtkomma den anfallande i
graven anbringades för frontalt försvar stupande
skottgluggar samt för flankering utbyggnader i
form av torn. Inom en lämplig del av
befästningen anordnades slutvärn el. citadell.
B. användes redan tidigt till skydd för såväl
vissa viktiga orter som hela landsgränser, ss.
de romerska limesbefästningarna. Under Karl
den store anlades i de erövrade länderna
vakttorn, som sedermera utvidgades till riddarborgar.
Städerna omgåvos av tornförsedda murar.
Uppfinningen av krutet gjorde det nödvändigt att
förändra fästningsbyggnaderna med hänsyn till
de nya eldvapnen. Bakom murarna upplades
jordvallar. Tornen ersattes med jordfyllda
rundlar el. bastejer. De rätliniga
fronterna utvecklades till bastionerade fronter, först
av italienarna. Den äldre italienska
skolan utmärkte sig för små bastioner och
långa kurtiner, delvis tillbakadragna och mot
kur-tinen vinkelräta flanker med s. k. orillon,
högverk (kavaljerer), portvärn och betäckt väg.
Systemet utvecklades och förbättrades efter hand
med större bastioner, dubbla flanker, portvärnets
utbytande mot ravelinen, tenalj, vapenplatser i
Nyitaliensk front, a bastioner, b ravelin, c högverk,
g betäckta vägen, w vapenplatser.
betäckta vägen m. m. Sålunda uppstod den
nyitalienska skolan. I Nederländerna
utvecklades på grund av särskilda förhållanden
ungefär samtidigt den nederländska
skolan. Graven gjordes bred och våt, med
sluttningar utan murklädnad, varjämte faussebray,
långa flanker och många utanverk infördes samt
vattenrörelser anordnades. — I det italienska
systemet infördes av tyska ingenjörer åtskilliga
förbättringar. En genomgripande förändring
infördes dock först genom den franska s k
o-1 a n, vars mest lysande namn är V a u b a n.
Hans tre s. k. system ha utarbetats av hans
efterträdare först efter hans död. Den vaubanska
fästningsfrontens främsta egenskaper voro: två
linjer, ”enceinter”, som bilda ett enhetligt
system, gruppering på djupet, befästningarnas
lämpande efter terrängen samt samverkan mellan
stridsmedlen.
Vaubans samtida i Sverige voro Dahlbergh
och S t u a r t, av vilka den förre på grund av
uppfinningsrikedom och originalitet kan räknas
till b:s främsta representanter och funnit
efterföljare i andra länder och i långt senare tid.
Mot bastionssystemet uppträdde i Frankrike
Montalembert och C a r n o t. Deras
reformförslag vunno ingen anslutning i Frankrike
men utövade däremot ett visst inflytande på de
efter 1815 framträdande nypreussiska och
österrikiska befästningsskolorna.
Dessa byggde på kaponjärsystemet, som
blev den grundläggande formen i den moderna
fästningen med enceinte och detacherade fort. —
I Sverige hade under 1700-talet Dahlberghs
traditioner bevarats, och det av Ehrensvärd
byggda Sveaborg utmärkte sig genom storartade
kasemattanläggningar. Bland svenska författare
och konstruktörer inom befästningskonstens
område må i övrigt framhållas Ståhlsvärd,
von R ö ö k och Virgin. Under det att i
Vaubans i:a system, i ravelin, k huvudgrav, w
betäckta vägen, t tvärvallar (traverser).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
