Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman, Carl Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Bellman
606
”Joakim uti Babylon”, ”Ahasverus var så mäktig”
m. fl. som hastigt spredos i avskrifter och
skill-lingtryck, skapade hans första popularitet hos
folket och sjöngos överallt. I en av sina förmän
i manufakturkontoret, kommissarien Anders
Lis-sander, fick B. en faderlig och förstående
beskyddare, och få personer ha för B. haft större
betydelse. Det närmare umgänget med denne
räckte från 1764 till årtiondets slut. Till hans
ära skrev B. 1766 det dramatiska
divertisse-manget ”Det lyckliga Skeppsbrottet”. Dennes
hem blev den miljö, där han oftast föredrog
sina skapelser, och dennes dotter, Ingrid
Margareta, var föremålet för hans kärlek under
många år.
En svåger till B., kämnären Claes Arrhén von
Kapfelman, hade omkr. 1767 blivit ägare till
Hägerstens gård i Brännkyrka socken, och här
på mälarstranden med de kända ställena
(Jakobsberg, Pettersberg, Klubben m. fl.) dvaldes han
dessa år helst om somrarna, och denna idylliska
trakt är det landskap, som starkast präglat sig
hos honom och som mest inriktat hans diktning.
Hos Lissander föddes även B:s diktning om
Bacchi orden, som tillhör hans mest chargerade
parodiska konst. Som sällskapsmuntration roade
han sig med att skapa en dylik orden, där han
till åhörarnas förnöjelse parodierade
ceremo-nielen vid de svenska riddarordnarna, och de
agerande i hans orden äro Bacchus och dennes
mest nitiska barn. Sina hj ältar samlade han upp från
alla håll inom staden, mest från Södermalm och
de ämbetsverk, där han tjänstgjort, stackars
avsigkomna människor, som vanligen vandrat
den sorgliga vägen från välstånd till förfall.
Ordens högtid firades Barbaradagen, och den
första dikten i denna genre skrevs 1766
(Fredmans sång n:r 2). Med 1770 upphör på det hela
taget omtalandet av nya personer i
ordensdik-terna, och dessa växa ut till fantastiska, halvt
dramatiska virtuosnummer, som förlora sin
tidigare realistiska prägel och i stället röra sig
med en vidlyftig kvasi-mytologisk apparat. Hans
sista alster av denna art, ”Bacchi Tempel öpnadt
vid en Hieltes Död”, skriven med anledning av
Movitz’ död 1779, är den vidlyftigaste och
utgavs 1783 av skalden i en med gravyrer av Elias
Martin prydd upplaga. Numera har man svårt
att sentera denna parodiska poesi, som onekligen
delvis är ganska ytlig.
B. hade under 1760-talet tillhört den krets
av unga tjänstemän, som trängdes vid
riksdagarna och i partistriderna vid dessa sökte vinna
sin lycka. B. var hatt och en stark och
oreflekterad patriot men eljest i sällsynt grad
utan politiska böjelser, och hattarnas seger vid
riksdagen i Norrköping 1769, då B. vistades i
denna stad, ackompanjerades av ett stort antal
patriotiska kväden av B. Han var en avgjord
rojalist, och från mitten av 1700-talet firade han
ofta kungligheten, särsk. den unge kronprinsen,
i sina visor. Den 19 aug. 1772, dagen för Gustav
HI:s revolution, besjöng B. i flera kväden,
varibland den vackra ”Så lyser din krona nu, kung
Gustaf, dubbelt dyr”. Genom sina poetiska vän-
Dikt och teckning av Bellman till ”Beskedlige .Abraham
Westman, som håller af mig”. Kungl. biblioteket,
Stockholm.
ner, särsk. Schröderheim, blev B. bekant med
Gustav III, och denne, som mera torde ha
uppskattat B:s skådespelar- och muntrationstalanger
än hans poesi, blev sedan hans beskyddare. B.
blev å andra sidan den mest hängivne gustavian.
Vid 1778 års riksdag var B. notarie i
bondeståndet, och oförnekligt torde vara, att B. på
sitt sätt arbetat för konungens politik. Särsk.
under Anjalatiden och ryska kriget var B.
verksam för upprätthållandet av den kungatrogna
stämningen bland Stockholms borgerskap. För
B. var året 1772 i flera avseenden en vändpunkt,
som icke helt ledde till det bättre. Jublet
omkring statsvälvningen hade B. redan anteciperat
i sin rojalistiska poesi, och konstnärligt sett
nådde han härvidlag icke efter detta år till samma
höjd som tidigare. Väl fortsatte han alltjämt att
poetiskt ge uttryck för sin konungsliga trohet
och stiftade även ett sällskap, Augustiorden,
med syfte att fira minnet av revolutionen och
där han höll tal på vers, som beständigt växte på
längden, men den gamla fläkten var trots stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
