Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman, Carl Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
607
Bellman
608
uppfinningsrikedom och retorisk diktion oftast
borta. Ännu efter Gustav III:s död fortsatte
B. att poetiskt fira hans minne. Hos hertig
Karl och Reuterholm klappade B. förgäves på,
men Gustav IV Adolf, som säkert icke
uppskattade B :s diktning, ihågkom i respekt för
sin fader den nu sjuke och åldrade skalden.
Säkerligen för att väcka kungens uppmärksamhet
började B. vid tiden för deras första bekantskap
(omkr. 1773) skriva en opera, ”Fiskarna”, som
dock aldrig blev färdig men av vilken fragment
äro bevarade. Den tid han skrev på denna
vistades han ofta hos sin vän stadsaktuarien Magnus
Zetherman på dennes vackra lantställe ”Follan”
vid Magelungen. Här svärmade han helt kort för
en ung dam, Vilhelmina Norman, och skrev
bl. a. den bekanta sången ”Opp, Amaryllis”. B.
gjorde även flera försök med dramatiskt
författarskap, men detta låg egentligen icke för honom.
Till invigningen av den nya landsvägen till
Drottningholm 1787 skrev B. ett dramatiskt
divertissemang, ”Kersö värdshus”, som
uppfördes på platsen, då kungen först färdades den
nya vägen.
I dikterna om Bacchi orden framträder B:s
människoiakttagelse, och han visar sina gestalter
i porträtt av ofta hänsynslös och chargerad
realism. Sedan gammalt hade i Djurgårdens
idylliska parker utvecklat sig ett rörligt folkliv, där
stadsbefolkningen njöt den korta sommarens
lycka, och detta fick en starkare intensitet genom
Djurgårdsstadens tillkomst omkr. 1730 med dess
värdshus och sj ömanskrogar. Redan i sin
tidigare dryckespoesi har B. knutit an till
nöjestra-ditionerna i denna miljö, som han trol. redan som
barn börjat observera, och i denna såg han många
underliga och avsigkomna figurer röra sig, som
tidigt satte hans fantasi i rörelse. Det är denna
värld, som han i episkt-lyriska dikter skildrat
i sin egentliga stora diktcykel, den, som skapat
hans skalderykte och helt är ett barn av hans
anda, ”Fredmans epistlar”. Redan titeln
parodierar Pauli epistlar, men endast en dikt har
epistelformen helt genomförd (n:r 5). Den
parodiska formen är mildare än i ordenskapitlen och
därigenom också för oss njutbarare, och skalden
låter mera sitt eget känsloliv framträda i all dess
styrka. De inbördes oberoende dikterna ha
knutits till en enhet genom titeln, stämningen och
vissa återkommande personer, vilkas namn delvis
hämtats ur verkligheten men huvudsaki. måste
betraktas som fantasiskapelser. Trots realism i
detaljerna ha dessa gestalter ingen närmare
porträttlikhet med förebilderna. Särsk. är detta
förhållandet med huvudpersonen Fredman, som i
huvudsak är ett språkrör för diktaren själv,
samt med Ulla Vinblad, till vars gestalt någon
verklig förebild aldrig funnits. Delvis förekomma
samma personer i ordenskapitlen. Det groteska i
framförandet av dessa människor står icke för
oss lika klart som för skaldens samtid, men
parodien rör sig här med mera dämpade effekter,
från vilka vi ha lättare att bortse, och det grova
och påtagliga är mildrat av rokokons snirklade
och förfinade former. Skalden har i sina
per
soner icke velat skildra några karaktärer och
typer, utan han framför dem i all deras
inkonse-kventa mänsklighet. Alla äro de känsligt
musikaliska. De leva ett njutningstörstande
dagdri-varliv och kasta sig intensivt in i ögonblickets
fröjder. Fredman själv säger sig vara en
hedning, som med ”hjärta, mun och krafter dyrkar
vinets gud” och kärlekens.
I sin senare diktning frigör sig B. alltmer
från den parodiska formen. B. började sin
episteldiktning 1768 och fortsatte därmed
intensivt till 1772, och dessa bägge årtal innesluta
hans diktnings spänstigaste och rikaste tid. Hans
mening var att komma upp till ett antal av 100
epistlar, innan han gav ut dem i tryck. 1772
ämnade B. ge ut ”Bellmans poetiska arbeten”
och 1774 ”Fredmans 100 epistlar” men
fullföljde ej avsikten. Till ödesdiger skada för
skalden och hans diktning försummades detta tillfälle
att slå ett slag för hans yppersta verk, och under
lång tid fick publiken endast känna epistlarna
genom cirkulerande avskrifter och simpla
skilling-tryck. Först 1790 utkommo ”Fredmans epistlar”,
inalles 83 dikter. Kellgren hade till upplagan
skrivit sitt ypperliga företal med dess
oöverträffade karakteristik av skaldens diktning, och han
har även översett redigeringen, som i flera fall
ganska hänsynslöst retuscherat texten.
”Fredmans epistlar” gjorde stor lycka hos
allmänheten, och redan året därpå utkommo
”Fredmans sånger”, ett urval ur skaldens hela
produktion med tyngdpunkter i ordenskapitelsdikterna
och bibelparodierna. För epistlarna erhöll B.
1791 av Svenska akademien enhälligt och med
ytterst smickrande motivering Lundbladska priset.
Anonymt började 1772 i Uppsala i små
obetydliga häften utges en del av dessa under titeln
”Bacchanaliska qwäden”, men de upphörde med
4:e häftet, allt som allt med 13 dikter. Med
Kexel gav han 1781 ut en skämttidning, Hwad
behagas?, där B. gjort några putslustiga
parodiska chargeringar i en genre, som tydligen roat
honom. 1793 utgav han en översättning av
Gel-lerts fabler. De lag och sällskap, vilka B. roat med
sin dikt, upplöstes omkr. 1772. Till B:s
inflytelserikaste vänner hörde Schröderheim, med vilken
han blivit bekant i slutet av 1760-talet. Genom sin
ställning blev Schröderheim B:s beskyddare; hans
inflytande på B. har dock ej enbart varit till
dennes fördel. Schröderheim var gift med Anna
Charlotta v. Stapelmohr, en väninna till B.
Hennes högre sociala ställning hade hindrat honom
från att förklara henne den kärlek han säkert
hyst för henne; i en gripande dikt begrät B.
hennes tragiska slut. B. var en överlägsen
till-fällighetsdiktare; hans produktion härutinnan är
särdeles omfattande och inrymmer många av hans
bästa dikter. Sin hustru, Lovisa Grönlund (1757
—1847), lärde B. känna på Schröderheims
lantställe Bisslinge, där hon trol. var hushållsbiträde.
De gifte sig 1777. B. fick fyra söner, och för
den tredje av dem, Karl, skrev han sin berömda
vaggvisa ”Lilla Karl, sof sött i frid”.
Med 1780-talet kom B. in i väsentligt ändrade
förhållanden. Många av hans yppersta dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
