Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Biskop
102
kyrkan, vigdes prelater inom kyrkan för att
erinra om hennes anspråk på det förlorade
(epi’sco-pi in pa’rtibus infidèliuni). Denna beteckning
avskaffades dock 1882 och ersattes av den allmänna
epi’scopus tituläris. Till denna grupp höra ock de
vigbiskopar, som stundom sättas vid sidan
av någon diecesbiskop till dennes hjälp, vanligen
utan jurisdiktion.
En b. inom romersk-katolska kyrkan
måste vara av äkta börd, minst 30 år gammal
och utmärkt för lärdom och sedlig vandel. Han
utövar inom sitt stift: 1) läroämbelet som
autentiskt vittne om Kristi lära och väktare över
denna läras förkunnelse i sitt stift; 2) jura
o’rdinis, d. v. s. alla de rättigheter, som medfölja
prästvigning, och dessutom de genom hans
invigning erhållna särrättighetema att ordinera,
konfirmera, tillaga smörj elsen, inviga abboter
etc.; 3) jura jurisdictiönis, d. v. s. hela
regeringsmakten över stiftet och dess kyrkogods inom den
allmänna rättens gränser, disciplinärmyndigheten
över klerus’ medlemmar, inrättande el.
upphävande av lägre kyrkliga ämbeten och deras
tillsättande, kontroll över undervisningsväsendet samt
doms-och dispensrätt i kyrkliga mål; 4) jura
sta’tus et dignitätis, d. v. s. rätten till vissa
hedersbetygelser och hedersplatser. En b. skall vart
3 :e (resp. 4—10 :e) år resa till Rom. I regel
väljes b. av domkapitlet, varpå påven prövar och
stadfäster valet och en ärkebiskop el. annan
påv-lig fullmäktig inviger. Statens ställning vid
katolsk biskopstillsättning kan vara rätt olika,
beroende av överenskommelser med påvedömet.
Inom den grekisk-ortodoxa kyrkan är
b :s regeringsmakt betydligt mindre än inom den
katolska; den växlar något inom de självständiga
(autokefala) kyrkor, vari den ortodoxa världen
är uppdelad.
Inom den kalvinska (reformerta)
världen är biskopsämbetet avskaffat, om man ej
dit vill räkna metodist-episkopalkyrkan. Inom den
anglikanska kyrkan bibehölls vid
reformationen biskopsämbetet med nästan hela sin
myndighet och betoningen av successio apostolica;
den anglikanska kyrkan är alltjämt utpräglad
biskopskyrka. Den luterska reformationen
avsåg ej att avskaffa biskopsinstitutionen, men
i Tyskland försvunno biskoparna, och deras
regeringsmakt överflyttades på landsfursten som
”summus episcopus”, deras rent andliga
rättigheter i inskränkt grad på superintendenterna.
Först under den kyrkliga nyordningen efter
revolutionen 1918 har biskopsämbetet återinförts i
några tyska landskyrkor, bl. a. i Sachsen. Hos
”bömiska bröderna” och genom invigning från
dem hos herrnhutarna fortlever b.-ämbetet.
I Danmark avsattes alla b. 1536, och
superintendenter förordnades för alla stiften.
Biskops-namnet upptogs likväl snart på nytt.
I Estlands och Lettlands luterska
kyrkor infördes biskopsämbetet 1921, resp. 1922, med
invigning genom ärkebiskopen av Uppsala.
I Sverige ordnades kring missionsbiskopars
verksamhet omkr. 1050—1130 fasta biskopsstift:
Skara; Linköping; Eskilstuna och Strängnäs
(snart sammanslagna) ; Sigtuna (snart flyttat till
Uppsala); Västerås; något senare Växjö; därtill
kom kort efter 1200 Räntämäki (1300 flyttat till
Åbo). Genom en påvlig förordning 1250 påbjöds
biskopsval av kapitlen, och genom Magnus
Ladulås’ förordningar 1277—81 och överenskommelsen
med konung Birger på mötet i Södertälje 1305
nådde b. i Sverige en stor kyrklig och politisk
maktställning. Den bröts genom Västerås riksdag
1527; men i den lutersk vordna svenska
nationalkyrkan behölls biskopsinstitutionen med bestämd
kyrklig ämbetsmyndighet. Genom den 1524 i Rom
vigde Västeråsbiskopen Petrus Magni kom
successio apostolica att överföras till de av honom
i Sverige invigda biskoparna och det evangeliska
ärkebiskopsdömet i Uppsala. Biskopsämbetets
ställning som bärare av kyrkans relativa
självstyrelse underströks i stället i Sveriges första
evangeliska kyrkoordning 1571 (åter antagen på
Uppsala möte 1593). Enligt denna skulle b. väljas av
några förordnade av klerkeriet ävensom av
”andre som i saken något förfarne äro”. Den
vanligaste formen blev småningom, att prästerna
i stiftet och det vid riksdagar församlade
prästeståndet förrättade val, varefter regeringen
utnämnde. 1686 års kyrkolag, som i flera
avseenden inskränkte b:s förut ganska omfattande
myndighet, gav konungen befogenhet att till b.
utnämna vem han ville, sedan domkapitel och klerus
föreslagit tjänliga personer. Under frihetstiden,
då kyrkan i mycket återvann sin förra
självständighet, begränsades genom regeringsformerna
1720 och 1772 konungens utnämningsrätt till en
av de tre, som klerus uppfört på förslag; detta
bekräftades i 1809 års regeringsform (§ 29). Enl.
gällande lag (av 1916) deltaga i biskopsval
samtliga i stiftet kyrkoskrivna, till prästämbetets
utövning behöriga prästmän, vilka samlade
kon-traktsvis avlämna sin röstsedel med tre namn,
vidare domkapitlets led. Tidigare deltogo univ :s
professorer, men då biskoparnas självskrivenhet
som prokanslerer avskaffades, upphörde denna
ordning (i Lund 1948, i Uppsala 1950). B.
in-viges i sitt ämbete av ärkebiskopen el. av honom
förordnad b. — Biskoparnas antal i Sverige
ökades efter reformationen genom nya stift: Viborg
(1554, flyttat till Borgå 1726), Kalmar (1603
superintendent, 1678 biskop), Göteborg (1620
superintendent, 1665 biskop), Visby (1645
superintendent, 1772 biskop), Karlstad och Härnösand
(1647 superintendenter, 1772 biskopar), Lund
(1658) och Luleå (1904; mot villkor att Kalmar och
Växjö stift vid ledighet sammansloges med Växjö
stift, vilket skedde 1915). Stiftens antal är nu 13,
sedan ett självständigt stift för Stockholms stad
upprättats 1942. Utom stiftsbiskoparna och i
värdighet deras jämlike fanns sedan 1783 en
ordensbiskop för serafimerorden, som
utnäm-nes av konungen utan något förslag. Efter
ordensbiskopen Th. Fr. Grafströms död 1883 har
detta ämbete ej tillsatts. — B. är ordförande i
domkapitlet och deltager som den främste i dess
stiftsstyrelse och handläggning av
folkskoleären-den, ordinerar till prästämbetet i sitt stift, har
uppsikt över prästernas lära och leverne, visiterar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
