Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnar - Björnberg, Arne - Björnbindsel - Björnbrodd - Björnbär, el. björnhallon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Björnberg—Björnbär
166
Asien och Amerika. Nästan alla bebo täta,
vidsträckta skogar el. fjälltrakter, blott isbjörnen
lever vid havskuster. De flesta arterna äro mer
el. mindre nattliga till sina levnadsvanor. B.
äro allätare; de hämta som unga sin föda nästan
uteslutande ur växtriket, men även gamla b.
synas föredraga vegetabilier framför kött.
Isbjörnen är ensam ren köttätare. Alla i de kalla
n. trakterna levande arterna, med undantag av
isbjörnen, ligga om vintern i ide. De falla
därunder ej i någon verklig vintersömn utan dåsa i
ett halvvaket tillstånd. — B. indelas i tre
släkten, äkta bj örnar (Ursus), 1 ä p p b j örnar
(Melursus) och bambubjörn (Ailuropus).
Den vidaste utbredningen har släktet Ur sus,
som finnes i Europa, Asien samt Nord- och
Sydamerika. Hit hör den europeiska bruna b.
(Ursus aret os). I Sverige är den nu undanträngd
till Norrlands fjällskogar (ej s. om Härjedalen)
men förekom i förhistorisk tid ända ned i Skåne.
För loo år sedan fanns b. ännu i Dalsland och
Värmland. Numera är den i fara att utrotas hos
oss, då rätten att döda skadegörande b. betydligt
utökats. Färgen är mörkbrun till ljust gulbrun,
stundom svart. Unga djur ha ofta en ofullständig
vit ring kring halsen. Vid en boghöj d av i—HA
m kan b. bli något över 2 m lång. I
Nordamerika motsvaras brun b. av grisslibjörnen
el. grå b. (Ursus horribilis), som till
kroppsbyggnad liknar den europeiska men är större och
grövre. — Svarta b. finnas i Amerika samt ö.
Asien med Japan och Formosa. Hit hör den
över nästan hela Nordamerika utbredda,
glänsande svarta baribalen el. svarta b. (Ursus
americanus), som vanl. blir 1V2 m lång och har
ett som pälsverk högt skattat skinn, särsk. den
rödbruna underart, som kallas kanelbj örn.
— Isbjörnen (Ursus maritimus) lever i
högsta Norden och har påträffats så långt
människan nått fram. Dess helvita päls är en
anpassning till omgivningen. Isbjörnen är en god
simmare och jagar sitt byte både på isfälten och
i vattnet. Störst av alla b., når den 2V2 m i
längd och en vikt av 600 kg. — Läppbjörnen
(M elur sus ursinus), som finns på Ceylon och i
Sydasien, har ett från övriga b. mycket
avvikande utseende. Kroppen är kort och tjock, benen
korta, fotterna tämligen stora, försedda med
oerhörda skärformiga klor, nosen utdragen,
läpparna snabellikt framsträckbara. Pälsen är lång
och tovig, i nacken bildande en man samt på
sidorna långt nedhängande. Den lever av
frukter och rötter samt av insekter, särsk.
myror och termiter. — Bambubiörnen
(Ailuro-pus melanoleucus) finns i otillgängliga
skogstrakter i ö. Tibet, Yün-nan och Si-chuan till
Kuku-nor. Av alla rovdjur har den de bäst
utvecklade knöltänderna. Den är mindre än vår
landbjörn. Pälsen är gulvit och svart.
Björnberg, Berndt Arne, publicist (f. 1908
4/io), fil. dr i Uppsala 1940
(”Parlamentarismens utveckling i Norge efter 1905”). Han
anställdes 1939 i Livsmedelskommissionen, där han
gjorde en snabb karriär. Han har bl. a. varit
sakkunnig i Finansdep. 1943, sekr. i kommissio-
nen för ekonomisk krigsplanering m. m. och led.
av Statens återuppbyggnadsnämnd 1944—45
samt särskild föredragande i Handelsdep. 1945—
46. 1945—47 var han red. för tidskr. Tiden.
Han var chef för den europeiska avd. av FN:s
informationsdep. 1947—49. Sedan 1949 är han
chef för Bokförlags-ab. Tiden.
Björnbindsel, ett vid virkeskörning allmänt
använt redskap, med
vilket de kedjor, som
nyttjas att surra fast
stockarna vid
timmerkälkarna, spännas åt och
fästas vid varandra.
Björnbrodd, se
To-fieldia.
Björnbär, el. bj
örn-ha 11 o n, vissa arter av
hallonsläktet, Rubus, igenkännliga på att bladen
på de från roten utgående långa årsskotten
vanligen äro 5-fingrade men på de blombärande
skotten 3-fingrade, blommorna vita el. rödlätta,
sittande i kvast, och frukterna svarta el.
mörkröda (icke blådaggiga). I Sverige, huvudsaki.
i Götaland, växa vilda över 30 delvis mycket
närbesläktade arter, av Linné sammanförda till
Rubus fruticosus, som alla ha hela småblad. I
trädgårdar odlas bl. a. den f 1 i k b 1 a d i g a
björnbärsbusken, R. laciniatus, som har
flikade småblad, och ontariobjörnbär, R.
occidentalis, som har parbladiga blad på de långa
årsskotten och är närmare besläktad med den
vanliga hallonbusken. Bären av de flesta
arterna äro välsmakande, nyttjas till sylt samt
lämpa sig utmärkt till vinberedning.
Närbesläktat och ofta förväxlat med b. är
blåhallonet, R. caesius, som vanligen har
3-fingrade blad på de långa årsskotten, daggblå,
trind stam och blådaggiga bär.
Björnbär. Ur ”Årets bilder”, 1936.
Björnbindsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
