Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blanche, 1. August - Blanche, 2. Thore - Blanchera - Blanchet, Adrien - Blancheteatern - Blanck, 1. Anton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Blanchera—Blanck
204
August Blanche.
ett socialt sensationsstycke), ”Herr Dardanell”
(s. å., efter Nestroys ”Eulenspiegel”),
”Hittebarnet” (1848), en lokalisering av ett franskt
stycke, och ”Ett resande teatersällskap” (urspr.
”En tragedi i Vimmerby”, 1848), kanske den
roligaste svenska farsen. — I allmänhet lyckades
B. genom kvick dialog och fyndiga kupletter
ge liv och fart åt framställningen. För första
gången efter Gustav III :s tid fick Sverige genom
B. ett lustspel med inhemskt lynne.
Samtidigt var B. också verksam som
romanförfattare. Efter den korta berättelsen
”Jernbära-ren” (1845) följde romanerna "Flickan i
Stadsgården” (1847), ”Vålnaden” (s. å.), ”Banditen”
(1848), ”Första älskarinnan” (s. å.), ”Kråknästet”
(1849) och ”Sonen af söder och nord” (1851;
från Paris under februarirevolutionen).
B :s romaner ha ett livligt men av ofta falskt
patos fyllt framställningssätt; hans mästare var
E. Sue, och liksom denne jagar han efter det
sensationella. Sina bästa sidor visade han
däremot i smärre skildringar, mestadels från
stockholmslivet. De tidigaste utkommo redan 1845
under namnet ”Taflor och berättelser ur
Stock-holmslifvet”; 1856 lästes i Aftonbladet
”Berättelser efter klockaren i Danderyd”, och när B. 1857
—63 redigerade Illustrerad Tidning, började han
där meddela en hel rad småberättelser, vilka han
sedan fortsatte; i bokform samlades de som
”Bilder ur verkligheten” (serierna ”Hyrkuskens
berättelser”, ”En prestmans anteckningar”, ”En
skådespelares äfventyr” och ”Strödda
anteckningar”, 1863—65).
Sedan han 1852 fått ärva faderns förmögenhet,
ägnade B. mycken tid åt det politiska livet. Till
1859 års riksdag utsågs han till representant för
Stockholms fjärde valkrets (Ladugårdslandet).
Under de fem riksdagar (1859—68) han
bevistade förde han med värme och retorisk talang de
frisinnade åsikternas talan. För
representationsreformen agiterade han livligt och var en av
ledamöterna i den centralkommitté, som skulle verka
för reformen. För skarpskyttesaken var han
likaledes nitiskt verksam. Med de förtryckta folkens
frihetsrörelser (Italiens, Polens) sympatiserade
han och gynnade de politiska flyktingar, som
kommo hit. B. var jämväl en utmärkt och ofta
anlitad tillfällighetstalare. Sista gången han
uppträdde som talare var på sin dödsdag, 30 nov.
1868, då Karl XII :s bildstod avtäcktes; kort efter
talet drabbades han av ett slaganfall och avled
omedelbart. — 1870—77 utgåvos B :s ”Samlade
arbeten”. Litt.: N. Erdmann, ”A. B. och hans
samtid” (1892); M. Lamm, ”A. B. som
stockholmsskildrare” (1931, ny uppl. 1950).
2) Karl Axel Theodor (Thore) B., son till
den föreg :s halvbror, författare, tidningsman
(1862—1932). Urspr. tjänsteman i riksbanken
(1883—93), medarbetade han sedan mitten av
1880-talet flitigt i pressen, företrädesvis i
Aftonbladet och Sydsvenska Dagbladet. B. kan sägas
ha infört den politiska intervjuen i svenska
pressen. B. var tillika novellistisk och dramatisk förf.
Uppförda äro några av hans pjäser, ss.
”Gräns-ridare”, ”Framtidsmän”, ”Monumentet”,
”Spin-delväfven”, ”Det nya huset”, ”Skuggan”.
Blanchera (av fr. blanchir, göra vit), bleka,
förvälla, lägga ett födoämne i kallt vatten och
efter uppkokning låta det koka 5—10 min. för att
därigenom få det vitare (t. ex. kalvbräss) el.
mjukare, så att det lätt kan passeras el. dyl., el.
också befriat från skarpt smakande el. skadliga
ämnen (t. ex. grönsaker och svamp). — Termen
användes även inom garveritekniken.
Blanchet [bläjä’], Adr i en, fransk
numisma-tiker och arkeolog (f. 1866), bibliotekarie vid
Cabinet des médailles, Paris. B :s speciella
forskningsområde är det romerska Gallien. Han har
bl. a. utgivit ”Enceintes romaines de la Gaule”
(1907), ”Recherches sur les aqueducs et cloaques
de la Gaule romaine” (1909), ”Traité de
mon-naies gauloises” (2 bd, 1905) och i den tills, m. A.
Dieudonné utg. ”Manuel de numismatique
fran-qaise” författat d. I (1912; mynten t. o. m. 987)
och III (1930; medaljer, jetonger m. m.) samt
utgivit uppsatssamlingarna Ӄtudes de
numismatique” (2 bd, 1892—1901) och ”Mémoires et notes
de numismatique” (2 bd, 1909—20).
Blancheteatem [blaqJ-], se Blanch, T. J.
Blanck. 1) Erik Anton B., litteraturhistoriker
(1881—1951). Fil. doktor och docent i
litteraturhistoria vid Uppsala univ. 1911, utnämndes
B. 1922 till prof, i samma ämne där, avgick
1946. B :s viktigaste verk äro ”Den nordiska
renässansen i sjuttonhundratalets litteratur” (1911),
”Geijer i England 1809—1810” (1914), ”Geijers
götiska diktning” (1918), ”Anna Maria
Lenn-gren” (1922) och ”Bellman vid skiljovägen”
(1941). 1949 utg. han ”Vår svenska litteraturs
historia. En första vägledning”. B., vars
författarskap utmärkes av genomträngande analys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
