Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blanc, 2. Charles - Blanc, Magda - Blanca Peak - Blanch, Theodor - Blanchar, Pierre - Blanchard, François - Blanchard, Maria - Blanchard, Raoul - Blanche av Kastilien - Blanche el. Blanka av Namur - Blanche, 1. August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Blanc—Blanche
202
arts, som han utgav 1859—70. Han var även
kop-parstickare och blev 1878 prof, vid Collège de
France.
Blanc [blaijk], Magda, norsk skådespelerska
(f. 1879), 1918 g. m. tonsättaren S. Jordan,
debuterade 1901 i Bergen och har sedan med stor
framgång utfört de kvinnliga huvudrollerna i
Björnsons och Ibsens dramer m. fl. tragiska
uppgifter.
Blanca Peak [blä’uka pi’k], bergstopp i
Sangre de Cristokedjan, Colorado, U.S.A., 4,386
m. En av Klippiga bergens högsta toppar.
Blanch [blagj], Theodor Julius,
konsthandlare (1835—1911). Han var född tysk, kom 1855
till Sverige, förestod restauranger i Göteborg,
Jönköping och Stockholm samt gjorde sig känd
genom ”Blanchs café”, som han skapade 1868, och
”Blanchs teater”, som han byggde därinvid 1879.
Den ändrades 1883 till ”Blanchs konstsalong”. B.
föranstaltade där till en början verkligt
betydelsefulla utställningar av utländsk modern konst.
Salongen övertogs senare av Sveriges allmänna
konstförening. B. hade då öppnat en annan
konstsalong vid Hamngatan. Den äldre salongen blev
sedan åter teater (Blancheteatern, öppnad 1915).
Denna har stått under ledning bl. a. av Ernst
Eklund (1917—26) och Harry Roeck Hansen.
Blanchar [bläjä’r], Pierre, fransk
filmskådespelare (f. 1896). Han hörde till de mer
markanta typerna i fransk film under åren före 2 :a
världskriget. Bl. a. minns man hans roller i
Dos-tojevskijs ”Idioten” och ”Brott och straff”,
vidare som advokaten i ”Den skyldige”, den förfallne
läkaren i ”Drömmarnas vals” m. fl. Han var en
av de ledande inom den franska
motståndsrörelsens filmsektion under ockupationen.
Blanchard [bläjä’r], Fr an q o is, fransk
luftseglare (1753—1809). Han företog 1785 den
första ballongfärden över Engelska kanalen.
Blanchard [fr. uttal bläjä’r], Maria,
spanskfransk målarinna (1881—1932). Efter
konststudier i Madrid fortsatte hon sin utbildning i Paris,
där hon påverkades av kubisterna. Senare
målade hon i en mera realistisk stil. Särsk. kända
äro hennes många barnbilder.
Blanchard [bläjä’r], Raoul, fransk geograf
(f. 1877), prof, vid univ. i Grenoble. Han har
publicerat en mångfald arbeten, bland vilka
märkas ”Grenoble. Etude de géographie urbaine”
(1911), ”Geography
of France” (1919;
tills, m. M. Todd),
”La région des
Al-pes franqaises”,
Étu-de économique” (1923),
”Les Alpes franqaises”
(1925) ”La Corse”
(1926), ”Les Alpes
franqaises å vol
doiseau” (1928; tills,
m. Seive), ”Asie
occi-dentale” (i Géographie
universelle”, bd VIII,
1929), ”La géographie
de rindustrie” (1934) och ”Les Alpes
occiden-tales”, 1—2 (1938—42).
Blanche [bläj] av K a s t i 1 i e n, fransk
drottning (1187—1252), dotter till konung Alfons IX
av Kastilien och g. m. franske konungen Ludvig
VIII. Med kraft och klokhet styrde hon landet
som regentinna under sonen Ludvig den heliges
minderårighet 1226—36 och senare under hans
korståg 1248—52.
Blanche [blagJ] el. Blanka av Namur,
svensk drottning (d. 1363). Hon förmäldes 1335
med konung Magnus Eriksson och hade med
honom sönerna Erik och Håkan. Hon berömdes för
skönhet och levde med sin make i ett lyckligt
äktenskap. Grundlösa äro beskyllningarna mot
henne att ha förgiftat sonen Erik och dennes
gemål samt att ha stått i kärleksförbindelse med
Bengt Algotsson. På riksstyrelsen torde hon
tidtals ha övat ganska stort inflytande.
Blanche [blaijf]. 1) August B., författare
(1811—1868). B. var son till en stockholmspräst
M. Bergvall och en tjänsteflicka, senare gift med
hovslagaren J. J. Blanck, vars namn styvsonen
antog i dess ursprungliga form (Blanck var av
vallonsläkt). Han blev student i Uppsala 1829,
tog jur. fil. kand.-examen 1832, vistades några
år i Stockholm som lärare och renskrivare, fick
1836 tillfälle att återvända till univ. och
avlade 1838 juris utriusque kandidatexamen,
varefter han blev e. o. kanslist i justitierevisionen
och vice auditör. Livligt påverkad av 1830-talets
frihetsrörelser, kastade sig B. snart in i
journalistiken. Han inträdde i redaktionen av Freja,
ett moderat-liberalt organ, och blev 1839
tidningens huvudredaktör. B :s hållning var
anti-aristo-kratisk, adeln angreps häftigt, mot andra
tidningar fördes skarp polemik. Polemiken med
Aftonbladet utmynnade i en strid med Almquist,
mot vilken B. uppträtt i ”Det går an”-striden med
den grovt satiriska ”Sara Widebeck” (1840).
Då B. 1842 råkade i häftig polemik med
Almquist, inblandade denne anspelningar på B:s far,
kyrkoherden Bergvall, och B :s oäkta börd i ett
svar (”Almquistska dådet”). Vid ett möte i
Strömparterren verkställde B. sin förut
tillkännagivna avsikt att spotta Almquist i ansiktet,
vilket väckte enorm skandal. B. hade likväl nu fått
nog av tidningsmannaskapet och lämnade vid
årets utgång Frejas redaktion i andra händer.
Sedan hans far 1842 låtit honom flytta in i den
sedan så bekanta ”Malmgården” (på Östermalm),
började B. uteslutande ägna sig åt författarskap.
Han vann först stor framgång med en rad
teaterpjäser, de flesta efter främmande förebilder.
1843 uppfördes B :s första stycke,
”Positivhata-ren”, ett slags ”lustspel med sång”, vilket gjorde
lycka och följdes av bl. a. ”En trappa upp och på
nedra botten” (1843, övers, från en fransk
bearbetning av Nestroy), ”Magister Bläckstadius”
(1844, med ett par fritt begagnade motiv från
Heiberg), ”Stockholm, Vesterås, Uppsala” (1845,
övers, från fr.), ”Läkaren” (1845), ett
student-och folkskådespel, originalfarsen ”Rika morbror”
(1845), det historiska skådespelet ”Engelbrekt
och hans dalkarlar” (1846), ”Jernbäraren (1846,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
