Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodpropp - Blodprov - Blodprov för faderskapsbevisning - Blodprov för påvisning av alkohol - Blodpåvisning - Blodregn - Blodrenande medel - Blodriska - Blodrot el. blodstilla - Blodsband - Blodserum - Blodsfana - Blodsförbund - Blodsförvantskap - Blodshämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Blodprov—Blodshämnd
258
uppkomststället i en ven el. någon del av
hjärtat kan en b. lösslitas och slungas vidare
med blodströmmen. Hamnar en dylik b., e
m-bolus, i hjärnans kärl el. lungpulsådern, kan
effekten bli ögonblicklig död. På kirurgisk väg,
genom att öppna kärlet och utskaffa embolus
med följande hopsyning av snittet i artären, ha
åtskilliga fall framgångsrikt behandlats. Lokal
blodproppsbildning och dess resultat kallas t r o
m-b o s, förloppet vid en embolusbildning kallas
e m b o 1 i.
B. undergår på den plats, där den fastnat,
vissa förändringar, som leda till fastväxning el.
t. o. m. upplösning av den. Tills dessa processer
avslutats, är det nödvändigt för den därav
drabbade att iakttaga största möjliga stillhet.
Förekomsten av b. efter operationer har på senare
tid väsentligt nedbringats genom förebyggande
åtgärder: rörelsebehandling, tidig uppstigning och
användande av koagulationsförhindrande medel,
ss. heparin och antiprotrombin (dikumarin).
Blodprov tages, allt efter den blodkvantitet,
som erfordras, genom stick i fingret el.
örsnibben (kapillärblod) el. genom venpunkten (vanl. i
armvecket).
Blodprov för faderskapsbevisning, se
Fader-skapsfastställelse.
Blodprov för påvisning av alkohol har, särsk.
på gr. av alkoholens roll som en viktig orsak
till trafikolyckor, införts i ett flertal länder, bl. a.
Sverige. Genom en av E. Widmark utarbetad
metod kan alkoholpåvisandet ske med tillräcklig
noggrannhet i några droppar blod, som uppfångas
i små glasrör, vilka för analys insändas till
Statens rättskemiska laboratorium i Stockholm, där
årl. i,200—1,500 prov analyseras. Alkoholhalten
i blodet ger värdefull upplysning för bedömandet
av graden av alkoholpåverkan, ehuru givetvis
individuella variationer i känsligheten finnas. Ett
ex. må nämnas. För att en man om 80 kg vikt
skall komma upp i en alkoholkoncentration av
1,5 %o efter alkoholförtäring under 4 timmars tid,
skall han ha förtärt 25 + 4.2,5 = 35 cl
40-pro-centig sprit el. motsv. kvantitet svagare
rusdrycker. I 1934 års lag om straff för vissa brott vid
förande av motorfordon stadgas, att den, som vid
förandet av motorfordon visar sig ha en
alkohol-halt i blodet överstigande 0,8 °/oo men
understigande 1,5 %o, skall dömas till dagsböter, medan
en alkoholhalt överstigande 1,5 °/oo i allmänhet
medför fängelsestraff.
Blodpåvisning. Blod påvisas på olika sätt
alltefter det föreliggande materialets natur. Blod i
urinen konstateras vanl. genom mikroskopisk
undersökning av urinsedimentet. Mag-, resp,
tarmblödningar diagnostiseras med kemiska reaktioner
på avföringen. Vid rättsmedicinska
undersökningar är b. av största vikt (se Blodgrupper och
Blodfläckar). Rörande blodfläckarnas ålder kan
i viss mån färgen vai a upplysande. Den övergår
från röd el. rödbrun till brunröd el. mörk och
blir senare gråaktig. Ur någorlunda färska
blodfläckar kunna blodkroppar utlakas med
fysiologisk koksaltlösning och iakttagas med
mikrosko-NF III — 9
pet. Där detta icke är möjligt, har man olika
vägar att kemiskt påvisa blod. Dels erhålles,
om blodfläcken fuktas med en 3-procentig
väte-superoxidlösning, en kraftig gasutveckling
(syrgas), dels ger färgkomponenten i blodfärgämnet
i närvaro av vätesuperoxid en intensiv
blåfärgning av guajak- och bensidinlösningar. Därtill
kommer det för närvaro av blod absolut bevisande
heminprovet, vilket grundar sig därpå, att
färgkomponenten i närvaro av ättiksyra och koksalt
vid uppvärmning omvandlas till en kristallinisk
förening, hemin. Ett snabbt och säkert påvisande
av blod kan ske med tillhjälp av spektroskop.
Blodregn i verklig mening är ytterst sällsynt.
Vanligen är b. (riktigare: rött regn) ett av
ökenstoft från Sahara röd- el. rostfärgat vanligt
regn, ej så ovanligt på och utanför v. Afrikas
kust el. i medelhavsländerna. Mest bekanta äro
de b., som föllo i Bryssel 1646 och i franska
Alperna 1608.
Blodrenande medel, den populära
benämningen på en stor mängd såväl organiska som
oorganiska läkemedel, vilka man tillskrivit förmåga att
befria blodet från förmodade föroreningar el.
sjukdomsämnen. Dekokter på sassaparill, guaj
akved, enrötter, sassafras m. fl. ha i gångna tider
åtnjutit stort rykte som synnerligen ”blodrenande”.
Blodriska, se Riska.
Blodrot el. b 1 o d s t i 11 a, den grova, knöliga,
mörkbruna rotstocken av Potentilla erecta. Har
på grund av sin garvsyrehalt förr brukats som
adstringerande medel.
Blodsband, nära släktskap till följd av födelse.
Blodserum, se Koagulation.
Blodsfana, en blodröd fana, även kallad e 1
d-flamman, som redan under tidig medeltid
fördes av de tyska och franska konungarna som
krigsbaner. B. blev sedan symbolen för furstens
doms- och förläningsrätt. På 1500- och
1600-talen brukades den i Sverige vid begravningar
som tecken på den dödes länsherrevärdighet.
Blodsförbund, en på den allmänt spridda
uppfattningen av blodet som den egentliga
livssubstansen grundad ceremoni, ämnad att förena ej
besläktade personer i blodsfrändskap. Ceremonien,
som förekommit el. förekommer hos åtskilliga
såväl europeiska som sydasiatiska, afrikanska
och australiska folk, tillgår så, att de bägge
kontrahenterna lindrigt såras med något vasst
redskap, varefter antingen såren gnidas mot
varandra, på det att en ömsesidig blodöverföring
må äga rum, el. ock den ena partens blod
för-täres på ett el. annat sätt av den andra och
tvärtom, el. också bådas blod blandas i en grop
i marken el. å något heligt föremål.
Blodsförvantskap, nära släktskap.
Blodshämnd, hämnd, som släktingar till en
dräpt person egenmäktigt utöva genom att döda
banemannen el. någon av hans släkt. När en
rättskränkning ägt rum, kunde enl. den äldre
nordiska rätten den kränkte visserligen söka sig
rätt hos den samlade menigheten, men man kunde
ock på egen hand och under eget ansvar kräva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
