Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brasilien el. Brasiliens förenade stater - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
749
Brasilien
750
En författning utfärdades 1824. Portugal
erkände 1825 B:s oavhängighet, och vid Johan VI :s
död 1826 avsade sig Pedro I Portugals krona
till förmån för sin dotter Maria da Gloria.
Därmed var skilsmässan från Portugal fullt
genomförd. Men kejsarens ställning förblev alltjämt
osäker och försämrades genom provinsuppror
och förlusten av den forna spanska provinsen
Banda oriental (Uruguay), som erövrats 1817
men nu (1828) förlorades till Argentina.
Brodern Miguels uppror i Portugal gav Pedro
anledning att abdikera till förmån för sin
femårige son Pedro II (reg. 1831—89), varpå
han lämnade B. Nu följde en regentskapsperiod,
som bl. a. medförde en författningsändring (1834)
i federativ riktning och styrelse av en
kongressvald förmyndare (Fejijoö) men kännetecknades
av söndring och politisk vanmakt, och ett
långvarigt uppror pågick i Rio Grande do Sul. Man
påskyndade kejsarens myndighetsförklaring
(1840), och B. trädde under hans långa
regering in i en period av stark och jämförelsevis
jämn utveckling. Stora ekonomiska framsteg
gjordes. Utåt deltog B. i kriget mot diktatorn
Rosas i Argentina (1849—52) och i det blodiga
kriget mot Lopez i Paraguay (1864—70), som
krävde oerhörda offer av penningar och folk
men slutade med seger och trygghet. Kejsarens
liberala och försonliga tänkesätt inverkade
lugnande och modererande på de politiska striderna.
Den viktigaste inre frågan gällde negerslaveriet.
Slavhandeln från Afrika pågick ännu vid
århundradets mitt men stävjades genom de
strängaste åtgärder och laga förbud (1854). 1886
genomdrevs en lag, enligt vilken slaveriet skulle
vara avskaffat inom 17 år. Men otåligheten hos
slaveriets motståndare växte, och 13 maj 1888
fattade kamrarna på förslag av
regentinnan-tron-arvingen, prinsessan Isabella, under kejsarens
frånvaro i Europa beslut om slaveriets
omedelbara avskaffande utan skadeersättning åt
slavägarna. Beslutet fick politisk betydelse genom
den ekonomiska kris och det missnöje, som
uppstodo, när negrerna lämnade plantagerna.
Sedan en tid hade den republikanska agitationen
bedrivits med stor häftighet. Man fruktade på
republikanskt håll en reaktionsperiod efter
kejsarens död under hans bigotta dotter och hennes
gemål, greven av Eu. Missnöjda officerare
anslöto sig till rörelsen, och genom en militärkupp
i Rio de Janeiro (15 nov. 1889) bemäktigade
sig de sammansvurna kejsarens person. Pedro
II fogade sig utan motstånd i det skedda
och inskeppade sig till Europa. En
provisorisk regering under general Fonseca övertog
makten.
1891 utarbetade en konstituerande församling
en republikansk federativ författning för ”B:s
förenade stater” efter mönster av Amerikas
förenta stater och med stor självständighet för de
särskilda staterna. B. förblev dock en tid framåt
under militärdiktatur, först under förste
presidenten, general Deodoro da Fonseca,
sedan under presidenten general F 1 o r i a n o
Peixoto (1891—94). Civil styrelse och laga
ordning stadgade sig under den nye presidenten,
dr Prudente de Moraes Barros
(1894—98), men korruption i förvaltningen och
oerhörd finansiell oreda kvarstodo som följder
av revolutionen. Moraes’ efterträdare, dr C a
m-pos Salles (1898—1902), lyckades lägga
grunden till sundare förhållanden. B. hade också
under dessa år inträtt i ett skede av lysande
ekonomisk uppblomstring. Kaffeproduktionen i
Säo Paulo och angränsande stater hade
alltifrån 1885 varit i oavbruten stegring till
dominerande världsproduktion, och invandringen från
Europa antog en utomordentlig omfattning. I n.
öppnades Amasonområdet för världshandeln
genom tillgodogörandet av skogarnas kautschuk. De
s. staterna framträdde nu även som betydande
jordbrukscentra. Utåt gav Campos Salles åt B:s
politik en fredlig riktning, träffade
skiljedomsupp-görelse med Frankrike och England om
Guayana-gränserna samt förberedde lösning av
gränstvisterna med Bolivia rörande de värdefulla
skogs-territorierna kring övre Purüs och Juruä
(Acre-området). Den slutliga uppgörelsen träffades
under Campos Salles’ efterträdare, Francisco
Rodrigues Alves (1902—06), genom
ömsesidigt tillmötesgående. Under närmast följande
presidenter, Affonso Penna (1906—09),
Nilo Peqanha (1909—10), Hermes da
Fonseca (1910—14), fortgick utvecklingen
till allt större stadga trots finansiella svårigheter
och allvarlig ekonomisk kris (1913) genom
nedgång i kaffe- och kautschukpriser. Nya
gräns-regleringsavtal träffades (med Colombia, Peru
och Uruguay). Efter 1 :a världskrigets utbrott
fullföljde B. sin allmänna fredspolitik och ingick
1915 under presidenten Wenceslaw Braz
(1914—18) med Argentina och Chile den s. k.
A-B-C-ententen (om tvisters hänskjutande till
en utredande internationell kommission), men då
U. S. A. 1917 gingo in i kriget, blev
neutraliteten svår att upprätthålla. I maj beslöts
beslagtagande av tyska fartyg i brasilianska hamnar,
och i okt. s. å. inträdde formligt krigstillstånd.
I kriget deltog B. genom patrullering vid
Sydamerikas atlantiska kust, och en brasiliansk
eskader samverkade i europeiska farvatten med
brittiska flottan. Rodrigues Alves var en
kort tid ånyo president (nov. 1918—jan. 1919)
och efterträddes av Epitacio da Silva
Pessoa (1919—22), och denne följdes av
Arthur da Silva Bernardes till 1926.
I juli 1924 utbröt i staten Säo Paulo en
separatistisk revolution mot förbundsmyndigheterna,
men den nedslogs inom kort av
förbundsrege-ringens trupper. 1926 blev Washington
Luis Pereira de Souza president. Vid
dennes avgång 1930 uppstodo stridigheter om
efterträdaren, och i okt. ägde en militärkupp rum
i Rio de Janeiro, varefter dr Getulio
Vargas (1930—45) kom till makten. Därmed
inleddes en ny period. Vargas genomförde en rad
sociala reformer och drev en mot utländskt
inflytande fientlig, nationalistisk politik. Hans
regering blev emellertid orolig, och Vargas, som
gjort sig till diktator, hade att kuva flera,
tyd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
