Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bremen (stad) - Historia - Bremen (ärkestift) - Bremer, släkt - Bremer, Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
785
Bremen—Bremer
786
ej minst för att hålla trupper i trakten och i
subsidiepolitikens intresse göra Sverige eftersökt
som allierad. Kriget förlöpte utan egentliga
strider och slöt genom traktaten i Habenhausen
15 nov. 1666. Utgången var föga hedrande för
Sverige; B. behöll sin suveränitet, och de
eftergifter, som gjordes av B., blevo praktiskt
betydelselösa. Sedan Sverige 1719 avträtt hertigdömet B.
till Hannover, erkändes 1741 stadens
riksomedel-barhet. 1803 blev B. formligen en fri riksstad,
införlivades 1810 av Napoleon med Frankrike (som
huvudort i depart. Wesermynningarna) men
förklarades på Wienkongressen 1815 åter för fri
riksstad och blev samtidigt medlem av Tyska
förbundet. 1867 ingick B. i Nordtyska förbundet
och tillhör sedan 1871 Tyska riket.
Bremen, ärkestift, sedan hertigdöme. Omgavs
av Nordsjön, Elbe, Lüneburg, Verden,
braun-schweigska amtet Thedinghausen och fria
riksstaden B.; 5,176 km2. — Stiftet B. upprättades
788 av Karl den store, fick 846 Ansgarius till
biskop, sedan hans ärkebiskopssäte Hamburg
förstörts av danskarna, och förenades 849 med det
återupprättade Hamburgs ärkestift. Enär
ärkebiskopen fortfor att residera i B., blevo de
förenade stiften Hamburg-Bremen med tiden kallade
B:s ärkestift. Ärkebiskoparna av B., bland vilka
Adalbert (d. 1072) var den mest berömde,
innehade primatet över de nordiska länderna till 1104,
då Lunds ärkestift upprättades. Reformationen
infördes i stiftet fullständigt efter 1566, men det
fortfor att administreras av styresmän med titeln
ärkebiskop, utsedda av det protestantiska
domkapitlet bland protestantiska lekmän, vanligen
furstesöner. Svenska trupper höllo stiftet besatt 1632
—35. Den siste ärkebiskopen, danske konungen
Kristian IV:s son Fredrik, vald 1634, förjagades
av svenskarna, som 1645 åter togo stiftet i
besittning. I westfaliska freden 1648
sekulariserades det och tillföll med titeln hertigdöme svenska
kronan. En för B., amtet Thedinghausen,
hertigdömet Verden och amtet Wilshausen gemensam
styrelse organiserades 1652. I spetsen för
regeringen, som hade sitt säte i Stade, stod en
generalguvernör, som var krigsmaktens högste
befälhavare och president i regeringsrådet. Ständerna
(representanter för ridderskapet och städerna)
samlades till lantdag med skattebevillningsrätt
(Verden hade dock egen lantdag). B. intogs 1712
av danskarna, som 1715 sålde det till kurfurst
Georg av Hannover, och i freden i Stockholm 20
nov. 1719 avträddes det (liksom Verden) till
Hannover mot en gottgörelse av 1 mill. rdr sp. B. kom
1803 till Frankrike, avstods för en kort tid 1807
till Preussen, delades sedan mellan konungariket
Westfalen och franska dep. Wesermynningarna
och återgavs 1814 åt Hannover. Med Hannover
kom det 1866 till Preussen.
Bremer, svensk-finländsk släkt, härstammande
från den i Västerås födde Åboköpmannen Jacob
B. (1711—85), på sin tid Finlands rikaste
köpman och störste skeppsredare.
Fredrika B., författarinna, den svenska
kvinnorörelsens föregånger ska (1801 17/s—65 31/i2),
föddes i Åbo som medlem av ovannämnda släkt.
Hennes farfar, Jacob B., hade på eget
skeppsvarv byggt sig en hel liten handelsflotta, som
gick i världsomspännande fraktfart. Hennes
fader, Carl Fredric B., som var av sjukligt och
despotiskt lynne, ägnade sig inte många år åt
affärerna. Redan 1804 begav sig familjen över till
Sverige och bosatte sig i huvudstaden. Kort
därpå inköptes godset Årsta i österhaninge socken,
tre mil från Stockholm, och fastän familjen i
regeln tillbragte endast somrarna där, ter sig
Årsta ej med orätt som Fredrika B :s egentliga
hem. Det förnämt allvarliga 1600-talsslottet
bildar verkningsfull motsats till det sjudande,
upproriska, svärmiska, framtidsdigra ungdomsliv, som
det hägnade och betryckte. Fredrika B. var en
bortbyting i syskonflocken, full av obegripliga
påhitt och förvetna frågor samt både i utseende
och skick hopplöst fjärran från det
societetsdams-ideal föräldrarna hade uppställt för sina döttrar.
Hon hyste ett annat ideal: hon drömde sig som
riddare och hjälte, hon trånade efter höga
be-friarbragder el. övermänskliga uppoffringar.
Under tiden måste hon låta övergå sig en påkostad
och ihärdig dressyr, som gällde för fin kvinnlig
uppfostran. Föräldraömhet rönte hon aldrig.
Sommaren 1821 anträdde hela familjen en
pompös utrikesresa, i fyrspända täckvagnar. Färden
gick genom Tyskland ned till Genèvesjön och
efter ett uppehåll där till Paris, vars nöjes- och
bildningstillfällen omsorgsfullt begagnades under
ett halvårs vistelse. Detta intressanta äventyr
efterlämnade hos Fredrika B. huvudsaki. ett minne
av tvång och förkvävning. De närmast
följande åren tyckte hon sig ”mögla” i en meningslös
tillvaro av beskäftig overksamhet; hennes
lidelsefullt högspända natur genomgick vid denna tid
en kris. Ett par ensliga vintrar på Årsta utan
föräldrauppsikt (1826—28) gjorde henne
emellertid gott och gåvo henne tillfälle att urladda något
av sina pockande krafter i intensivt hjälparbete
bland traktens sjuka och nödlidande. Där fick
hon också ingivelse till litterär alstring.
1828 utkom hos Palmblad i Uppsala ett
anonymt häfte anspråkslösa noveller med titeln
”Teckningar utur hvardagslifvet”. 1830 följde ett
andra häfte, långt mera betydande och mottaget
med häpen förtjusning. Svenska akademien
tilldelade ”det obekanta fruntimret” sin mindre
guldmedalj. Det tredje och sista häftet (1831), som
upptogs av fortsättningen på en i andra häftet
påbörjad roman, ”Famillen H***”, befäste
vissheten, att svenska litteraturen hade riktats med en
ny talang och en ny genre. Det var framför allt
genom sin fina humor och detalj realism den
lyckliga debutanten frapperade, och det var den
okonstlat intima tonen och det själfulla skimret
— stämningen el. ”koloriten” —, som betog
hjärtan.
Hon hade liksom av en händelse inkastat ett
epokgörande verk i Sveriges fattiga
prosavitter-het, men själv var hon innerst ofärdig, oklar,
orolig som ett geni i tonåren. Den oväntade
framgången och faderns död (1830) inledde ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
