Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bremer, Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
787
Bremer
788
nytt skede; hon kunde andas och röra sig en
smula friare. En engelsk vän, Frances Lewin,
invigde henne i den benthamska utilitarismen, som
visserligen icke lång stund bländade henne men
välgörande tillmötesgick några av hennes
instinkter och väckte hennes eldiga iver att genom
planmässiga studier leta sig fram till klarhet. I
Kristianstad, där hon uppehöll sig långa tider
1831—33 hos sin syster Charlotte, begynte hon
en sorts privat studentliv. Hennes ende
handledare var den några år äldre prästen P. J.
Bök-lin, en spekulativt begåvad ande, en hegelianskt
orienterad självtänkare. Hon gick direkt lös på
filosofien för att söka intellektuell frälsning och
en livsbelysning, i vars dager världen och
mänskligheten kunde ordna sig för hennes blick.
Bök-lin förblev, ehuru de endast ett par gånger långt
fram i livet återsågo varandra, hennes tankars
närmaste förtrogne.
Den första roman hon sedan författade,
”Presidentens döttrar” (1834), blev artistiskt
underlägsen ”Famillen H***”. En fortsättning, ”Nina”
(1835), hade karaktären av vågsamt och
förfelat experiment. Grubbel, vantrevnad och slitande
stämningar förorsakade denna temporära
avmattning i hennes diktargåva. Mänskoskyggt nervös,
tog hon mot hösten 1835 sin tillflykt till Norge,
där hon hos en vän, grevinnan Stina
Sommer-hielm, upplevde några lyckliga, stilla och
arbets-fyllda år. Där studerades och författades av
hjärtans lust. Där uppstodo ”Grannarne” (1837) och
”Hemmet” (1839), som beteckna höjdpunkten av
hennes romankonst. Den förra har till
medelpunkt ”ma chère mère”, en storlinjig och mustig
mästerskapelse; i den senare låter Fredrika B.
sin med kostlig humor sedda dubbelgångare, den
fantasifulla och besvärliga flickan Petrea,
genomlöpa sin spasmodiska utveckling i ett
idealiskt och förvånande modernt hem. En
omedelbar frukt av vistelsen i Norge, som med ett par
avbrott räckte till sommaren 1840, var
berättelsen ”Strid och frid” (s. å.), där fabeln endast
tjänade till underlag för skildring av
broderlandets natur, seder och folklynne. Till ett par
böcker av liknande anläggning hämtade hon
längre fram stoff under turistfärder genom
svenska bygder: ”1 Dalarna” (1845) och
”Midsommarresan” (1848). Dessa föregingos av ”En
dagbok” (1843), som är fylld av
stockholmsat-mosfär och stockholmsvyer och innehåller
hennes briljantaste bilder ur det förnäma
sällskapslivet.
Under 1840-talet nådde Fredrika B :s
namnkunnighet och popularitet oerhörda dimensioner.
En engelsk översättning av ”Grannarne” 1842
grundläde hennes världsrykte. Under tiden blev
hon själv alltmer likgiltig för den talang, som
hade gjort så svindlande lycka. Hennes tankar och
studier, som tidigare med förkärlek hade
uppehållit sig i filosofiens och teologiens regioner
(1842 hade hon utlämnat sin föga ortodoxa
trosbekännelse ”Morgon-väckter”), koncentrerade sig
allt bestämdare kring samhällsproblemen, sedda i
ljuset av hennes religiösa livssyn. I en roman
med den dubbeltydiga titeln ”Syskonlif” (1848)
slog hon ut hemmets väggar och lät familjen
vidga sig till en hel utopisk arbetskoloni, som fick
namnet Birka.
Nu började hennes tredje skede, efter läroåren
vandringsår. Hon gav sig ut i världen som en
sökare och forskare. Ett halvår i Köpenhamn,
som resulterade i en flyktig skiss av dansk kultur,
”Lif i Norden” (1849), bildade övergången till
denna nya studiemetod. Hösten 1849 for hon till
New York, och två år åtgingo till upptäcktsfärder
genom Förenta staterna. Med sitt otröttliga
”begär att veta” förvärvade hon en utomordentligt
mångsidig och intim kunskap om Amerikas yttre
och inre liv; hennes åskådningar vidgades och
klarnade. En diger brevdagbok, ”Hemmen i den
nya verlden” (1853—54), bär vittne därom. På
återvägen stannade hon halvannan månad i
England, och sina engelska intryck meddelade hon i
en lång följd Aftonbladsartiklar, som genast
översattes till flera språk men först 1922 utgåvos
i svensk bokform: ”England om hösten år 1851”.
1853, då en ”fruntimmersförening” stiftades för
att omhänderta fattiga stockholmsbarn, som
kolerafarsoten gjort föräldralösa, såg hon i denna
sammanslutning, vars själ och ordförande hon
blev, början till en svensk kvinnorörelse. I
Amerika hade hon mött kvinnor, som högt begärde
politisk rösträtt, och själv krävde hon i stillhet
detsamma, men sådant var det inte lönt att tala
om i ett land med ståndsrepresentation.
Organiserad filantropi föreföll som den enda utvägen
att väcka och samla svenska kvinnor. Sommaren
1854 hyste hon planer på att utvidga sin förening
till en landsorganisation, men ett tändande
upprop i denna riktning blev utan synbar verkan.
Strax efteråt uppträdde hon i Times med en
artikel, kallad ”Invitation to a peace alliance”, där
hon, mitt under brinnande Krimkrig, uppfordrade
alla världsdelars kristna kvinnor att sluta sig
tillsammans i ett förbund, som skulle omspänna
jordklotet med ett nät av fredsstiftande social
verksamhet. Genom detta oerhörda tilltag hade
hon åtminstone i hemlandet förverkat sitt redan
rubbade anseende som klok och vederhäftig
människa, och när ”Hertha” kom ut (hösten 1856),
fick man endast bekräftelse på det kända
faktum, att den en gång så uppburna författarinnan
hade mist balansen. Ingen svensk bok har blivit
så grovt och så ihärdigt smädad som denna. Den
är hennes förnämsta verk och alldeles enastående
bland hennes romaner; ingen av de andra skulle
kunnat bära undertiteln ”En själs historia”. Här
framställde hon i skarpaste relief en ung kvinnas
tragiska kamp för befrielse ur den nesliga
omyndighet, i vilken lag och hävd, opinion och
uppfostran fjättrade hennes kön. Hertha är
framtidens kvinnorörelse inkarnerad i en gripande
gestalt. Denna explosiva roman var det sista
alstret av författarinnans skaparkraft;
berättelsen ”Fader och dotter” (1858), avsedd att utgöra
en ljus motbild till den bittert mörka ”Hertha”,
förtjänar inte att räknas.
Våren 1856 drog Fredrika B. ut på en ny stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
