Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brofjorden - Brofoss, Erik - Broglie, släkt - Broglie, 1. Charles François - Broglie, 2. Victor - Broglie, 3. Albert - Broglie, 4. Maurice - Broglie, 5. Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Brofoss—Broglie
876
bred, i n. n. ö. gående havsvik i mell. Bohuslän,
n. om Lysekil.
Brofoss, Erik, norsk ämbetsman (f. 1908).
Han innehade 1935—41 olika befattningar vid
finansförvaltningen i Oslo men flydde mot
slutet av 1941 till Sverige, där han i Stockholm
verkade vid flyktingadministrationen. 1942 kom
han till London, där han blev byråchef och
sedan expeditionschef vid norska försörjningsdep.
där, vilken befattning han även innehade efter
återflyttningen till Norge. Nov. 1945 inträdde
han som finansminister i Gerhardsens
socialdemokratiska regering och blev 1947 chef för det
nyupprättade handelsdep.
Broglie [bråjj, urspr. piemontesisk adelssläkt,
bosatte sig 1643 i Frankrike och förvärvade
herrskapet Dormäns (dep. Marne), som upphöjdes till
markisat 1671. Huvudmannen är hertig sedan
1742, då Fr an q ois Marie de B. (1671
—1745) erhöll denna värdighet. Hans son
Victor F r a n q o i s, hertig de B. (1718—
1804), besegrade 1759 hertig Ferdinand av
Braun-schweig vid Bergen och blev då marskalk av
Fankrike och överbefälhavare samt upphöjdes av
tyske kejsaren till riksfurste. Hans bror var
B.i). Han är stamfader för släktens nuv. båda
huvudlinjer, Broglie, vars huvudman bär titeln
hertig och övriga medl. furste, samt B r o g
lie-Rev e 1, vars medl. bära titeln furste.
1) Charles Franqois, greve de B.,
diplomat (1719—81). Han blev 1752 ambassadör
i Polen men återkallades 1758. Även i
fortsättningen anlitades han dock av Ludvig XV i
diplomatiska uppdrag; mest känd är han som den
mångårige ledaren för konungens hemliga
diplomati bakom de officiella rådgivarnas rygg.
2) Achille Charles Léonce Victor, hertig
de B., den föreg :s brorsons son, politiker (1785
—1870). Han användes av Napoleon I i
åtskilliga diplomatiska uppdrag. Varm vän av den
engelska friheten, blev han ivrig anhängare av
Ludvig XVIII :s ”konstitutionella karta” och
utnämndes 1814 till pär. Likväl röstade B., som
1816 äktat madame de Staèls enda dotter,
Al-bertine, för Neys frikännande och uppträdde med
skärpa mot reaktionen. Efter julirevolutionen
inkallades han jämte andra av de s. k.
doktrinä-rerna i ministären (aug. 1830), var där
undervisningsminister men avgick redan i nov. B. var
1832—36, utom för tiden mars 1834—mars 1835,
utrikesminister och 1835—36 därjämte
ministerpresident. 1847 var B. ambassadör i London.
Invald i nationalförsamlingen 1849, blev han där
högerns ledare. Efter protest mot statskuppen
av 2 dec. 1851 drog han sig tillbaka och ägnade
sig åt litteraturen. 1856 invaldes han i Franska
akad. B. utgav ”Écrits et discours” (3 bd, 1863).
Postumt utkom memoarverket ”Souvenirs” (4
bd, 1886), utg. av hans son.
3) Jacques Victor Albert, hertig de B.,
den föreg:s son, politiker (1821—1901). Han
inträdde efter avslutade universitetsstudier 1843
på diplomatbanan. Vid februarirevolutionen 1848
drog han sig tillbaka till privatlivet och litterära
arbeten. Han blev 1862 led. av Franska akad.
Han invaldes 1871
i nationalförsamlingen
och blev där genast
en av orleanisternas
mest uppburna ledare.
Thiers såg i B. en
farlig motståndare och
sökte hålla honom på
avstånd som
ambassadör i London. B.
lämnade emellertid 1872
denna post och var
därefter i
nationalförsamlingen den
monarkiska oppositionens
le
dare mot Thiers. I Thiers’ fall 24 maj 1873 hade
B., som ogillade presidentens växande
benägenhet för en republikansk statsform, väsentlig
andel. Den nye presidenten, Mac Mahon, gjorde
B. till ministerchef och utrikesminister (26 maj).
Under författningsfrågornas behandling våren
1874 kom han i minoritet och nödgades avgå
(16 maj). När 1875 beslut, mot B:s motstånd,
fattats om republikens införande, biträdde B.
omsider i slutomröstningen de nya
författnings-lagarna, men en koalition av legitimisthögern,
den radikala vänstern och bonapartisterna
utestängde nästan fullständigt hans partigrupp från
livstidsmandaten i den nya senaten. B. valdes
1876 till senatsmedlem och torde ha styrkt Mac
Mahon i dennes ödesdigra åtgärd att 16 maj
1877 avskeda ministären Jules Simon (”kuppen
av 16 maj”). Han mottog samma dag
uppdraget att bilda ministär, förmådde senaten att
medge deputeradekammarens upplösning och
sökte vid de nya valen förgäves uppbjuda alla
regeringens påtryckningsmedel för att hindra
tillkomsten av en klar republikansk majoritet.
Efter valnederlaget avgick han (20 nov. 1877),
drog sig alltmer från politiken och återupptog
med stor flit sitt historiska författarskap.
Bland B:s många vetenskapliga arbeten
märkas ”Le secret du roi” (2 bd, 1878; hans
historiskt värdefullaste verk), ”Frédéric II et
Marie-Thérèse” (2 bd, 1883), ”Frédéric II et Louis
XV” (1885) samt ”Marie-Thérèse impératrice”
(2 bd, 1888). ”Memoires du duc de B.”, 1—2,
omfattande tiden fram till 1875, utgåvos 1938
—41. Biogr. av G. Fagniez (1902).
4) Louis César Victor M a u r i c e, hertig de
B., den föregis sonson, fysiker (f. 1875). Han
genomgick École navale i Paris, blev sedan fil.
dr i fysik och grundade ett laboratorium för
fysisk undersökning av röntgenstrålar. B. är
mest känd för sina betydelsefulla arbeten inom
röntgenspektrometrien. Bl. a. införde han den
s. k. vridkristallmetoden i förening med
fotografisk registrering av röntgenspektra. B. har
även undersökt de sekundära strålar, som i form
av elektroner med bestämda hastigheter utsändas
av olika ämnen vid bestrålning med
röntgen-el. gammastrålar.
5) Louis Victor, furste de B., den föreg:s
bror, fysiker, Nobelpristagare (f. 1892), prof,
vid Sorbonne. I sin doktorsavh. 19:24, ”Recher-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
