Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brännvinsbränning - Brännvinsförsäljning - Brännvinsskatt - Brännvinstillverkning - Brännvinstillverkningsskatt - Brännässla - Brännö - Bränsle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Bränn vinsförsäljning—Bränsle
58
absolut alkohol med minst 99°/o
sprit-halt. Därvid måste 4—5 °/o vatten avlägsnas
t. ex. medelst azeotrop destillation med hjälp av
en släpvätska i en komplicerad kolonnapparat. —
Om sulfitbrännvinsbränning se Cellulosasprit.
Tidigare funnos brännerier av enkel
konstruktion på nästan varje gård
(”husbehovsbränningen”), så att 1829 173,124 brännvinspannor
redovisades i Sverige. Numera har brännerierna blivit
rena fabriksanläggningar, i jämförelsevis litet
antal (c:a 35 )och under sträng statlig kontroll.
Brännvinsförsäljning, se
Rusdryckslagstift-ning.
Brännvinsskatt, se Alkoholstatistik,
Brännvins-tillverkningsskatt och Rusdryckslagstiftning.
Brännvinstillverkning, se Brännvinsbränning.
Brännvinstillverkningsskatt utgår enl. k. f. 11
juni 1926 med 65 öre pr 1 av normalstyrka
(50 volym-% vid 150). Skatten inbetales av
partihandelsbolaget. Restitution kan erhållas vid
export el. försäljning till vissa ändamål. För
brännvin, tillverkat av majs, maniokarot, utländsk
potatis etc., erlägger tillverkaren en särskild
avgift av 8 öre per 1.
Brännässla, se Nässelsläktet.
Brännö, ö s. om stora inloppet till Göteborg
i Styrsö socken, Göteborgs och Bohus län. 3,16
km2, ön är klippig, har ett ansenligt fiskläge;
var municipalsamhälle 1912—22.
Bränsle, material med egenskapen att vid
förbränning alstra värme för uppvärmningsändamål
och diverse tekniska värmebehov. Fasta
naturliga b. äro antracit, stenkol, brunkol, torv, och
ved. Jämte de brännbara beståndsdelarna kol och
väte innehålla dessa b. även syre och kväve samt
varierande mängder fuktighet och askbildande,
mineraliska ämnen. Naturliga b. äro vidare
bergolja och naturlig gas, båda huvudsaki. bestående
av kolväten. Av de fasta naturliga b. framställas
genom torrdestillation träkol, koks, tjära, lysgas
och koksugnsgas och genom ofullständig
förbränning vattengas, generatorgas (gengas),
masugns-gas etc. Dessa gasformiga b. bestå av koloxid,
väte och kolväten samt varierande mängder kväve
och kolsyra. Genom destillation av bergolja
framställas bensin och andra för motortekniken
viktiga brännoljor. Flera metoder ha utarbetats
för framställning av högvärdiga flytande och
gasformiga b. på syntetisk väg ur stenkol (bl. a.
syntetisk bensin). I den nutida ugnstekniken har
stenkolet alltmera undanträngts av flytande och
gasformiga b. Även kolpulvereldning användes.
Anläggningar för fjärrgasöverföring ha byggts,
särsk. i de tyska stenkolsdistrikten.
Förbränningen består däri, att b:s kol och
väte under värmeutveckling förena sig med
luftens syre. Vid fullständig
förbränning äro slutprodukterna kolsyra (koldioxid,
CO2) och vatten. Om lufttillförseln är
otillräcklig, inträder ofullständig förbränning,
varvid kolet bildar koloxid (CO) i st. f. kolsyra
och värmeutvecklingen minskar. Med kännedom
om b:s sammansättning kan den för fullständig
förbränning erforderliga teoretiska
luftmängden beräknas. För att i praktiken fullt
utnyttja ett b. måste därutöver tillföras ett 1 u f
t-överskott, vars storlek vanl. anges i % av
den teoretiska luftmängden. Vid fasta b. användes
vanl. 40—100% luftöverskott, vid flytande och
gasformiga avsevärt mindre (10—20%).
Den vid förbränningen alstrade värmemängden
per b.-enhet (kg, m3, 1) benämnes dess
värmevärde och anges i värmeenheter,
kilokalorier (kcal). Värmevärdet bestämmes genom
förbränning i en kalorimeter av en viss kvantitet
b. Härvid erhålles direkt dess k a 1 o r i m
e-triska värmevärde, som skiljer sig från
det effektiva värmevärdet med
beloppet av det i förbränningsprodukterna ingående
vattnets förångningsvärme. I praktiken beräknas
värmevärdet, då b:s sammansättning är känd, som
summan av de ingående beståndsdelarnas
för-bränningsvärme. Det ungefärliga eff.
värmevärdet hos några vanliga b. framgår av följ, tabell:
kcal
per kg
Bränsle
Lufttorkad ved .............................. 3,800
,, torv ............................■.......... 3,600
Brunkol ....................................... 5,ooo
Stenkol ................................. 6,000—8,500
Antracit ................................ 7,Soo—8,000
Träkol ........................................ 7,000
Torvkol ....................................... 6,000
Koks ........................................ 6,500
Råoljor, genomsnitt ......................... 10,000
Fotogen, bensin .............................. 10,500
Alkohol (sprit) ............................... 6,200
kcal
per m3
Lysgas ........................................ 4,000
Vattengas ..................................... 2,600
Generatorgas ................................. i,45<>
Masugnsgas .................................... 1,250
Med teoretisk
förbränningstem-p e r a t u r (pyrometrisk värmeeffekt) avses den
högsta temp., som teoretiskt kan ernås vid
förbränningen. Den är beroende av b:s värmevärde
och förbränningsprodukternas mängd, specifika
värme samt disassociationsgrad och är därför
be-räkningsbar.
I världens bränsleförsörjning intar stenkolet
den ojämförligt viktigaste platsen. Oljan blir
dock alltmer betydelsefull, och även naturgasen
utnyttjas i stor utsträckning. Vattenkraften spelar
en relativt blygsam roll ur bränslesynpunkt.
Omräknad i mill. ton stenkol var 1941
världsproduk-tionen av stenkol + brunkol 1,470, olja 430,
naturgas 90 och vattenkraft 100.
Sveriges behov av b. tillgodosågs vid
1930-talets slut till 35 °/o med inhemska b., främst
ved, till 59% med importerade b. och till 6%
med elektrisk energi. Det årliga utbytet av
Sveriges skogar uppgick före 2:a världskriget till
drygt 45 mill. m3, varav c:a 40% gick till b.
och kolning samt resten till sågverk och
massaindustrier. Kolbrytningen i de skånska
stenkolsgruvorna uppgick före kriget till c:a 450,000
ton per år och ökades under kriget till c:a
600,000 ton. De svenska kolen ha lågt
värme-värde och hög askhalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
