Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Böhmen - Historia - Böhmen-Mähren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
Böhmen-Mähren
284
mellan B. och Tyskland voro under 1200-talet
mycket livliga, och Böhmens konung fick 1290
fast säte i tyska kurfurstekollegiet. Sedan med
Pfemysl II Ottokars sonson Venceslav III
(Väclav) pfemyslidernas ätt 1306 utslocknat,
bestegs tronen 1310 av Johan (Jan) av
Luxemburg (reg. 1310—46), som var svåger till
Venceslav III. Det starka tyska inflytandet
skapade emellertid en reaktion, som livligt gjorde
sig gällande under Johans son, den krigiske
Kar el I (reg. 1346—78; som tysk kejsare
Karl IV), vilken oaktat sitt tyska ursprung hade
utpräglat tjeckiska sympatier -och gjorde det
tjeckiska språket fullt likställt med det tyska.
Prag blev ett blomstrande handelscentrum med
praktfulla byggnader, blev 1344 ärkebiskopssäte
och fick 1346 ett univ. Under Karls son, den svage
Venceslav IV (reg. 1378—1419), förbands
oppositionen mot tyskarna delvis med en kyrklig
reformationsrörelse under ledning av Johan Hus,
och B :s historia präglades under nästan hela
1400-talet av religionsstrider. 1437 utslocknade
huset Luxemburg med Hus’ förföljare
Sigismund. Efter en tid av svåra tronstrider fick
B. 1458—71 i Georg (J i r f) avPodèbrady
en inhemsk härskare, som lyckades hålla sig kvar
på tronen trots såväl påvens bullor (Georg
var husit) som inre uppror och anfall från
Mattias Corvinus i Ungern. Under de ständiga
striderna om krona och religion minskades
kronans makt, adelns ökades, och livegenskap
infördes 1481. I B. kom med Vladislav av
Polen (reg. 1471—1516) det jagellon ska
huset på tronen (1471—1526), och de svaga
konungarna av detta hus regerade från 1490 jämväl i
Ungern. Den siste av dem, Ludvig (reg.
1516—26), stupade 1526 i slaget vid Mohåcs i
kamp mot turkarna, varefter hans svåger
Ferdinand I av Habsburg utsågs till
konung i B.
Genom en kraftig politik, genom våld och
väld sökte Ferdinand I (reg. 1526—64) gynna
katolicismen och stärka sin makt, förklarade 1547
B. för arvrike men måste 1554 medge det mindre
radikala partiet bland husiterna rätt att utse
särskilda beskyddare ur herre- och riddarståndet.
Redan under faderns livstid hade M a x i m i 1
i-a n II blivit krönt till konung i B., där han sedan
(1564—76) regerade med stor mildhet och 1575
stadfäste den bömiska religionsbekännelsen
(Con-fessio bohemica). Hans son och efterträdare
kejsar Rudolf (reg. 1576—1612) gick fr o. m.
1602 aggressivt till väga mot protestanterna,
stängde deras kyrkor o. s. v. De protestantiska
ständerna i Rudolfs arvländer slöto ett
skydds-förbund, och Rudolf måste 1608 till sin yngre
broder Mathias, som han velat utestänga från
tronföljden, avträda Österrike m. m., utse honom
till sin efterträdare i Böhmen och 1609
underteckna ett ”majestätsbrev”, som bekräftade
förordningen av 1575 och gav protestanterna
ytterligare en del förmåner. Samtidigt ingingo
katolska och protestantiska ständer en
överenskommelse om full religionsfrihet. Mathias (reg.
1612—19) började snart trakassera protestanterna
och vidtog flera åtgärder, som allmänt ansågos
strida mot majestätsbrevet. Trots kejsarens
förbud sammanträdde i maj 1618 i Prag en riksdag,
på vilken det 13 maj kom till ett häftigt
uppträde, varvid två kejserliga ståthållare kastades
ut genom fönstret. Dagen därpå tillsattes en
provisorisk regering av trettio personer, och
protestanternas ledare, greve Mathias von Thurn,
utsågs till befälhavare för hären. Kejsaren var
böjd för eftergift, men hans kusin, den
ärke-katolske hertig Ferdinand, vilken 1617 erkänts
som hans efterträdare i Böhmen, förmådde
honom att söka undertrycka resningen med våld, och
så utbröt trettioåriga kriget. Följande år avled
kejsar Mathias, och då förklarade bömarna
Ferdinand kronan förlustig och valde i stället till sin
konung kurfurst Fredrik V av Pfalz.
Nederlaget på Vita berget vid Prag 1620 gjorde slut
på ”vinterkonungens” välde och förvandlade för
långliga tider B. till en katolsk provins i Österrike.
Under trettioåriga kriget led B. oerhört, och
samtidigt undertryckte Ferdinand II (reg.
1619—37) med stränghet den religiösa och
nationella friheten, massor av protestanter drevos i
landsflykt, deras egendomar konfiskerades, och
tyskar inkallades i mängd. En författning av år
1627 stadfäste arvsrätten, gav konungen
lagstiftningsmakten och lämnade åt ständerna endast
en viss skattebevillningsrätt. Under den följande
tiden, i stort sett ända till 1848, var den tyska
kulturen förhärskande i landet.
Efter Napoleonskrigen, som lämnat B.
jämförelsevis oberört, vaknade åter det tjeckiska
na-tionalmedvetandet, och den tjeckiska litteraturen
fick en ny blomstring. Februarirevolutionen 1848
kom frihetskänslorna att flamma upp, och ett
folkmöte i Prag i mars s. å. krävde bl. a.
nationell frihet, tjeckiskans likställande med tyskan
och B :s förening med Mähren och Schlesien.
Motsättningen mellan tjecker och tyskar ökade
emellertid starkt och ledde till verkliga
oroligheter. Österrikisk militär ingrep då och krossade
i juni det tjeckiska motståndet. Regeringens
löfte om en gemensam representation för de tre
provinserna infriades icke. B. förblev ett
kron-land inom Österrike, varinom tjeckerna på olika
vägar sökte tillgodose sitt nationella program
i ständigt bittrare fejd med B :s tyskar. Först
omvälvningarna efter 1 :a världskriget
möjliggjorde för dem att förverkliga detta program,
medan händelserna före 2:a världskriget åter
reducerade deras land till ett av Tyskland
behärskat protektorat (se Böhmen-Mähren).
Böhmen-Mähren, tyskt ”protektorat” 1939—
45, upprättat omedelbart efter tyskarnas marsch
mot Prag i mars 1939, omfattande de efter
Tjeckoslovakiens landavträdelser till Tyskland
1938 återstående delarna av provinserna Böhmen
och Mähren. 16 mars 1939 utfärdade Hitler
från Prags kejsarborg en förordning, som skulle
vara B:s grundlag. Enl. denna tillhörde
”protektoratet B.” det ”stortyska rikets” område och
stod under dess ”skydd”. B:s ”folktyska”
invånare förklarades vara tyska medborgare, dess
övriga invånare fingo bömisk-märisk statstill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
