Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cennini, Cennino - cenobiter el. koinobiter - Cenoman - Cenotafium - Censor - Censur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
Cenobiter—Censur
594
konstuppfattning hos Giottos medhjälpare och
efterföljare, till vilka han hörde. Den är
därför en av de viktigaste källskrifterna till det
senare italienska medeltidsmåleriets historia.
Cenobiter el. koinobiter (av grek,
koi-no’s, gemensam, och bi’os, liv), ”levande i
gemenskap”, se Klosterväsen.
Cenomän, se Kritsystemet.
Cenotäfium (grek. kenota’fion), minnesvård
över en död, formad som en gravvård och rest på
en plats, där den döde icke är begraven; har
brukats från antiken ända in i vår tid som
monument över personer, vilkas kvarlevor icke
blivit funna el. jordats långt från hemmet.
Ce’nsor, lat., värderingsman, granskare, i)
Fornromersk ämbetsman, som hade att förrätta
census (se nedan) m. m. Censorerna voro två.
Ämbetet tillkom som en utbrytning ur konsulatet
443 f. Kr. och fortfor, ehuru med många
oregel-bundenheter under republikens senare tid och
början av kejsartiden, till 74 e. Kr. C. valdes
på comitia centuriata och i regel vart femte år;
ämbetstiden var 18 månader. Ehuru en c. i rang
stod efter konsuler och pretorer, betraktades
ämbetet som den högsta hederspost en romare kunde
uppnå; i regel valdes endast f. d. konsuler. I
sina åtgärder måste censorerna vara eniga; om
den ene dog, måste den andre avgå.
Censorsverksamheten omfattade: a) Census,
”folkräkning”, ”mantals- och skattskrivning”,
med vad därmed stod i sammanhang. Denna,
som ägde rum på Marsfältet, låg till grund för
borgarnas inordning i tribus (distrikt) och
cen-turior (avdelningar inom förmögenhetsklasserna)
i och för deras medborgerliga rättigheter och
skyldigheter. Varje borgare skulle personligen i
Rom uppge namn, ålder, familj e- och
förmögenhetsförhållanden. På grund av de lämnade
uppgifterna utarbetade c. de nya förteckningarna
på romerska medborgare samt skattelistor och
mönsterrullor. Vidare mönstrade c. på forum
ryttarkåren. Sedan efter hand det s. k.
riddar-ståndet utvecklat sig som en särskild
medborgar-klass, hade c. den allmänna uppsikten över detta
och kunde därur avlägsna dem, vilka befunnos
ovärdiga att tillhöra detsamma. Genom oviniska
lagen (någon tid före 300 f. Kr.) fingo c. även
senatorslistans revision om hand; de fyllde
uppkomna ledigheter och hade rätt att ur senaten
utesluta dem, vilkas borgerliga heder gav
anledning till klander, överhuvud kunde c. i fråga
om varje medborgare anmärka på och bestraffa
(t. ex. genom uteslutning ur tribus,
varmed följde förlust av rösträtt) allt, som ansågs
strida mot lovlig sed och statens ordning; en
dylik ”anmärkning”, nota, el. näpst var ej något
juridiskt straff men ansågs vanärande för den,
som träffades därav. — b) Vissa finansiella
uppgifter under senatens överinseende, nämligen
ut-arrenderingen av statens inkomster av egendom,
av tullar och gärder från provinserna; likaså
utbjudande på entreprenad av leveranser till
staten och utförande av offentliga arbeten,
ävensom avdömande av mål, som rörde enskildas
in
trång på offentliga platser el. offentlig
egendom. — Censorernas ämbetsverksamhet
avslutades med att ett högtidligt reningsoffer, lustrum,
anställdes på Marsfältet för det där uppställda
borgerskapet.
2) Censor librorum, lat. ”bokgranskare”,
se Censur.
3) Numera begagnas c. som beteckning för
vid vissa examina (i synnerhet studentexamen)
närvarande personer, under vilkas ledning och
tillsyn examen skall förrättas.
Censür (lat. censüra), granskning,
företrädesvis den av staten påbjudna och av därtill
förordnade myndigheter utövade granskningen av
skrift, innan den tryckes el. sprides. I det
moderna samhället tog c. sin början under senare
delen av 1400-talet, då efter boktryckarkonstens
uppfinning kritiken av de kyrkliga förhållandena
börjat skärpas och ökas, men redan på 300- och
400-talet hade påvar upprättat förteckningar
över förbjudna böcker. Först utövade kyrkan
denna c., sedan tillkom under 1500-talet även en
politisk c., som under 1600-talet utsträcktes till
den då uppträdande tidningspressen. Mot slutet
av 1700-talet blev c :s hämmande inverkan på
behandlandet av allmänna angelägenheter, såväl
politiska och religiösa som vetenskapliga och
litterära, alltmer kännbar. Kravet på tryckfrihet
växte allt starkare, ju större betydelse den
periodiska pressen fick, men först omkr. 1800-talets
mitt var c. allmänt avskaffad. — I Sverige
daterar sig ett censorsämbete först från 1686,
men dessförinnan kan man spåra en censurerande
myndighet. Censorsämbetet, vars myndighet
utsträcktes till att omfatta även de inhemska
tryckalstren, ställdes under Kanslikollegiums
överinseende; dess innehavare, ce’nsor librorum, ålåg det
att vaka över till landet införda skrifter, granska
dem som trycktes i landet, föra journal över de
prövade, resp, förbjudna samt över de meddelade
privilegierna o. s. v. Ämbetet upphävdes 1766.
Numera får c. i egentlig mening, alltså i
betydelsen av offentligt anordnad
förhandsgranskning i kontrollerande syfte av tryckt skrift,
ej förekomma i Sverige (RF § 86, TF § 1 mom.
3). Under 2:a världskriget fanns 1941—45 en
legal möjlighet, som ej togs i bruk, att
under särsk. kvalificerade förutsättningar införa c.
— Icke heller c. av telegraf- och
postförsändelser är förenlig med vår rätts
grundåskådning. I princip kan endast vid
utredning om brott viss förhandsgranskning äga rum.
Telegrafreglementet innehåller dock en allmän
föreskrift om avvisande av telegram, vars
innehåll synes farligt för Statens säkerhet el. eljest
stridande mot lag och allmän ordning. På motsv.
sätt ger allmänna poststadgan en föreskrift om
viss förhandsgranskning, som dock av hänsyn
till brevhemlighetens skydd är inskränkt till
brevkort och korsband el. i allm. försändelsens yttre.
Även här gavs under krigsåren 1940—45 laga
hemul åt ett c.-förfarande betr, post- och
telegrafförsändelser i syfte att förhindra
krigsunder-rättelsers överbringande i obehöriga händer. Den
granskning av utlandsbrevs innehåll, som
där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
