Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chamberlain, 2. Sir Austen - Chamberlain, 3. Neville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
Chamberlain
650
utövade alltjämt ett icke ringa inflytande på
konservativ uppfattning i England. C. utgav bl. a.
”Peace in our time” (1928) och självbiogr.
”Down the years” (1935; sv. övers. 1936). —
Litt.: C. Petrie, ”The life and letters of the
Right Hon. Sir A. C.” (2 bd, 1939—40).
3) Arthur Neville C., den föreg :s halvbror,
politiker (1869—1940). Han var 1890—97
godsförvaltare på Bahamaöarna och sedermera
köpman i Birmingham, där han var framstående
kommunalman (medlem av stadens råd från
1911, Lord Mayor 1915—16). Han var under
1 :a världskriget generaldirektör för den civila
värnplikten 1916—17, tog 1919 säte i underhuset,
var i Bonar Laws ministär postminister okt.
1922—mars 1923 och hälsovårdsminister mars—
maj 1923, därefter i Baldwins första ministär
(maj 1923—jan. 1924) först postminister och
från aug. 1923 finansminister. I Baldwins andra
ministär var han 1924—29 hälsovårdsminister
med bostadsfrågans behandling som sin främsta
ämbetsuppgift. Han besatte åter denna post i
MacDonalds samlingsregering i aug. 1931. I nov.
s. å. övertog C. i stället finansministeriet, och
han behöll detta ämbete, även sedan MacDonald
ersatts som regeringschef av Baldwin; bland
C:s insatser märkas omläggningen av Englands
näringspolitik efter protektionistiska grundsatser
och — efter 1935 — finansieringen av den
begynnande, stora upprustningen. Vid Baldwins
avgång i maj 1937 blev C. ledare för Englands
regering och regeringsparti. — Det var i ett
ytterst vanskligt utrikespolitiskt läge C. blev
premiärminister. Medan Tysklands upprustning
var på god väg att fullkomnas och Italien och
Japan redan beträtt den krigiska expansionens
väg, var Englands försvar ännu långt ifrån
utbyggt, och dess allianssystem var bristfälligt.
C:s position försvårades också i hög grad därav,
att starka krafter inom Englands folk,
representation och regering krävde en väsentligt
kraftfullare engelsk utrikespolitik än den, som C:s
företrädare följt och han själv var besluten att
följa. Hans strävan att åstadkomma en
avspänning ledde ej till resultat. Hans allianspolitik
tog främst sikte på att utbygga det
franskbrittiska samförståndet, och han var urspr. en
bestämd motståndare till att låta engagera
England i Östeuropa. C:s utrikespolitik under tiden
efter maj 1937 karakteriserades i stället av
försök att uppnå samförstånd med axelmakterna.
Han inledde underhandlingar med Italien om
ett brittisk-italienskt samförstånd och lät i febr.
1938 göra inviter till Hitler om en brittisk-tysk
avspänning. Härvid handlade han delvis i
motsättning till utrikesminister Eden, som till följd
härav avgick i febr. s. å. C. fortsatte med
Halifax som utrikesminister på den inslagna
vägen och lyckades i april uppnå en
brittisk-italiensk principöverenskommelse. Det internationella
läget försämrades emellertid till följd av den
tyska hållningen i den tjeckoslovakiska frågan.
För att minska spänningen lät C. på sommaren
1938 sända en förtroendeman för brittiska
regeringen, Lord Runciman, till Prag för att
Neville Chamberlain.
medla mellan tjecker och sudettyskar och
förmådde genom starka påtryckningar den
tjeckoslovakiska regeringen att göra eftergifter. När
Hitler trots detta skärpte sina krav, tog C. 15/»
det uppseendeväckande steget att bege sig till
Berchtesgaden för att personligen förhandla med
diktatorn. Han accepterade nu principen om
självbestämmanderätt för sudettyskarna; även
Tjeckoslovakien förmåddes att gå med härpå. Då
C. emellertid 22/ø ånyo sammanträffade med
Hitler, nu i Godesberg, framställde denne sådana
krav, att en krigisk konflikt syntes oundviklig.
C. fortsatte emellertid sina ansträngningar, och
till slut lät Hitler utfärda inbjudan till
München-konferensen 29/9. Det synes, som om Hitler
endast mycket motvilligt tog detta steg och att
C. vann en framgång. Efter konferensen
undertecknade C. och Hitler en intetsägande
brittisktysk vänskapsresolution; den förre sade efter
återkomsten till London inför jublande
folkmassor, att han hoppades, att resolutionen skulle
betyda ”peace for our time”, men kort därefter
förklarade han inför parlamentet, att så endast
kunde bli fallet, om England bleve starkare.
Emellertid vidgades klyftan snabbt mellan
England och Tyskland, och sedan tyskarna 15A 1939
ockuperat Prag, slog C. in på en ny
utrikespolitisk kurs. För att bilda en så bred fredsfront
som möjligt inleddes underhandlingar med
Sovjetunionen och Polen, nästa mål för Hitlers
expansionspolitik. 31/s lät C. offentligen utlova
brittiskt stöd till Polen i händelse av angrepp.
I april följde liknande utfästelser till Grekland
och Rumänien. De förhandlingar, som inletts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
