Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cicero, Marcus Tullius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
Cicero
812
verkställa detta och ådrog sig därigenom
demokraternas häftiga fiendskap.
Sedan Caesar, Pompeius och Crassus ingått ett
hemligt förbund år 60 — en invit att ansluta
sig avböjde C. —, gällde det för
maktinnehavarna att kväsa obekväma personer. C.
drabbades av en av Clodius föreslagen lag, ”att den,
som dödat en romersk medborgare odömd, skulle
landsförvisas”, och gick redan före dess
antagande i landsflykt (april 58). Hans brev från
denna tid äro fulla av jämmer, och han saknar
i dem fullständigt manlig hållning. Han
återkallades 57. Sedan de makthavande år 56 förnyat
sitt förbund, närmade sig C. triumvirerna och
blev i vissa fall rent av deras verktyg. Av
missnöje med förhållandena drog han sig dock de
närmaste åren i möjligaste mån undan till
vetenskapliga studier: bl. a. utkommo ”De oratore”
år 55, ”De re publica” år 51; av tal märkes
”Oratio pro Milone” år 52. Under ett år, 51—
50, förvaltade C. med sällspord oegennytta som
ståthållare provinsen Cilicien. Vid hans återkomst
stod inbördeskriget för dörren. C. sökte medla,
men förgäves. Efter mycken tvekan begav han
sig över till Pompeius vid Dyrrhachium. Efter
slaget vid Pharsalos 48 insåg C. hopplösheten
av fortsatt motstånd, återvände till Italien samt
fick efter någon tid full tillgift av Caesar. Nu
följde åter en- tid av träget författarskap: bl. a.
utkommo ”Brutus” och ”Orator” år 46, ”De
finibus” och ”Tusculanae disputationes” år 45, alla
tillägnade Marcus Brutus. I sammansvärjningen
mot Caesar var C. icke deltagare, men han
prisade oförbehållsamt mordet på envåldshärskaren
(”tyrannen”). I kampen mot det olidliga
vålds-regemente, som Antonius därefter förde, blev
C. senatspartiets ledare och utvecklade en
överraskande kraft och beslutsamhet men ock en
oförsonlig bitterhet, särskilt i de berömda filippiska
talen, ”Orationes in M. Antonium Philippicae
XIV” (år 44—43). Sedan Octavianus svikit
senatens sak och med Antonius och Lepidus
ingått det s. k. andra triumviratet, sattes C:s namn
främst på proskriptionslistan. I närheten av
Formiae upphanns han av Antonius’ soldater;
med manlig värdighet mottog han dödshugget.
C. är den romerska prosans ypperste
representant. 1) Av hans tal, en värdefull källa för
vår kännedom om denna tid, ha 58 bevarats.
I allm. gav C. de tal han hållit en konstnärlig
bearbetning, innan de publicerades. Som talare
har C. städse beundrats för sin åskådlighet i
skildringen, den fina karaktärsteckningen, sin
slagfärdighet och framför allt för sitt herravälde
över språket, särskilt den rytmiska
periodisering-en och den efter förhållandena lämpade
stiliseringen. — 2) Av retoriska skrifter må
nämnas ”De oratore”, ”Om talaren”, i tre böcker,
vari C. i dialogform behandlar vältalighetens
omfång, talarens egenskaper och utbildning,
ämnets behandling samt talets form och utförande.
I ”Brutus” ges en översikt av den romerska
vältalighetens historia. C., som förut bekämpat den
s. k. asiatiska stilens överdrivna sirlighet och
yppighet (Hortensius 0. a.), vände sig i denna
skrift och i ”Orator” mot den för långt drivna
reaktionen häremot samt förordade en måttfull
medelväg och sorgfälliga studier av de bästa
grekiska mönstren, särskilt Demosthenes. — 3)
Av de filosofiska skrifterna, de flesta i
dialogform, är ”De re publica”, ”Om staten”
(utg. år 51), märklig såsom framställning av ett
monarkiskt statsskick, sådant detta sedermera i
sina grunddrag tillämpades av Augustus
(princi-patet). I ett flertal hithörande arbeten, som
utkom på helt kort tid (år 45—44), avsåg C. att
i populär form göra sina landsmän bekanta med
den grekiska filosofien. För oss äro dessa
skrifter en av huvudkällorna för kännedomen om den
grekiska filosofien efter Aristoteles. Hit höra bl. a.
”Academica” (”Akademiska undersökningar”), om
den nyare Akademiens kunskapslära, ”De finibus
bonorum et malorum” (”Om det högsta goda och
onda”), ”Tusculanae disputationes” (”Samtalen på
Tusculum”), ”De natura deorum” (”Om gudarnas
väsen”), ”Cato maior de senectute” (”Cato d. ä.
om ålderdomen”), ”Laelius de amicitia” (”Laelius
om vänskapen”), ”De officiis” (”Om plikterna”);
förlorade äro flera, bl. a. ”Hortensius”, om
vikten av filosofiens studium. C. var till sin
ståndpunkt eklektiker, dock mera självständig, än man
ofta antagit, och i teoretiskt hänseende mera
tilltalad av den nyare akademien, i praktiskt av
stoi-cismen. — 4) Brev. Av C:s omfattande
korrespondens ha från 68—43 f. Kr. bevarats omkr.
930 brev i följ, samlingar: a) de s. k. ”Epistulae
ad familiares”, 16 böcker, till olika personer,
jämväl en del från dessa till C.; b) ”Epistulae
ad Atticum”, 16 böcker, till C:s förtrognaste
vän Atticus, intima brev, som aldrig beräknats
komma till offentligheten; c) ”Epistulae ad
Quintum fratrem”, 3 böcker, till hans broder
Quintus, innehavare av flera statsämbeten; d)
”Epistulae ad M. Brutum”, brev till och från
M. Brutus (2 böcker).
På senare tid har en mera historisk samt
därför ock mera rättvis uppfattning av C. som
offentlig personlighet börjat göra sig gällande än den,
som tidigare framställts av Drumann och
Momm-sen, vilka betraktade honom som en helt tarvlig
människa. Han var ej någon kallt beräknande
handlingens man; å andra sidan motsvarade den
samtida romerska aristokratien och senaten ej
hans gammalromerska ideal. När han, ”en
uppkomling”, nått den efterlängtade högsta
värdigheten i staten, kom katastrofen: han måste vika
för övermakten. Nu visade det sig, att hans
egentliga kallelse låg på ett helt annat område, det
litterära. Men motsatserna funnos nu en gång
i hans liv; därav hans självöverskattning och
överlägsenhet, försagdhet och energi.
C:s omätliga betydelse för eftervärlden beror
därpå, att han är ett fullödigt uttryck för den
grekisk-romerska kulturen som en harmonisk
enhet och att det språk, varpå denna kultur
förmedlats åt västerlandet, med honom nått sin
höjdpunkt. Under antiken lästes C:s skrifter så
som ingen annans samt kommenterades; särsk.
de latinska kyrkofäderna värderade högt hans
filosofiska arbeten. Mindre känd under medeltiden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
