19 Commandotrupper—Commedia dell’ arte 20 Typer i commedia dell’ arte. överst fr. v. Pantalone, Arlecchino, Scapino och Pulcinella; därunder fr. v. Il dottore, Il capitano, Scaramuccio och La ballerina. 149 f. Kr. till stående brottmålsdomstolar, den lagstiftande fr. o. m. Tiberius till senaten el. kejsaren samt den väljande till senaten; som tom formalitet omtalas dock c. ännu på 200-talet e. Kr. Commandotrupper (eng. commandos) [-[kamä'n-dåus],-] {+[kamä'n- dåus],+} i Storbritannien specialutbildade trupper, sammansatta av särsk. utvalt folk ur armén. C. började organiseras sommaren 1940 och lydde under Combined Operations Command. De hade inledningsvis till uppgift att utföra raider mot viktiga platser på av tyskarna besatta kuster. Den största raiden ägde rum mot Dieppe 19/s 1942. Denna var främst en prövning av moderna metoder för större landstigningsföretag. Snart fingo de för combined operations upprättade utbild-ningslägren stor betydelse vid försök med olika slag av landsättningsfarkoster m. m. samt vid utbildning av de stridskrafter, som inledde bl. a. operationerna i Nordafrika, på Sicilien och i Normandie genom landstigning på öppen kust. Comme ci comme 9a [kåm si' kåm sa'], fr., någorlunda, ”si så där”. Commedia [-mä'-], även Comme'dia eru-d i't a, beteckning i Italien på det lärda lustspelet till skillnad från den folkliga, mer el. mindre im proviserade farsen. Den italienska komedidiktningen utgår från det antika lustspelet (Terentius och Plautus) och bibehåller tämligen länge dess former och stil. Självständighet når det först med Ariosto, som genom sina komedier skapar ett lustspel på italienskt språk men format efter antikens. Bekanta komediförfattare under 1500-talet voro utom Ariosto Machiavelli, Pietro Are-tino m. fl. Commedia dell’ a'rte [-mä'-], it., kallas den första professionella italienska teatern, som i motsats till den lärda teatern (commedia erudita) var improviserande. Ledaren, il guida maestro el. il corago, satte skådespelarna in i den tänkta handlingens gång, sådan han fastställt den i sin scenario, men utformandet av dialogen överlämnades åt dem själva. Härvid uppstod en tradition, i det att var och en för sitt fack behärskade en repertorio, d. v. s. en del givna tirader, som passade för skilda stämningar och kunde brukas i olika stycken. Facken voro skarpt åtskilda och figurerna stående typer, som gingo igen i hela repertoaren. Denna bestod mest av situations-komiska intrigstycken med handlingen lånad från den samtida skrivna dramatiken, som i sin ordning stod i skuld till Plautus och Terentius.