313 Dalcroze—Dalén 314 belägen ung. 10 km ö. om Lund på en utlöpare av Romeleåsen, utgör en ädel lövskogsvegetation, vars sammansättning starkt påverkats av kulturen. Den är till största delen omgiven av en sluten vallanläggning, och därutanför löper en grav. Anläggningen har tolkats som en forn-borg av kultisk betydelse. De viktigaste träden äro ek, bok, alm och i vissa partier ask. Hasseln bildar över stora delar ett slutet buskskikt. — Litt.: B. Lindquist, ”Dalby Söderskog” (1938). Dalcroze [-krå'z], Émile Jaques, schweizisk tonsättare, se Jaques-Dalcroze. Dalcroze-metoden [-krå'z-], ett av den schweiziske tonsättaren och pedagogen Émile Jaques-Dalcroze utarbetat gymnastiskt system för psykisk och fysisk fostran. Metoden avser att uppöva elevernas förmåga till inre lyssnande och låta dem leva ut sina hämningar i rytmiskmusikaliska rörelseövningar. D. förmedlades redan 1910 till Sverige av Anna Behle. Daldans, en ofta på 1600- och 1700-talen omtalad folkdans; på 1880-talet rekonstruerad. D. synes först ha varit ringdans, sedan vid 1700-talets slut figurdans. Daldockor, se Bulleblomster. Dale [déil], Sir Henry Hallett, engelsk farmakolog (f. 1875), prof, och chef för laboratoriet vid Royal Institution of Great Britain 1942—46, president för Royal Society 1940—45. D. har utfört viktiga undersökningar bl. a. rörande sekale och histamin samt har varit ledare av det samarbete för internationell biologisk standardisering av vissa verksamma läkemedel, som utförts på uppdrag av N. F :s hälso-vårdskommitté. Den förnämsta insatsen ha D. och hans skola gjort i utforskandet av problemet om den kemiska överföringen av en nervretning, spec. acetylkolinets roll vid densamma (se Autonoma nervsystemet). För denna synnerligen viktiga upptäckt erhöll D. (jämte O. Loewi) 1936 års nobelpris i fysiologi och medicin. Dalecärlia, latiniserad form av namnet Da-larne. — D a 1 e c a'r 1 u s, mlat., dalkarl. Dalekärlus, J. O., se Stiernhöök. Dalén. 1) Johan Albin D., läkare (1866— 1940). Han blev med. dr 1897 och prof, i oftal-mologi i Lund 1906 samt var 1910—31 prof, i Stockholm. D. har i flera arbeten publicerat betydelsefulla undersökningar rörande ögats bak-ter iologi (gradualavh.), nervledningen i synbanorna, ögonlinsens krökningsförhållanden, s. k. sympatisk chorioidit m.- m. 2) Nils Gustaf D., den föreg:s bror, ingenjör, uppfinnare (1869—1937). Flan utexaminerades från Chalmers tekniska läroanstalt 1890 och studerade vid Polytechnikum i Zürich 1897. Gustaf Dalén. Återkommen till Sverige s. å., ägnade han sig åt experiment- och uppfinnarverksamhet, bl. a. vid ab. De Lavals ångturbin (1899—1901 och *903—05) och i ingenjörsfirman Dalén & Cel-sing (1900—05). Som verkstadschef (från 1901) vid Svenska karbid- och acetylen-ab. kom D. att syssla med den s. k. dissousgasen och gjorde under de närmaste åren en serie uppfinningar, avseende användningen av denna gas inom belysningstekniken, särsk. för fyranläggningar. Hans ljussystem kallades, efter ab. Gasaccumulator, som från 1906 övertog rörelsen med D. som överingenj ör, A G A-l j u s e t. Genom konstruktion av en synnerligen effektiv klippapparat för blinkfyrar och den blott av dagsljuset beroende s. k. solventilen (utförligt beskrivna i art. Acetylenbelysning) lyckades D. utbilda ett automatiskt verkande acetylenfyrljus. Problemet att åstadkomma en explosionsförhindran-de absorptionsmassa, med vilken gasackumulatorerna kunde fyllas, löstes av D. tills, m. H. Sköldberg genom uppfinningen av den s. k. AGA-massan. Vidare uppfann D. dalénblandaren, vilken möjliggjorde, att acetylenbelysningen, efter uppfinnaren kallad dalénljuset, kunde med framgång börja konkurrera med andra gasglöd-Ijus. Hans sista nyskapelse var den s. k. AGA-spisen, en med koks el. antracit eldad kokspis för hushållsändamål, som genom automatisk värmereglering, en utomordentligt god värmeisolering och en effektiv värmemagasinering i gjut-järnsmassor nedbringar bränsleförbrukningen till ett minimum. Spistypen representerade, då den