Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen - Danska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
Danska språket
426
Bland det tidiga 1900-talets prosaister må
nämnas Harald K i d d e, K n u d Hjortö
och Johannes Buchholtz. Kritikern
Harald Nielsen förde en allvarlig
idédebatt från nationella och konservativa synpunkter.
Perioden efter 1 :a världskriget inledes av en
grupp lyriker, som medvetet tar avstånd från
tidens problematik och skräckupplevelser. Till
denna grupp höra Hans Hartvig
See-dorff, Fredrik Nygaard, M a r i n u s
B ö r u p och i viss mån Emil Bönnelycke.
Mellankrigstidens främste lyriker är emellertid
Tom Kristense n, för vilken ångesten är
det centrala motivet. På samma grund stå
formkonstnären Per Lange, Hulda L ü
t-ken, Jens August Schade, som även
är representant för den surrealistiska prosan,
Johannes Wulff, Nis Petersen,
vilken även skrivit särpräglade romaner och
noveller, samt Paul la Cour. Banbrytare
inom det moderna danska dramat äro K a j
Munk, S o y a och K j e 1 d A b e 11. Den
ledande av tidens romanförfattare är Jacob
P a 1 u d a n. En fin kännare av
mellankrigs-ungdomen är Knud Sönderby. Inom den
psykologiska romanen märkas vidare Jörgen
Nielsen, Marcus Lauesen, H. C.
Bränner, Martin A. Hansen och
Aage Dons. Ett gott besked om
1930-talets Danmark ge Leck Fischers
romaner. Den sociala romanen odlas av Hans
K i r k, Erling Kristense n, Harald
H e r d a 1 och Knuth Becker. Säregen
genom sin stil och sitt ämnesval är Karen
B 1 i x e n. Den tyska ockupationen satte
markanta spår i dansk diktning, så bl. a. hos Otto
Geist ed, Johannes Weltzer,
Mogens Klitgaard och Kelvin
Linde m a n n. Under ockupationen blev Kaj Munk
den danske diktare, som både genom sitt
författarskap och sin död kom att få den största
betydelsen för det andliga motståndet i landet.
Litt.: C. S. Petersen & V. Andersen,
”Illu-streret dansk litteraturhistorie” (4 bd, 1916—34);
O. Friis, ”Den danske litteraturs historie”, 1 (1937
—45); C. M. Woel, ”Tyvernes og tredvernes
digtere” (2 bd, 1941); E. Frandsen, ”Aargangen,
der maatte snuble i starten” (1943); F. J.
Bil-leskov Jansen, ”Danmarks digtekunst”, 1—2 (1944
—47); E. Frederiksen, ”Ung dansk litteratur”
(1945); I. Kristensen, ”Mellem krigene” (1946);
J. Bomholt, ”För uvejret” (1947).
Danska språket. Språkliga minnesmärken på
dansk grund finnas redan från äldre järnåldern,
nämligen några korta inskrifter med den äldre
el. samgermanska (24-typiga) runraden. Dessa
äldsta runinskrifter skilja sig i språkligt avseende
icke märkbart från liknande i de övriga nordiska
länderna. Först från 800-talet e. Kr. har man
danska inskrifter med s. k. yngre runor. I dem
börja de dialektiska egendomligheter att
framträda, som småningom skilja d. från övriga nordiska
språk. Men skiljaktigheterna äro ännu
obetydliga. I synnerhet är likheten med svenskan stor,
och dessa två språk kunna då ännu anses
tillsam
mans bilda den ena av de två dialekter, vari
urnordiskan kluvit sig, den östnordiska, till
skillnad från den västnordiska (norska och
isländska). Först i den äldsta forndanska
litteraturen framträder ett språk av mer utpräglat
dansk karaktär. Forndanskan står ännu ganska
nära den samtida svenskan men har många rent
danska egenheter. Även inom det danska
språkområdet finner man fullt utvecklade
dialektegenheter, som ställa språket i Skånelagen i motsats
till de jylländska och själländska lagarnas språk.
Under den följande ”medeldanska” perioden (1350
—1500) företer språket en brokig blandning av
olika dialekter, äldre och yngre former, inhemskt
och utländskt språkgods. Dock utbildas
småningom ett gemensamt skriftspråk i form av ett på
den själländska dialekten byggt men mycket
ålderdomligt hållet kanslispråk.
Inemot mitten av 1500-talet börjar en ny
period i danska språkhistorien. Boktryckarkonsten
infördes till Danmark i slutet av 1400-talet, men
först under 1500-talet består den övervägande
delen av litteraturen av tryckta böcker. Den
danska reformationens litterära storverk är den s. k.
Kristian III:s bibel (1550), i vilken man
bemödade sig att vara konsekvent i rättskrivningen
och att undvika dubbelformer. Denna
bibelöversättning blev av stor betydelse för det
litterära, i synnerhet det kyrkliga språket under
senare tider. Bland profana litteraturalster,
utmärkta av jämförelsevis rent danskt språk, må nämnas
A. Vedels översättning av Saxo (1575). Mest
betydande i språkligt hänseende under den följ,
perioden är Kristian V:s danska lag 1683.
I det hela har litteraturen en i hög grad
latinsktysk prägel. Så gott som alla tidevarvets lärde
skrevo på latin. Många latinska lånord bleve»
vanliga. Också inlåningen av tyska ord tilltager
under perioden, varvid ej som under medeltiden
lågtyskan är långivare utan högtyskan. Tyskan
fick stor användning som off. språk och
hovspråk i Köpenhamn, särskilt under 1600-talets
senare hälft. Först längre fram kom franskan
att få en liknande betydelse. Också hos tidens
störste språkkonstnär, Ludvig Holberg, som kan
sägas avsluta den äldre nydanska språkperioden,
framträder i hög grad den utländska prägeln. —
Först omkr. 1750 börjar en ny strömning, som
vänder sig mot det utländska, söker rikta språket
med nyskapade ord av dansk klang och bemödar
sig om en lättare, naturligare, mindre invecklad
satsbyggnad och stil. De förnämsta
representanterna för denna riktning voro Eilschow och
Sneedorff med sin tidskrift Den Patriotiske
Til-skuer, 1761—63. Från Sneedorff och hans skola,
”soröanerna”, kan den moderna danska prosastilen
sägas härstamma. Efter dem utbildades
litteraturspråket av författare som Ewald, Oehlenschläger,
H. C. Andersen, Grundtvig, S. Blicher, S.
Kierke-gaard, H. Drachmann, J. P. Jacobsen och Georg
Brändes. Den moderna danskan är i stilistiskt
hänseende synnerligen rikt utbildad i både prosa
och vers. — Rent fonetiskt är nydanskan i hög
grad egenartad, särskilt genom sina ”blöde”
konsonanter och genom accentsystemet (den s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
