473 Dauthendey—David 474 delas i en västlig låglandsdel, B a s-D a u p h i n é (huvudort Vienne), och en östlig del inom Väst-alperna, Haut-Dauphiné (huvudort Grenoble). Bas-D. uppfylles i n. av moränkullar och rullstensfält med skogar och kärr; vid floderna talrika industriorter. I s. täckas Rhönedalens sidor av olivlundar samt vin- och trädgårdar. Haut-D. höjer sig brant över Rhönebäckenet; längst i v. löper ett stråk av skogklädda kalkberg: Grande Chartreuse (2,807 m ö. h.), Vercors (2,346 m), Drömealperna. I ö. vidtaga D au p h i-néa 1 perna med bl. a. granitmassivet Pelvoux (4,103 m). Cottiska alperna bilda gräns mot Italien. Befolkningen lever främst av boskapsskötsel; i Graisivaudan (Isèredalen ovanför Grenoble) bördig jordbruksbygd (odling av frukt, vin, tobak, majs). Vid Isère och övre Durance många elektriska kraftverk; elektrokemiska fabriker. — D. var urspr. benämning på besittningar, tillhörande dauphin av Viennois, blev 1349 franskt län och 1364 apanage åt franske tronföljaren samt indrogs 1456 till kronan. D. var ett av reformationens huvudsäten i Frankrike. Dåu'thendey [-tandåi], Max, tysk författare (1867—1918). D. skrev färgstark lyrik med impressionistisk stil, lidelsefull och åskådlig (”Ultra Violett”, 1893, ”Der brennende Kalender”, 1907 m. fl.), fängslande reseskildringar (”Die geflügelte Erde”, 1910), berättelser (”Die acht Gesichter am Biwasee”, 1911), teaterstycken och självbiografiska, innehållsrika prosaverk, som ”Der Geist mei-nes Vaters” (1912) och ”Gedankengut aus mei-nen Wanderjahren” (2 bd, 1913). Sami, verk i 6 bd (1925). Dautry [dåtri'], Raoul, fransk ingenjör och politiker (f. 1880), kontrollör vid N. Frankrikes järnvägsbolag 1903, sedermera dess chefsingenjör, ledde som sådan vid krigsutbrottet 1914 organiserandet av trupp- och krigsmaterieltransporterna i n. Frankrike och vann härigenom stor uppmärksamhet. Han blev 1928 chef för franska statens järnvägar, 1934 regeringens tekniske rådgivare, motarbetade 1936 förgäves lagen om 40 tim. arbete i veckan och lämnade efter dess antagande sina poster. Vid krigsutbrottet 1939 blev han rustningsminister under Daladier och behöll denna post i Reynauds kabinett (mars—juni 1940). Efter Frankrikes kapitulation drog sig D. tillbaka till privatlivet. Han var efter befrielsen återupp-byggnadsminister i de Gaulles provisoriska regering nov. 1945—jan. 1946. Dauzat [dåza'], Albert, fransk språkforskare (f. 1877), prof, vid École des hautes études i Paris 1921—47. D. är främst dialektolog och en förträfflig populärvetenskaplig förf. Davaine [davä'n], Casimir Joseph, fransk läkare (1812—82). Genom sina banbrytande forskningar över mjältbrandens bakterie inskrev han sitt namn i bakteriologiens historia. D’Avaux [davå'] se d’Avaux. Davenant [dä'v(i)nant], Sir William, engelsk teaterman (1606—68). Populär genom sina teaterstycken och maskspel, utnämndes D. till ”poet laureate”, införde operaföreställningar i England 1656 och lyckades på så sätt under puri tanernas välde kringgå förbudet mot uppförande av skådespel. Davenport [dä'vnpåt], stad i U.S.A., ö. delen av lowa, vid Mississippi; 74,000 inv. Ståtliga broar över floden till Rock Island i Illinois. Tillv. av jordbruksmaskiner m. m.; stor spannmålshandel. Davenport [dä'vnpåt], Charles Benedict, amerikansk biolog (f. 1866). Han blev 1904 föreståndare för Carnegie Institutions anstalt för experimentell utvecklingslära, 1910 för Eugenics Record Office. D. är experimentalzoolog och ärftlighetsforskare samt en av de främsta målsmännen i Amerika för rashygienen. Bl. a. har han undersökt, huru hudfärgen nedärves. Daventry [dä'vantri], stad i mellersta England, Northamptonshire, 20 km v. om Northamp-ton; 4,000 inv. Stor rundradiostation. Dawes [dåz], Charles Gates, amerikansk finansman och politiker (1865—1951). Han var först advokat, därpå industriman, var kontrollör i finansdepartementet (1897—1901) och blev därefter ledare för stora bankföretag i Chicago. D. deltog i 1 :a världskriget, först vid järnvägstrupperna, senare vid intendenturen; okt. 1918 utnämndes han till brigadgeneral. Efter kriget återgick han till sin bankverksamhet. 1921 —22 var han chef för budgetbyrån i Washington och jan. —april 1924 ordf, i en internationell expertkommission, som på skadeståndskommissionens uppdrag skulle utröna Tysklands betalningsförmåga och föreslå ett sätt att ordna dess betalningar. Resultatet blev den s. k. Dawesplanen, enl. vilken ett försök gjordes att ordna Tysklands skadeståndsbetalningar efter dess verkliga betalningsförmåga. Planen ersattes 1929 av Youngpla-nen. D. var 1925—29 v. president i U.S.A. och 1929—31 ambassadör i London. D. erhöll 1926 halva Nobels fredspris för 1925. D. utgav flera arbeten i finansfrågor. Da'vico, V i n c e n z o, italiensk kompositör (f. 1889). Särskilt i sina tidigare kompositioner påverkad av fransk impressionism, har D. skrivit operor, orkester- och körverk, kammarmusik, pianostycken och sånger. Dä vid (av hebr. david, älskad), Israels störste konung. Han regerade i första hälften av io:e årh. f. Kr. D. var en tapper krigare och klok statsman men även en härskarnatur, som hänsynslöst gick sin väg fram över andra. Som harpospelare blev han kallad till Sauls hov, och där kom han i stor gunst. D. blev Sauls vapen-dragare, den förtrognaste vännen till Sauls son Jonatan och g. m. Sauls dotter Mikal. Han föll dock snart i onåd och måste fly. Han blev nu anförare för en skara fredlösa i Juda öken.