475 David 476 Men Saul förföljde honom, och D. tillgrep därför den förtvivlade utvägen att med sin friskara fly till den filisteiske konungen Akis i Gat. Först efter Sauls död kunde D. återvända till Juda, där han blev filisteisk vasallkonung i He-bron över Juda stam. En son till Saul vid namn Is-Baal (Is-Boset) blev konung över de norra stammarna. Is-Baal blev emellertid lönnmördad, och D. smordes då till konung över hela Israel. Filistéerna förstodo nu, att D. kunde bli farlig för dem, och bröto in i Juda. Men D. slog dem så grundligt, att de icke mer utgjorde någon fara. Därefter underkuvade han Moab, Ammon och Edom samt flera arameiska riken och gjorde därigenom Israel till en av de mest betydande staterna i Främre Asien. — Av utomordentlig betydelse blev det, att D. erövrade Jerusalem med dess starka borg, Sion, och gjorde det till rikets huvudstad. Jerusalem blev även religiös medelpunkt, när D. flyttade Jahves ark dit. D. utnämnde en del ämbetsmän och lade därigenom grunden till en ämbetsmannaklass, som fick stor betydelse i Israel. Själv utövade D. den högsta rättskipningen. — Enl. seden hos dåtidens konungar hade D. många hustrur, och hans familjeliv var mycket olyckligt. Hans äktenskapsbrott med Bat-Seba och mordet på hennes man, Uria, hämnade sig genom liknande brott av hans egna barn. Enl. traditionen var D. en framstående psalmdiktare, och G. T. förutsätter, att han skrivit omkr. hälften av psalmerna i Psaltaren. Hans betydande poetiska begåvning har tagit sig uttryck i sorgesången över Saul och Jonatan. Osäkert är däremot, om han skrivit någon av psalmerna i Psaltaren. D. är näst Mose Israels största namn i politiskt hänseende. Han lyfte Israel från dess van-maktsställning och gjorde det till ett mäktigt rike. Men även religiöst sett fick han en utomordentlig betydelse. Han blev i eminent grad en konung efter Jahves vilja, och han och hans rike blevo jämte paradiset de förebilder, som lades till grund för teckningen av det kommande mes-sianska riket och dess konung. — Jfr A. Ba-entsch, ”D. und sein Zeitalter” (1907); A. D. Cooper, ”D.” (1943, sv. övers, s. å.). Dävid, Västmanlands apostel. Han var enl. traditionen en kluniacensmunk av engelsk börd och uppges ha kommit till Sverige på 1020-talet. Han arbetade som missionär först i s. delen av landet och sedan i Västmanland, särsk. i nuv. Munkatorp. Minnesdag 25 juni (även 15 juli). Jfr Toni Schmid, ”Eskil, Botvid och D.” (i Scandia 1931). David [dei'vid], skotska konungar. 1) David I (1084—1153) blev härskare över s. Skottland 1107, konung 1124. I inbördesstri-derna i England ingrep han till förmån för Matilda, Henrik I:s dotter, och anföll den framgångsrike tronpretendenten Stefan av Blois 1135 men besegrades 1138 vid Cutton Moor (”standarslaget”). 2) David II Bruce (1324—71) var son till Robert Bruce (Robert I) och efterträdde denne 1329. Edvard III av England, som strävade att underkuva Skottland, stödde emellertid tronpretendenten Edvard Baliol, och D. måste efter dennes seger 1333 vid Halidon Hill fly till Frankrike. Då skottarna fördrivit Baliol, återvände D. 1341 med fransk hjälp men blev tillfångatagen av engelsmännen 1346 och satt fången till 1357- Da'vid, Christian Georg Nathan, dansk politiker av judisk börd (1793—1874). Han blev 1823 fil. dr i Göttingen och 1830 prof, i statsekonomi i Köpenhamn samt övergick s. å. till kristendomen. D. uppsatte 1834 den liberala veckotidningen Fædrelandet. Till följd av ett tryckfrihetsåtal 1835 miste han, ehuru frikänd, sitt ämbete. Han blev 1840 led. av fångvårds-kommissionen och var 1849—58 överinspektör för fängelserna. D. bekämpade som kungavald medlem av 1848 års grundlagsstiftande riksförsamling de nya rösträttsbestämmelserna som alltför demokratiska samt tillhörde 1850—52 folke-tinget. Från 1854 till sin död var han chef för statistiska byrån och därjämte, från 1858, na-tionalbanksdirektör. Som kungavalt riksråd 1854—66 tillhörde han den konservativa helstats-oppositionen och motsatte sig 1863 november författningen för kungariket och Slesvig. Efter kriget var han 1864—nov. 1865 finansminister och sökte som sådan vid grundlagsrevisionen förgäves åvägabringa ett konservativare landsting. D:s anteckningar om åren 1863—65 offentliggjordes av Aage Friis i dansk Hist. Tidsskr., 8:5, 1914. En därtill knuten polemik ang. D:s ställning till Halls politik fördes mellan E. Arup och Friis i Scandia, I, 1928 och, III, 1930 samt i dansk Hist. Tidsskr., 9:6, 1929. David [dä'vit], Eduard, tysk politiker av judisk börd (1863—1930), fil. dr. Han var 1891—94 gymnasielärare i Giessen, 1896—98 socialistisk tidningsredaktör i Mainz och 1896— 1908 led. av Hessens lantdag. Medl. av tyska riksdagen 1903—18 och från 1920 samt 1919— 20 av nationalförsamlingen. Han besökte 1917 Stockholm i samband med försöket att där få till stånd en internationell socialistkongress för samförståndsfred. 1919 var han inrikesminister och 1922—27 Tysklands representant i Darmstadt. D. har bl. a. skrivit ”Sozialismus und Land-wirtschaft” (1903; 2:a uppl. 1922) och ”Die Sozialdemokratie im Weltkrieg” (1915). David [déi'vid], Sir Tannatt Willis Edge-w o r t h, engelsk-australisk geolog (1858—1934); 1891 prof, vid universitetet i Sydney. D. ledde 1897 djupborrningen på korallön Funafuti bland Elliceöarna och deltog 1907—08 i Shackletons antarktiska expedition. I det vetenskapliga livet i Australien var D. en av de mest framträdande personligheterna. Davi'd, F é 1 i c i e n César, fransk kompositör (1810—76). Han begav sig 1830 till Paris, där han blev elev av konservatoriet. Han trädde vid denna tid i beröring med Saint-Simonisterna och skrev för dem även några körsånger. Då denna sekt 1833 upplöstes av regeringen, företog han med flera av dess medl. en resa till orienten,