513 De Geer 514 skulle utnämnas till lantmarskalk fick huvudsaki. av detta skäl förfalla. D., som var en av landets rikaste män, blev 1818 greve D. af Leufsta och s. å. överstekammarj unkare samt 1823 en av rikets herrar. 7) Louis Gerhard D. friherre, statsman, författare (1818 18/t—96 24/9). Han erhöll skolundervisning i Linköping och i LTppsala, där han 1836 blev student samt 1838 tog kansli- och 1840 hovrättsexamen. Efter tjänstgöring i flera ämbetsverk samt som adjungerad hovrättsledamot blev han 1849 assessor i hovrätten över Skåne och Blekinge, var 1855—56 t. f. ordf, i styrelsen över rikets fängelser m. m. och utnämndes s. å. till president i Göta hovrätt. 1856 anmodades han av Oskar I att övertaga justitiestatsministeräm-betet; huvudsaki. av misstro till sina krafter undanbad han sig då denna befattning. Hans liberala åsikter, som yppade sig bl. a. i hans skrift ”Om den juridiska stilen” (1853), vari han yrkade på det inom rätterna och verken övliga schablonmässiga skrivsättets förenkling, samt hans redbarhet och förtroendeingivande väsen hade gjort honom uppmärksammad. Inför ett nytt erbjudande att inträda i statsrådet lät D. sina betänkligheter fara och efterträdde 7 april 1858 Günther som justitiestats-minister. Det dröjde ej länge, förrän D. på sin nya post i vida kretsar vann stort anseende. Därtill bidrogo flera av honom genomförda humanitära lagstiftningsåtgärder samt hans hållning i norska frågan 1859—60 och i danska frågan 1863—64. Han ville ej erkänna Norges då påyrkade rätt att ensidigt upphäva riksståthållar-ämbetet utan ansåg frågan angå bägge rikena, medan Karl XV betraktade den som en rent norsk angelägenhet. Vid sidan av Gripenstedt och norske statsministern Sibbern avrådde D. allvarligt kung Karl från att, utan försäkran om hjälp från någon stormakt, sluta den av honom utlovade alliansen med Danmark. Denna försiktiga politik vann erkännande hos större delen av Sveriges och Norges befolkning. D:s största betydelse som statsman ligger där-uti, att han lyckades bringa den segslitna frågan om folkrepresentationens ombildning till avgörande. Borgar- och bondestånden ingingo i okt. 1860 till K. m:t med begäran om förslag till en representation, utgången ur samfällda val, och allmänna meningen i landet gav sig uttryck genom en mängd petitioner i samma syfte. I djup övertygelse om att både rättvisa och klokhet fordrade representationsfrågans snara lösning skred D. till utarbetande av ett representationsförslag. Därvid övergav han all tanke på att bibehålla ståndsförfattningen. Redan i en promemoria till konungen av 16 juli 1861 framhöll han med bestämdhet som sitt förnämsta mål att arbeta för reformen, och i ett anförande inför Karl XV i statsrådet, 5 jan. 1863, föreslog han, att representationen skulle utgå ur samfällda val och inrymmas i två kamrar. S. å. blev ett på nämnda huvudgrunder byggt representationsförslag framlagt för riksdagen. Det antogs som vilande till följ, riksdag, 1865—66, då det 4, 7 NF V — 17 Louis De Geer (1818—96). och 8 dec. 1865 bifölls av stånden och 22 juni 1866 fick kunglig stadfästelse. D., som sökte främja reformen även genom sin broschyr ”Några ord till försvar för det hvilande representationsförslaget” (1865), fick utstå bittra anfall av dem, som i förändringen sågo förlusten av eget inflytande el. en riksvådlig maktförskjutning till massans förmån, men han vann å andra sidan stor popularitet hos reformens anhängare. Knappt hade emellertid den efter de nya grunderna valda riksdagen sammanträtt, förrän man gjorde regeringen förebråelser för brist på initiativ i fråga om reformer, samtidigt med att dess viktigaste reformförslag (om ny härordning och statsrådets ombildning) förkastades av riksdagen. D. lämnade med flera av sina kolleger statsrådet 3 juni 1870 samt fick till efterträdare A. G. Ad-lercreutz. Själv utnämndes han till president i Svea hovrätt. Riksdagens F. K. tillhörde han som representant för Stockholms stad 1867—88. Den viktigaste inför riksdagen föreliggande frågan gällde en förändring av härordningen. Mot det vid 1871 års lagtima riksdag framlagda kungl. förslaget deltog D., som var ordf, i försvarsutskottet, i en reservation, som gick ut på att småningom utbyta indelningsverket mot en värvad stam. Som ordf, i s. å:s urtima riksdags försvarsutskott understödde han livligt regeringens nya härordningsförslag, som innehöll betydliga modifikationer med avseende på rust- och rotehållarnas bördor. När detta förslag förkastades och ministären till följd därav begärde sitt avsked, okt. 1871, anmodades D. att bilda ny ministär men avböjde anbudet. Inom riksdagen anslöt han sig till den s. k. ”kompromissen”, enl. vilken de på skattej orden vilande bördorna —