543 Delane—Delaroche 544 i) Louis Joseph Marie D., skådespelare och balettmästare (1772—1823), anställd vid Kungl. teaterns balett, först som barn och efter studier i Paris 1803 som andre och 1809 som förste balettmästare. D. vann särsk. som komisk skådespelare, även i sångspelet, berömmelse för sina framställningar av dumheten och enfalden. 2) Maria Rebecka D., född Rydberg, den föreg:s hustru, skådespelerska (1778—1845). Efter att ett 1 o-tal år varit knuten till olika teatersällskap, debuterade hon 1809 på Dramatiska teatern som baronessan Stenberg i ”Den förställda enfaldigheten” och stannade vid samma scen till 1829. — D. gjorde sig bäst gällande i subrettfacket men var även omtyckt inom det allvarligare skådespelet. 3) Pierre Joseph D., brorson till D.i), skådespelare och teaterledare (1805—62). Efter att ha tjänstgjort först som bruksbokhållare och sedan som underofficer blev han skådespelare. 1829 anställdes han vid Svanbergs landsortssäll-skap, övertog detta sällskap 1833, bereste svenska landsorten och Finland till 1861, 1835—37 i kompaniskap med O. U. Torsslow, ledde somrarna 1835—43 och 1849—61 Djurgårdsteatern och var 1861—62 anställd vid Kungl. teatern. D. stiftade 1857 Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening. — D. gav en god repertoar, där den högre komedien, hans eget fält, intog hedersrummet. Hans framställningar (Gaspard i ”Debutanten och hennes far”, Magnus Drakenhjelm i ”Efter femtio år”, Styx i ”Orfeus i underjorden” m. fl.) präglades av robust humor, naturlighet och liv, originalitet i uppfattningen, kvickhet och skärpa i repliken. 4) Charlotte D., f. De Broen, den föreg:s maka, skådespelerska (1807—64). Hon debuterade 1831 vid styvfaderns (C. Svanbergs) sällskap på Djurgårdsteatern, gifte sig s. å. med D.3) och spelade vid hans sällskap till 1861 samt var anställd vid Kungl. teatern 1861—64. Hon var en utomordentligt mångsidig karaktärsskådespelerska, djup i uppfattningen, sann och levande i framställningen. Högst nådde hon liksom sin man i komedien. 5) Fredrik D., bror till D.3), skådespelare (1812—94). Han var som pojke anställd i det kungl. köket, började sin teaterbana 1830 vid Svanbergska sällskapet, som han tillhörde till 1833, då han övergick till broderns och Tors-slows sällskap och med dem uppträdde på Djurgårdsteatern, där han grundläde sitt rykte och vann sin popularitet. D. ledde 1843—48 eget sällskap i svenska landsorten och Finland och spelade med detta på Djurgårdsteatern somrarna 1844—48, varefter han drog sig tillbaka till sin egendom i Uppland. Han beträdde snart åter scenen och gav upprepade gästspel i Sverige, Norge och Finland till 1886. Vid Nya (Svenska) teatern i Stockholm var D. fästad från dess invigning 1875 till 1879. Bland D:s roller märkas Jakob och längre fram Per klockare i ”Erasmus Montanus”, Filman i ”Järnbäraren”, Magister Bläckstadius, Konjander i ”Hittebarnet”, Job Kurk i ”Rika morbror”, Polykarpus i ”Krono- fogdarne”, Orfeus i ”Orfeus i underjorden” och Pipping i ”Sodom och Gomorrha”. — Skarp iakttagelse och humor i uppfattningen samt överlägsen teknisk skicklighet i framställningen utmärkte D:s konst. Framför allt snus förnuft, inbilskhet och pöseri funno i honom en lika obarmhärtig som befriande komisk tecknare på scenen. 6) Hedvig Kristina Elisabet (Betty) D., dotter till D.3), skådespelerska (1831—82), se Alm-löf 3)- Delane [dalei'n], John Thadeus, engelsk tidningsman (1817—79), chefred, för The Times 1841—77. D. förskaffade sin tidning världspolitiskt inflytande och var på sin tid Englands ledande publicist. Delannoy [dalancoa'], Jean, fransk filmregissör (f. 1908). Han fick 1939 regissera sin första långfilm, ”Diamant noir”, som blev en ekonomisk framgång. 1944 fick han sin stora chans med ”Under eviga stjärnor” (”L’éternel retour”), Jean Cocteaus djärva nytolkning av Tristan och Isoldesagan. Av D:s senare filmer kunna nämnas ”Pastoralsymfonien” efter André Gides novell och med Michèle Morgan som den blinda flickan (1946) och ”över alla gränser” (”Les jeux sont faits”) efter ett originalmanuskript för film av J.-P. Sartre (1947). Delaplanche [dalaplä'/], Eugène, fransk skulptör (1836—91). Han utförde förtjänstfulla statyer och grupper, däribland ”Eva efter syndafallet”, ”Musiken”, ”Dansen”, ”Aubert” (sittande staty i Operan i Paris), gruppen ”Moderlig undervisning” (uppställd i Paris) och ”Kärlekens budbärare” (uppställd i Glyptoteket i Köpenhamn, som även äger flera av D:s övriga verk). De la Pole [delapåu'1], engelsk adelsätt, vars viktigaste medlemmar burit titeln Earl of Suf-folk (se d. o.). De la Rey [da la rä'j], Jakobus Her-klaas, boergeneral (1847—1914). Han var från 1893 medlem av Transvaals ”första folkråd”. Vid boerkrigets utbrott i okt. 1899 utnämndes han till general och inföll i Brittiska Bechuanaland. Han deltog sedan under Cronje i dennes armés strider mot generalen Lord Methuen samt sökte dagarna före kapitulationen vid Paardeberg förgäves undsätta Cronje (febr. 1900). D. valdes 1907 till led. av Transvaals parlament och 1910 till led. av Sydafrikanska unionens senat. Vid 1 :a världskrigets utbrott slöt han sig till den av Maritz började resningen mot England och blev i närheten av Johannesburg skjuten av en polispatrull. De la Rive [da la ri'v], Auguste Arthur, schweizisk fysiker (1801—73), prof, i Genève. Han offentliggjorde sin upptäckt av elektriska ljusbågen 1820, ett år före Davy, och lade 1836 den första experimentella grunden till galvano-plastiken. Delaroche [dalarå'/], Hippolyte, kallad Paul D., fransk målare (1797—1856). Han var elev av Gros och vann redan på 1820-talet stort anseende genom sina historiska bilder. Den 1831 utställda ”Edvards barn” (Louvren)