Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Deland, 1. Louis - Deland, 2. Maria - Deland, 3. Pierre - Deland, 4. Charlotte - Deland, 5. Fredrik - Deland, 6. Betty - Delane, John Thadeus - Delannoy, Jean - Delaplanche, Eugène - De la Pole, ätt - De la Rey, Jakobus Herklaas - De la Rive, Auguste - Delaroche, Hippolyte (Paul)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Delane—Delaroche
544
i) Louis Joseph Marie D., skådespelare och
balettmästare (1772—1823), anställd vid Kungl.
teaterns balett, först som barn och efter studier
i Paris 1803 som andre och 1809 som förste
balettmästare. D. vann särsk. som komisk
skådespelare, även i sångspelet, berömmelse för sina
framställningar av dumheten och enfalden.
2) Maria Rebecka D., född Rydberg,
den föreg:s hustru, skådespelerska (1778—1845).
Efter att ett 1 o-tal år varit knuten till olika
teatersällskap, debuterade hon 1809 på
Dramatiska teatern som baronessan Stenberg i ”Den
förställda enfaldigheten” och stannade vid
samma scen till 1829. — D. gjorde sig bäst
gällande i subrettfacket men var även omtyckt
inom det allvarligare skådespelet.
3) Pierre Joseph D., brorson till D.i),
skådespelare och teaterledare (1805—62). Efter
att ha tjänstgjort först som bruksbokhållare och
sedan som underofficer blev han skådespelare.
1829 anställdes han vid Svanbergs
landsortssäll-skap, övertog detta sällskap 1833, bereste svenska
landsorten och Finland till 1861, 1835—37 i
kompaniskap med O. U. Torsslow, ledde
somrarna 1835—43 och 1849—61 Djurgårdsteatern
och var 1861—62 anställd vid Kungl. teatern.
D. stiftade 1857 Dramatiska och musikaliska
artisternas pensionsförening. — D. gav en god
repertoar, där den högre komedien, hans eget
fält, intog hedersrummet. Hans framställningar
(Gaspard i ”Debutanten och hennes far”, Magnus
Drakenhjelm i ”Efter femtio år”, Styx i ”Orfeus
i underjorden” m. fl.) präglades av robust humor,
naturlighet och liv, originalitet i uppfattningen,
kvickhet och skärpa i repliken.
4) Charlotte D., f. De Broen, den föreg:s
maka, skådespelerska (1807—64). Hon
debuterade 1831 vid styvfaderns (C. Svanbergs)
sällskap på Djurgårdsteatern, gifte sig s. å. med
D.3) och spelade vid hans sällskap till 1861
samt var anställd vid Kungl. teatern 1861—64.
Hon var en utomordentligt mångsidig
karaktärsskådespelerska, djup i uppfattningen, sann och
levande i framställningen. Högst nådde hon
liksom sin man i komedien.
5) Fredrik D., bror till D.3), skådespelare
(1812—94). Han var som pojke anställd i det
kungl. köket, började sin teaterbana 1830 vid
Svanbergska sällskapet, som han tillhörde till
1833, då han övergick till broderns och
Tors-slows sällskap och med dem uppträdde på
Djurgårdsteatern, där han grundläde sitt rykte och
vann sin popularitet. D. ledde 1843—48 eget
sällskap i svenska landsorten och Finland och
spelade med detta på Djurgårdsteatern somrarna
1844—48, varefter han drog sig tillbaka till sin
egendom i Uppland. Han beträdde snart åter
scenen och gav upprepade gästspel i Sverige,
Norge och Finland till 1886. Vid Nya (Svenska)
teatern i Stockholm var D. fästad från dess
invigning 1875 till 1879. Bland D:s roller märkas
Jakob och längre fram Per klockare i ”Erasmus
Montanus”, Filman i ”Järnbäraren”, Magister
Bläckstadius, Konjander i ”Hittebarnet”, Job
Kurk i ”Rika morbror”, Polykarpus i ”Krono-
fogdarne”, Orfeus i ”Orfeus i underjorden” och
Pipping i ”Sodom och Gomorrha”. — Skarp
iakttagelse och humor i uppfattningen samt
överlägsen teknisk skicklighet i framställningen
utmärkte D:s konst. Framför allt snus förnuft,
inbilskhet och pöseri funno i honom en lika
obarmhärtig som befriande komisk tecknare på
scenen.
6) Hedvig Kristina Elisabet (Betty) D.,
dotter till D.3), skådespelerska (1831—82), se
Alm-löf 3)-
Delane [dalei’n], John Thadeus,
engelsk tidningsman (1817—79), chefred, för The
Times 1841—77. D. förskaffade sin tidning
världspolitiskt inflytande och var på sin tid
Englands ledande publicist.
Delannoy [dalancoa’], Jean, fransk
filmregissör (f. 1908). Han fick 1939 regissera sin
första långfilm, ”Diamant noir”, som blev en
ekonomisk framgång. 1944 fick han sin stora
chans med ”Under eviga stjärnor” (”L’éternel
retour”), Jean Cocteaus djärva nytolkning av
Tristan och Isoldesagan. Av D:s senare filmer
kunna nämnas ”Pastoralsymfonien” efter André
Gides novell och med Michèle Morgan som den
blinda flickan (1946) och ”över alla gränser”
(”Les jeux sont faits”) efter ett
originalmanuskript för film av J.-P. Sartre (1947).
Delaplanche [dalaplä’/], Eugène, fransk
skulptör (1836—91). Han utförde förtjänstfulla
statyer och grupper, däribland ”Eva efter
syndafallet”, ”Musiken”, ”Dansen”, ”Aubert” (sittande
staty i Operan i Paris), gruppen ”Moderlig
undervisning” (uppställd i Paris) och ”Kärlekens
budbärare” (uppställd i Glyptoteket i Köpenhamn,
som även äger flera av D:s övriga verk).
De la Pole [delapåu’1], engelsk adelsätt, vars
viktigaste medlemmar burit titeln Earl of
Suf-folk (se d. o.).
De la Rey [da la rä’j], Jakobus
Her-klaas, boergeneral (1847—1914). Han var
från 1893 medlem av Transvaals ”första
folkråd”. Vid boerkrigets utbrott i okt. 1899
utnämndes han till general och inföll i Brittiska
Bechuanaland. Han deltog sedan under Cronje
i dennes armés strider mot generalen Lord
Methuen samt sökte dagarna före kapitulationen
vid Paardeberg förgäves undsätta Cronje (febr.
1900). D. valdes 1907 till led. av Transvaals
parlament och 1910 till led. av Sydafrikanska
unionens senat. Vid 1 :a världskrigets utbrott slöt
han sig till den av Maritz började resningen mot
England och blev i närheten av Johannesburg
skjuten av en polispatrull.
De la Rive [da la ri’v], Auguste Arthur,
schweizisk fysiker (1801—73), prof, i Genève.
Han offentliggjorde sin upptäckt av elektriska
ljusbågen 1820, ett år före Davy, och lade 1836
den första experimentella grunden till
galvano-plastiken.
Delaroche [dalarå’/], Hippolyte, kallad
Paul D., fransk målare (1797—1856). Han
var elev av Gros och vann redan på 1820-talet
stort anseende genom sina historiska bilder.
Den 1831 utställda ”Edvards barn” (Louvren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
