549 Delawarer—Delbos 550 rehalvön mellan Chesapeakeviken och Delaware-viken. D. är i allm. ett slättland. Kusten är sumpig, låg och utan hamnar. I n. består marken av tung lera, som utgör en ypperlig vetejord, södern är sandig och rik på saltträsk, bl. a. det 20 km långa Cypress Swamp, som nu delvis utdikats och uppodlats. — Klimatet är milt med en januaritemp. av o till -j-2°, en julitemp. av 24—250. Nederbörden överstiger 1,000 mm. Folkmängden uppgick 1950 till 316,700. Bland städerna dominerar Wilmington (110,000 inv.), medan huvudstaden, Dover (5,500 inv.), är obetydlig. 1940 funnos över 35,000 negrer. Bland de 15,000 utlandsfödda vita voro italienare, polacker och irländare talrikast. De svenskföddas antal var 243. Av arealen äro 45'% odlade. Huvudsäde är majs och därnäst vete. Frukt- och tomatodlingen är även betydande. 1947 funnos 482 industriella anläggningar med sammanlagt 29,000 arbetare. De viktigaste industrierna äro läder- och textilindustrierna samt konserveringsfabrikerna. D. är hemstaten för den väldiga kemiska koncernen Du Pont de Nemours, som i Wilmington bl. a. har sina forskningslaboratorier. Ostronfisket är av mycket stor betydelse. D:s folkrepresentation består av en senat med 17 medl. och ett representanternas hus med 35 medl. Till unionskongressen sänder D. 1 representant och 2 senatorer. — D. fick sin första uppodling av svenskar, vilka där 1638 anlade en koloni, Nya Sverige. 1655 måste kolonien avträdas till holländska västindiska kompaniet, som i sin tur sålde kolonien till staden Amsterdam. Denna ägde den under namnet Nya Amstel till 1664, då den erövrades av engelsmännen. 1682 lyckades William Penn förvärva D. och införlivade det med sin koloni Pennsylvania för att skaffa denna förbindelse med havet. D. bevarade emellertid alltid en viss självständighet och erkändes 1703 som självständig koloni. D. deltog i kongressen i New York 1765, fick sin första konstitution 1776, och s. å. undertecknade dess representanter oavhängighetsför-klaringen. Det deltog ehuru slavstat på nordstaternas sida i inbördeskriget 1861—65. Delawarer, eng. Delawares [de'laæäaz], till algonkinindianerna hörande stammar, som urspr. bebodde Delawares dalgång. Irokeserna drevo dem 1742 till Susquehannas källor, varifrån de flyttade till ö. Ohio. Här höllo de energiskt stånd mot civilisationen till 1795. Senare trängdes de till Indiana, Arkansas och Texas. 1867 överfördes stammens spillror till Indianterrito-riet. D. äro bl. a. berömda för sin bildskrift, med vilken deras stamsaga är upptecknad. De la Warr [deJaæå], Herbrand Edward Dundonald Brassey Sackville, sedan 1915 q:e earl D., brittisk politiker (f. 1900). D. tillhörde urspr. nationella arbetarpartiet men anslöt sig 1945 till de konservativa. Han var understats-sekr. i krigsministeriet 1929—31, understatssekr. i koloniministeriet 1936—37, Lord Privy Seal ^937—38, undervisningsminister 1938-—40, First Commissioner of Works 1940 och förrådsminister 1943—45. Sedan 1943 är han ordf, i jordbrukets forskningsråd. Delavaud [dalavå'], Louis Charles Marie, fransk diplomat, historiker (1860—1924). Han utsågs 1898 av utrikesministern Delcassé till biträdande chef för dennes kabinett, blev 1901 hans kabinettschef, avgick i juni 1905 med Delcassé och var nov. 1905—jan. 1911 envoyé i Oslo. Från juni 1917 var han direktör för blockadärenden. Han utsågs hösten 1918 till envoyé i Stockholm och arbetade på denna post målmedvetet och träget för ett fransk-svenskt närmande på de kulturella och ekonomiska områdena. Han avled, innan han efter sitt avskedstagande hunnit lämna Stockholm. — D. författade ett stort antal historiska skrifter. Han ledde utgivningen av 3 bd av ”Mémoires du Cardinal de Richelieu”. Till svenska finnes övers. ”Våra utländska vänner och den franska tanken” (1919). Delavigne [dalavi'nj], C a s i m i r, fransk skald och dramatiker (1793—1843). Han debuterade med sina första ”Messéniennes” (1818, 1819, 1822), patriotiska oden i klassisk stil. Dessa dikter gjorde hastigt D. till Frankrikes populäraste skald vid sidan av Béranger och Lamar-tine. Han övergick sedan till att skriva tragedier och komedier: ”Les vépres siciliennes” (1819) och ”L’école des vieillards”, hans bästa komedi (1823; ”Giftermål på gamla dagar”, 1830), skrivna i den klassiska stilen. Han närmade sig senare den romantiska stilen. 1829 uppfördes ”Marino Falieri” (sv. övers. 1842), som vittnar om inflytande från Byron. Under 1830 års revolution skrev D. frihetshymnen ”La parisienne” (med musik av Auber) och fortsatte sedan sitt dramatiska författarskap med bl. a. sorgespelen ”Louis XI” (1832; ”Ludvig XI”, 1845), ”Les enfants d’Édouard” (1833) och ”Une famille au temps de Luther” (1836). D:s ”Oeuvres com-plètes” utgåvos 1845. — Monogr. av M. Fauchier-Delavigne (1907). Delbarhet, materiens egenskap att genom mekaniska medel låta dela sig i smärre delar. Att härvid en gräns för uppdelningsförmågan skulle finnas, är en konsekvens av den atomistiska uppfattningen av materien. Enl. nyare teorier kunna även atomerna sönderdelas, dock endast till en viss grad. — Kant har i sin 2:a antinomi behandlat d:s problem ur filosofisk synpunkt. Delboeuf [dälbö'f], Joseph, belgisk psykolog (1831—96), prof, i Liège. Han gjorde betydande insatser på de psykofysiska mätnings-metodernas område men företrädde även den s. k. symboliska el. matematiska logiken. Delbos fdälbå's], Étienne Marie Justin Victor, fransk filosof (1862—1916), prof, i Paris. Han verkade särskilt för att göra Kants kritiska filosofi känd i Frankrike, bl. a. genom ”La philosophie pratique de Kant” (1905). Han har bl. a. utgivit ”La philosophie franqaise” (1919). Delbos [dälbå's], Yvon, fransk publicist och politiker (f. 1885), grundade efter 1 :a världskriget tidskr. L’Ére nouvelle och blev chefred, för tidn. Radieal. 1924 blev han v. ordf, i