551 Delbrück—Delcassé 552 radikalsocialistiska partiet och medl. av kammaren, i vilken han 1932 blev v. talman. D. var jan.— juni 1936 justitieminister i Sarrauts ministär och blev s. å. sitt partis ledare efter Daladier. Han var utrikesminister juni 1936—juni 1937 i Blums ministär samt 1937—38 i Chau-temps’ och sept. 1939 —juni 1940 undervisningsminister i Daladiers och Reynauds regeringar. Han häktades i maj 1943 och sändes till Tyskland, där han 1945 befriades av allierade trupper. I jan. 1947 blev han minister utan portfölj i Ramadiers ministär, kvarstod som sådan vid ombildningen i okt. s. å. men utelämnades, då Schuman i nov. s. å. bildade ny regering. De'lbrück, Clemens von (adlad 1916), tysk ämbetsman och politiker (1856—1921). D. blev 1902 oberpresident i Ostpreussen och 1905 preussisk handelsminister samt var 1909—16 statssekreterare i riksinrikesministeriet och 1914 —16 även vice president i preussiska statsmi-nisteriet. En kort tid, okt.—nov. 1918, var han chef för Vilhelm II :s civilkabinett. Han anslöt sig efter revolutionen till det nybildade tysknationella folkpartiet, var led. 1919-—20 av konstituerande nationalförsamlingen och från 1920 till sin död av tyska riksdagen. D:s minnen, ”Die wirtschaftliche Mobilmachung in Deutschland 1914”, utgåvos 1924, ”Reden 1906 —16” 1917. Biogr. av J. v. Delbrück (1922). De'lbrück, Hans, tysk historiker, politiker (1848—1929). Han deltog i 1870—71 års krig, blev 1873 fil. dr, var en tid den preussiske prinsen Valdemars guvernör samt blev vid Berlins univ. 1885 e. o. och 1896 ord. prof, i nyare historia. —D. gjorde sig känd först genom en kritik av den klerikale J. Janssens uppfattning av tysk historia under nyare tiden (”Historische Methode”, i Preussische Jahrbücher 1884), senare genom en mängd betydande krigshistoriska arbeten, t. ex. ”Die Strategie des Perikles, er-läutert durch die Strategie Friedrichs des Gros-sen” (1890), ”Friedrich, Napoleon, Molt-ke” (1892) och det stort anlagda verket ”Geschichte der Kriegskunst” (7 bd, 1900—36). Flera av D:s arbeten behandla Tysklands nyare historia, t. ex. ”Bis-marcks Erbe” (1915) och ”Krieg und Politik” (3 bd, 1918 —19; betr, åren 1914 —18), ”Ludendorff, Tirpitz, Falkenhayn” (1920) och ”Ludendorffs Selbstportrait” (1922; en häftig stridsskrift, vari D. underkänner ej blott dennes politik utan även hans krigskonst; framkallade flera motskrifter) samt ”Vor und nach dem Weltkrieg” (1926). Nämnas må även D:s ”Historische und politische Aufsätze” (2:a uppl. 1907) och ”Weltgeschichte” (5 bd, 1924—28). Stort inflytande utövade D. som utgivare 1883 —1919 (t. o. m. 1889 tills, m. H. von Treitschke) av den ansedda tidskriften Preussische Jahrbücher. Som led. av tyska riksdagen 1884—90 och preussiska lantdagen 1882—85 tillhörde D. de moderatkonservativa. Efter 1919 anslöt sig D. till det tyskdemokratiska partiet. — Monogr. av J. Schmidt m. fl. (1928). De'lbrück. 1) Martin Friedrich Rudolph von D., tysk statsman (1817—1903). Han blev 1848 ministerialdirektor och chef för handelsavd. i preussiska handelsministeriet. 1853 års tullförening mellan de tyska staterna och 1862 års handelsfördrag mellan Preussen och Frankrike voro huvudsakligen en frukt avD:s verksamhet. 1867 blev han president i Nordtyska förbundets kanslerämbete. Genom en mission hösten 1870 till de sydtyska hoven bidrog han kraftigt till den tyska enhetens skapande. 1871 blev D. president för det nyupprättade rikskansliet. Som led. av tyska riksdagen 1878—81 hävdade han mot Bismarcks protektionism en liberal tull-och handelspolitik. Jfr D:s ”Lebenserinnerungen 1817—1867” (2:a uppl. 1905). 2) Berthold D., den föreg:s brorson, språkforskare (1842—1922), prof, i jämförande språkforskning och sanskrit i Jena 1873—1913. Han har särsk. genom sina betydande huvudverk, ”Altindische Syntax” (”Syntaktische Forschung-en”, V, 1888) och ”Vergleichende Syntax der indogermanischen Sprachen” (delarna III—V av Brugmann-Delbrück, ”Grundriss der vergleich-enden Grammatik”, 1893—1900), gjort sig känd som samtidens främste syn taktiker. Del Cano, Sebastian, spansk världsom-seglare (d. 1526), deltog i Magalhäes’ expedition och fullbordade efter dennes död den första världsomseglingen ombord på ”Victoria” 6 sept. 1522. Delcassé, Théophile, fransk statsman (1852—1923). Han var urspr. journalist och skrev utrikespolitiska artiklar i den av Gambetta grundade tidningen La République Franqaise. 1889—1919 tillhörde D. deputeradekammaren. Han var jan.—dec. 1893 understatssekreterare för kolonierna under Ribot och Dupuy, ivrade för ett särsk. kolonialdepartement, var dettas chef under Dupuys andra ministär (maj 1894— jan. 1895) och verkade för utbyggandet av Frankrikes kolonialvälde i Afrika. I Brissons andra ministär blev D. juni 1898 utrikesminister och kvarstod på denna post under fyra följ. ministärer (Dupuy, Waldeck-Rousseau, Combes, Rouvier). I Fashodaaffären 1898, vilken ytterst var en följd av D :s egen afrikanska politik som kolonialminister, vek han för Englands krav på fransk reträtt. Mars 1899 följde en konvention mellan