593 Dennison—Denver 594 de preuss. kårerna Tauentzien och Bülow. Men två svenska batterier, Mühlenfels och Schoultz, bidrogo verksamt till övervinnande av slagets kris ävensom vid förföljandet. I detta deltogo ock med framgång ryskt kavalleri och artilleri. Neys förluster i slaget utgjorde omkr. 26,000 man, nordarméns omkr. 10,000. Slaget vid D. korsade Napoleons planer och beredde hans operationer ett synnerligen stort avbräck. Dennison [de'nisn], David Mathias, amerikansk fysiker (f. 1900), prof, vid Michigans univ. 1930. Han har arbetat på molekylstrukturer och ultraröda spektra samt har stor andel i upptäckten av orto- och paraväte. Denominatiön (av lat. denominäre, med ett särskilt namn beteckna), ett framför allt i den engelsktalande världen använt uttryck för att beteckna en sammanslutning av människor med samma åsikter i religiöst avseende. I U.S.A. betecknar denominations även de speciella organisationerna inom olika huvudkyrkor. Denominativ [även dé'- el. -nö'm-] (av lat. de, av, och nömen, se d. o.), ord, avlett av ett nomen, t. ex. käring (av karl), konstra (av konster) . Den pansrade näven (ty. die gepanserte Faust), bildligt uttryck om väpnat våld, använt av kejsar Wilhelm II 1897 med tanke på en expedition till Kina för att utkräva straff för mord på tyska missionärer. Den redliges bok, en gammal samling israelitiska sånger, som bl. a. innehöll sången om Josuas seger vid Gibeon (Jos. 10: 12 ff.) samt Davids dödssång över Saul och Jonatan (2 Sam. 1: 18—27). Dens, lat., tand. Densimèter (av lat. dènsus, tät, och grek. metrein, mäta), täthetsmätare, ett slags areo-meter. Densogräf (av lat. dènsus, tät, och grek. gra'fein, skriva), instrument för att mäta tätheten el. svärtningen hos fotografiska plåtar och papper och registrera deras gradations- el. svärt-ningskurva. Densusianu [-so/ja'no], O v i d, rumänsk språk- och litteraturhistoriker (1873—1938), prof, i Bukarest från 1901. D. har bl. a. publicerat en grundläggande ”Histoire de la langue rou-maine” (2 bd, 1901—38), värdefulla uppteckningar i rumänsk dialektologi och folklore (i fr. övers, finnes ”Floriiège des chants populaires roumains”, 1934) och ”Literatura rominä modernå” (3 bd, 1920—33). Dent [dä], fr., tand. Ingår i namn på spetsiga bergstoppar inom delar av Alperna och Jura med fransktalande befolkning. Ex.: D. du M idi. Dent, Edward Joseph, engelsk musikforskare (f. 1876), prof, i musikvetenskap i Cambridge 1926, ordf, i Internationale Gesellschaft für Musikwissenschaft 1931. D. har skrivit betydande musikhistoriska arbeten, ss. en biogr. över A. Scarlatti (1905), ”Mozarfs operas” (1913), en Händelbiogr. (1934) m. fl. Han har 1922—38 varit ordf, i Internationella sällskapet för samtida musik. Dental (av lat. dens, tand), ”tandljud”, bildat med tungspetsen mot övertänderna, t. ex. t; hörande till tänderna. Dentälium, se Tandsnäckor. Dentäria, se Tandrotsört. Dent du Midi [dä' dy midi'], alptopp i schweiz. kant. Valais, v. om Rhöne. 3,260 m. ö. h. Dente, Josef Gottlieb, musiker (1838—1905). Han var kapellmästare i Hovkapellet 1872—85 samt lärare i komposition och instrumentation vid Musikkonservatoriet 1882—1903. Som kompositör framträdde han bl. a. med operetten ”1 Marocko” (Dramatiska teatern 1866), en symfoni i d moll, en violinkonsert, en konsertuvertyr samt sånger. Denti'kel, en inuti tandpulpan nybildad hårdsubstans av växlande struktur. Dentilabiäl (av lat. dens, tand, och la'bium, läpp), språkljud, bildat med underläppen mot övre tandraden, t. ex. f och v. Dentin, tandbenet. Dentipalatäl (av lat. dens, tand, och palätum, gom), se Konsonanter. Denti'st (fr. dentiste), vanligt namn på tandläkare i Sverige fram emot mitten av 1800-talet. Numera har denna benämning flerstädes antagits av praktiserande tandtekniker. Dentitiön, lat. (av dens, tand), tanduppsättning. Jfr Tänder.’ D'Entrecasteauxöarna [dätrakastå'-], britt, ögrupp n. om s. ö. spetsen av Nya Guinea; 3,145 km2 omkr. 13,000 inv., papuaer. Gruppen omfattar tre huvudöar och är bergig och skogrik. Upptäcktes 1792 av franske amiralen A. R. J. D’Entrecasteaux (1737—93). Denudatiön (av lat. denudäre, blotta), bortförandet av ytliga delar av bergarter el. jordlager, så att förut täckta lager blottas. Urspr. har man under d. inbegripit den förstörande och blottläggande verkan av olika agentier, sålunda abrasionen av havsvågorna, deflationen av vinden, erosionen av det rinnande vattnet och exarationen av glaciärisen. Numera användes termen d. ofta för erosion i förbindelse med förvittring. Denuntiatiön (lat. denuntiätio), angivelse av begånget brott; i civilrätt cessionariens underrättelse till gäldenären om den verkställda cessio-nen. Denver [de'nva], huvudstad i Colorado, U.S.A., vid South Platte River, c:a 1,600 m ö. h., omkr. 20 km ö. om Klippiga bergens fot; 413,000 inv. (1950). D. anlades 1858 av guld-grävare. D. hade 35,629 inv. år 1880 och 133,859 år 1900. Stadens snabba tillväxt har förnämligast berott på de närliggande Klippiga bergens mineralrikedomar, varigenom D., som är ett viktigt järnvägscentrum, blev den förnämsta handelsstaden för gruvbygderna men samtidigt också en industristad och medelpunkt i ett jordbruksdistrikt (stor sockerbetsodling och boskapsavel). D. är nu den största staden vid Klippiga bergens