709 Dietrichstein—Difenyl 710 pulär estetik, ”Det skönas verld” (2 dir, 1870 —79), ”Fra kunstens verden” (1885), monogr. över Tidemand, Gade och Magnus berg, det grundläggande arbetet ”De norske stavkirker” (1891—92) och praktverket ”Monumenta Orca-dica” (1906). Hans älskvärda memoarer, ”Svund-ne tider” (4 bd, 1896—1917) ha delvis översatts till sv., ”En norrmans minnen från Sverige” (2 bd, 1901—02). — D:s hustru, Johanne M a-thilde D., f. Bonnevie, målarinna (1837—1921), utförde mestadels genrebilder i düsseldorfstil och var dennas sista representant i Norge. Dietrichstein [di'trik/tåin], tysk furstlig ätt, som härstammar från Kärnten; den omtalas tidigast 1003. En gren av ätten, D.-N i k o 1 s-b u r g, upphöjdes 1624 i riksfurstligt stånd men utdog 1864 på svärdssidan med Moritz v. D. (f. 1775). Furstetiteln och släktgodsen över-gingo 1869 till Moritz’ broders måg greve Mensdorf f-P o u i 11 y. — Ättens märkligaste medlem var kardinalen Franz v. D.-Nikolsburg (1570—1636), vilken som biskop i Olmütz (från 1599) och ståthållare i Mähren (från 1621) helt undertryckte protestantismen i Mähren; blev riksfurste 1624. Hans stora bibliotek föll 1645 i svenskarnas (under Torstenson) händer och fördes till Stockholm, där dess största del införlivades med Kungl. bibi. Jfr O. Walde, ”Storhetstidens litterära krigsbyten”, I (i9i6)._ Dietylmalonylkarbamid, se Veronal. Dietzgen [di'ts-], Joseph, tysk filosof (1828—88). Han var till yrket garvare och anslöt sig till den socialdemokratiska rörelsen. Han var autodidakt, men trots detta äga hans skrifter en viss betydelse. D. uppställde en övervägande empiristisk kunskapslära. Sin största betydelse äger D. som en av den moderna socialistiska teoriens utbildare. Han uppbygger sin socialfilosofi på den materialistiska historieuppfattningens grundval. Religionen skall ersättas med socialdemokratiens idéer. Skr.: ”Das Wesen der menschlichen Kopfarbeit” (1869), ”Die Religion der Sozialdemokratie” (1895). Dieulafoy [djölaftoa']. 1) Paul Georges D., fransk läkare (1840—1911), 1896 överläkare vid Hötel-Dieu, Paris, utarbetade en enkel metod att genom införandet av ett tunt metallrör (kanyl) i lungsäcken uttappa vätskesamlingar i densamma, särsk. vid lungsäcksinflammation. 2) Auguste Marcel D., den föreg:s bror, arkeolog (1844—1920). Han företog 1881 och 1885 arkeologiska forskningsresor till Persien. I Susa undersökte han Dareios I :s och Artaxerxes H:s palats. Resultaten av sina forskningar nedlade han i de stora publikationerna ”L’art antique de la Perse” (1884—89) och ”L’acropole de Suse” (1890—92). — Hans maka, Jeanne D., f. Magre (1851—1916), följde honom på hans färder och vann rykte som arkeolog. Hon skrev bl. a. ”La Perse, la Chaldée et la Susiane” (1887) och ”A Suse; journal des fouilles” (1888). Die Wacht am Rhein [di va'kt am råi'n], tysk patriotisk dikt, författad 1840 av Max Schneckenburger (1819—49) med anledning av franska strävanden att återerövra Rhengränsen. Först 1870 vid tysk-franska krigets början blev dikten eg. populär tack vare K. Wilhelms tonsättning. Dievenow [di'fenå], den östligaste, 35 km långa utloppsarmen av floden Oder mellan ön Wollin och fastlandet. Vid D. ligga fiskehamnarna och badorterna Berg D., Wald D., Ost D. och West D. Diez [dits], stad i Hessen-Nassau, vid Lahn; 30 km ö. om Koblenz; 3,500 inv. — Efter D. har furstelinjen Nassau-Diez sitt namn. Diez [dits], Ernst, österrikisk konsthistoriker (f. 1878). D. har inriktat sig på Asiens konst; efter arbeten om byggnadskonsten i Chorasan och Afghanistan har han utg. ”Die Kunst der islamischen Völker” (1915—17» nY uppl. 1922), ”Die Kunst Indiens” (1924—25), ”Die Kunst des Islam” (1925, tills, m. H. Glück),”The byzantine mosaics of the Mace-donian period in Greece” (1928) och ”Glaube und Welt des Islam” (1941). Diez [dits], Friedrich, tysk filolog (1794 —1876). Han blev 1830 prof, i romanska språk i Bonn. I ”Die Poesie der Troubadours” (1826; 2:a uppl. av Bartsch 1883) samt ”Leben und Werke der Troubadours” (1829; 2:a uppl. av Bartsch 1882) lämnade han den första omfattande och vetenskapliga framställningen av den provensalska lyriken under medeltiden. Hans förnämsta verk äro ”Grammatik der romanischen Sprachen” (1836—44; 5:e uppl. 1882) och ”Ety-mologisches Wörterbuch der romanischen Sprachen” (1853; 5æ uppl. av A. Scheler 1887), vilka arbeten haft grundläggande betydelse. — Litt: Biogr. av D. Behrens (1894) samt W. För sters samling av brev till D. (s. å.). Diez [dits], Julius, tysk konstnär (f. 1870). Han började som illustratör i bl. a. tidskriften Jugend, verkade som grafiker, målade i pastell och olja med egendomlig stilisering och upphetsad fantastik; senare har han huvudsaki. gjort sig känd genom dekorativa arbeten av olika slag (monumentalmålningar, mosaiker, bl. a. i nybyggnaden för Münchens univ., glasmålningar m. m.). Diez [dits], Robert, tysk skulptör (1844 —1922). Han var mestadels verksam i Dresden dels som lärare vid konstakad., dels som utövande konstnär i dekorativ och monumental riktning (springbrunnskulptur m. m.). Difenäl, ett fenolat av diaminooxidifenyl, vilket funnit användning som fotografisk fram-kallare. Difenyl, CsHs. C«Hs, förening av två med varandra direkt förbundna bensenringar, är en vit, kristallinisk substans med smälttemp. 700 och kpt 2550. D. är löslig i bensen och toluen men svårlöslig i vatten. D. förekommer i sten-kolstjära och kan framställas syntetiskt genom att bensenånga ledes genom metallrör vid 700— 8000. D. användes som värmeöverföringsmedel vid höga temp. (”Dowtherm”), som mjuknings-medel i konstmassor av cellulosaderivat samt vid framställning av färger och lacker. De ge